RESEBREV. Ivo Holmqvist och hans fru reser runt i södra England. Under deras första anhalt, Hitchin i grevskapet Hertfordshire, hittar han i en lumpbod August Strindbergs drama Erik XIV i originalupplagan från 1899.
Böcker inväntar oss tålmodigt på de mest märkliga och oväntade ställen. Under vårt flängande på trafikerade vägar i södra England nyss – antalet bilar är utan ände men trafiken lugn och trafikanterna hänsynsfulla – vek vi av och kom till Hitchin. Vi kom lite för sent för den stora marknaden som av de fasta markiserna att döma verkar hållas varje vecka. Den var just över, så sockervadden gick vi miste om. Stor sak, plastjoxet som ännu inte hade hunnit packas ner från diskarna var av ungefär samma umbärliga slag som på andra håll, i Adelöv och Tomelilla, Skurup och Kivik.
Men strax intill fanns (finns) två permanenta affärer fyllda av gamla ting och saker, för inbitna samlare möjligen eftertraktansvärda fast för oss kräsna mest ett överflöd av knappt ens halvintressant mög, sådant som man tidigare kunde hitta i loppaffärer men som nu när tidens tand gnagt lite mer på det upphöjts till något som säljarna hoppas är eftertraktansvärt – gamla askfat, emaljerade skyltar, uniformsmössor, spatserkäppar, malätna pälsar, bättre begagnade slagträn som signerats av sedan länge glömda krickethjältar, och så vidare till överflöd och övermättnad.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Men på en hylla fångade några böcker min förströdda blick. En av dem var en i det förflutna välkänd roman av polacken Sholem Asch, översatt till danska och utgiven av Gyldendal: Warschau. Och bredvid den en tunnare bok som samme bokbindare tycks ha tagit sig an, med vacker skinnrygg, upphöjda bind och guldornament: August Strindbergs drama Erik XIV i originalupplagan från 1899, med det anilinlila främre omslaget medbundet. Man kan undra hur boken hamnat där – från ett danskt dödsbo i förskingringen? Om jag inte köpt den för två pund, ett rimligt pris, hade den nog fortsatt samla damm i ännu många år för att till slut malas ner i papperskvarnen.
När sättaren på Gernandts förlag som ett par år senare köptes upp av konkurrenten Beijer kom till sidan 178 som är den sista slumrade han till. Flickan Maria frågar ”Är det inte snart slut, mamma”, en farlig replik för Strindberg eftersom det är ett av hans svagare stycken. Hertig Karl svarar henne, enligt regianvisningen med ett leende: ”Nej, mitt barn, lifvits strider ta aldrig slut!” Tryckfelet rättades i alla följande upplagor men finns kvar när Litteraturbanken nu lagt ut pjäsen i faksimil på nätet, med Marika Lagercrantz korta men informativa kommentarer. Men på föregående sida yttrar Hertig Johan något som behållit sin aktualitet:
”Jag tror att världen blifvit galen!” Vilka världshändelser tänkte Strindberg på när han skrev det? Fashoda-affären? Belägringen av Mafeking? Fast den hände mot slutet av året när pjäsen nog redan haft sin premiär och dramat fanns på bokhandelsdiskarna. Hursomhelst: en så pricksäker iakttagelse, då som nu. Tjugo år senare kom den nyskapande expressionistiska enaktaren Himlens hemlighet, av en ung dramatiker som lärt sig mycket av Strindberg. I det plingar en svagsint flicka på en söndrig gitarr, en åldring sågar ved, en dvärg i röd väst struttar runt, och en vilsen ung väljer till allas förvåning att hoppa av det jordklot som upptar scenbilden. Redan för hundra år sedan visste Pär Lagerkvist att världen blivit galen.
info@opulens.se
