NOG NU. Det räcker med galopperande polarisering och populism nu. Vi behöver inte mer av skenande segregation och skeva självkänslor. Istället behöver vi uppvärdera måttfullheten, hänsynsfullheten och eftertänksamheten, skriver Erik Cardelús.
Känner du dig jagad av språkpoliser och språkaktivister? Frågan kan verka simpel, men den skapar debatt. Upprinnelsen är en DN-artikel i lördags, där språkforskaren Lars Melin menar att dagens norm om ett inkluderande språk har gått för långt och att ett överdrivet fokus på att tala korrekt och inkluderande skapar ängslan hos ”vanliga svenska språkbrukare.”
Exempel som ges i artikel är att lärare ska få kunna säga att ”din son är obegåvad” till dig samt att ord som ”dvärg” och ”indian” inte borde diskvalificera språkbrukaren. Ord som funkofob och cis-person är också resultat av denna ängslan som leds av språkaktivister med en iver att döma andra och skönmåla verkligheten med språkets hjälp.
I teoretiskt centrum för Melins artikel ställs Saphir-Whorf-hypotesen, den vetenskapliga modell som gör gällande att språket styr vårt tänkande. Melin finner denna teori felaktig, vilket inte är så speciellt djärvt.
Låt oss börja i det enklaste – att sambandet mellan språk och tanke inte är linjärt. Det finns inget generellt och fullständigt rakt samband mellan ett ord och den tanke som uppstår. Ord som november, prinsesstårta eller IKEA ger inte upphov till samma tankar hos alla människor. Ett barn som fyller år i november lär sannolikt bli gladare av att höra detta ord än en äldre person som ska opereras under denna månad eller som någon som ogillar mörker och höstrusk. Och smaken är som baken. Vilket får oss att uppfatta prinsesstårta olikt, liksom tankarna på IKEA, beroende på om det är lördag och lönehelg eller om man saknar pengar men är i starkt behov av möbler eller bara lugn. Till detta kan läggas ett oräkneligt antal faktorer- både synliga och osynliga – som samverkar i våra hjärnor i oräkneliga kombinationer.
Vissa gillar slang och anglifierade ord. Andra föredrar kanslisvenska eller har en fäbless för det franskklingande alternativt det arabiskklingande. Exakt vad orden gör i våra hjärnor vet ingen fullt ut. Inte heller kan vi enas om existensen av en Ordmästare där uppe eller ens hens eventuella namn. Här räcker varken förstånd eller förslagslåda till. Men språkpoliserna och begreppsbesserwissrarna får gärna ta över uppgiften, låsa in sig i en gigantisk gympasal och hålla maratonkonferens, bara jag själv slipper vara med.
Men samtidigt är språket vårt viktigaste kommunikationsmedel och till sin natur socialt. Det spelar alltså roll vad och hur vi säger saker. Vilket hakar i rönen om att människor är ytterst sociala varelser med spegelneuroner i hjärnan och en evolution som bygger på språkburen samarbetsförmåga, något som med all tydlighet illustreras i Yuval Hararis bästsäljare Sapiens.
Språket är både fantastiskt och förfärligt, beroende på hur vi använder det.
Accepterar vi att språket är socialt, mångtydigt och dessutom vill ha fungerande och sammanhållna samhällen, blir hänsynsfullhet viktigt. Detta gäller åt båda håll, såklart. Om någon använder ordet ”indian” istället för ”ursprungsinvånare” bör hen inte göras till rasist eller medlöpare i kolonialt förtryck. Snarare bör vi tolka detta på ett mer välvilligt och nyanserat sätt. Varför inte själva använda det ord som vi anser rätt, utan att skriva andra på näsan? För är vi övertygade om att vårt eget språkbruk är bäst, lär väl det visar sig i slutändan?
Inte heller gör användandet av ”talesman” framför ”talesperson” oss till inbitna mansgrisar, patriarkatkramare eller antifeminister, utan det finns en mängd tänkbara orsaker till att vi använde just det ordet, där och då. För det finns alltid ett val. Ska vi ånga igång och tillskriva ordbrukaren en massa onda avsikter, egenskaper och tillhörigheter? Eller gör vi en mer välvillig och ödmjuk tolkning och öppnar upp för att vi inte vet allt om språkets mekanismer, situationsfaktorer och människors avsikter? Kanske kan vi också leka med tanken på att det kan hoppa grodor även ur våra egna välborstade munnar?
Men att konsekvent, medvetet eller tondövt använda ord och fraser som sårar och skadar andra (vilka de än må vara) är dåligt för alla. För hänsynslöshet och plumphet är ett sänke som gräver skyttegravar och sår split mellan människor. Inte minst idag då de sociala medierna och smartphones triggar våra reptilhjärnor till ogenomtänkta och ångerskapande beslut.
Det räcker med galopperande polarisering och populism nu. Vi behöver inte mer av skenande segregation och skeva självkänslor. Istället behöver vi uppvärdera måttfullheten, hänsynsfullheten och eftertänksamheten. Och använda mer av hänsyns- och välvillighetsprinciper när vi kommunicerar. Både som sändare och mottagare av budskap.
Språket är både fantastiskt och förfärligt, beroende på hur vi använder det. Här läggs grund till både samverkan och split, självförbättring och självförstörelse, solidaritet och själviskhet.
Dessutom möjliggör språket mänsklighetens absolut viktigaste resurs – samarbetet. En resurs som fick oss att överleva på savannen då vi hotades av rovdjur och svält. En resurs som drev på utveckling och välstånd. En resurs som idag krävs mer än någonsin om vi ska skydda oss från extremism och klimathot.
info@opulens.se
