SPARSMAKAT. Fleur Jaeggy har ett märkvärdigt, sparsmakat och betraktande språk. Ett stråk av dysterhet anas. Något vemodigt tränger sig på och in, skriver Robert Myhreld.
Proleterka av Fleur Jaeggy
Översättning: Viveca Melander
Nilsson förlag
Nilsson förlag har i dagarna givit ut två av schweiziskan Fleur Jaeggys mest hyllade romaner: Proleterka och Tuktans ljuva år. Fleur Jaeggy är till skillnad från de framlidna vännerna Ingeborg Bachmann och Thomas Bernhard gudskelov fortfarande vid liv.
Det senaste verket, på engelska I Am the Brother of XX, finns ännu inte på svenska, men jag hoppas att både detta och andra verk kläs i en språkskrud jag behärskar någorlunda.
Tro nu för allt i världen inte att det är okomplicerat att läsa dessa böcker. Vid nästa genomläsning öppnas det antagligen för nya vyer. Det är nu vad som kännetecknar varje kulturell yttring som har bäring över tid: Djup, bredd och en undflyende och samtidigt lockande natur. Skulle det gå att fästa elektroder vid dem för att övervaka deras hjärtslag, kommer de aldrig plana ut och ge ifrån sig det där skärande och enformiga pipet vi alla känner igen. Ljudet som är döden och glömskan. Om Friedrich Nietzsche ursäktar att jag både förvränger och lyfter ur sammanhang, skulle de två kunna uttrycka sig så här: Vi är inte böcker, vi är dynamit. Det har de rätt i, men det är en sammanhållen och kontrollerad dynamit, täckt med sprängmattor som används när berg pulveriseras inne bland bostäder. Om de genljuder generationer framåt återstår att se.
Jaeggy har ett märkvärdigt, sparsmakat och betraktande språk. Ett stråk av dysterhet anas. Något vemodigt tränger sig på och in. Vad som fascinerar mig och som jag kanske inte upplevt tidigare, är att slutet på nästintill varje stycke lämnar efter sig en uppmaning att lägga ifrån sig boken och fundera en stund.
För att logga in behöver du en prenumeration på Premium.
info@opulens.se
