Är du hund- eller kattmänniska?

HUSDJUR. Frågan ”Är du hund- eller kattmänniska?” är vanligt förekommande. Lars Thulin tycker att det faktiskt är en dum fråga. Här förklarar han varför.

Är du hund- eller kattmänniska? Frågan ställs ofta när någon vill känna en person bättre. För valet av favorit bland våra vanligaste husdjur antas säga mycket om oss som personer.

Jag brukar svara ”Ja” på frågan. För mig är spörsmålet lika smart som att undra om vad som är godast: inlagd sill eller prinsesstårta? Med andra ord – det är storheter man inte kan jämföra. Det går att tycka om, i mitt fall faktiskt älska båda djuren på deras egna meriter. Låt oss titta på viktiga egenskaper hos vovven och kissen.

Hunden och människan

Den smarta historikern Gunnar Wetterberg i tv-programmet Fråga Lund sade en gång att hunden var vårt husdjur innan vi hade hus. Redan då vi var nomader och flyttade runt i jakt på mat hade vi lärt oss att tämja hunden. Vi behövde den som arbetskamrat. Till en början mest för att jaga och vakta. Men senare även som vallhund. Långt senare har vi dragit nytta av hundens makalösa luktsinne för att jaga upp djur, sprängämnen, knark, mögel, tryffelsvamp och människor som begravts i laviner och rasmassor. Eller gått bort sig i största allmänhet. En väl uppfostrad hund är tillgiven husse/matte och ger dem sin kärlek helt utan förbehåll.

Katten och människan

Katten är något annat. Smart, egensinnig, självständig är begrepp som ofta används. Men människan behövde den. Katten blev vår följeslagare då vi blev jordbrukare för tiotusen år och lagrade spannmål. Godsakerna i ladorna lockade skadedjur. Kissarna gillade att jaga dem. Genom att bjuda in katterna och ge dem lite omvårdnad flyttade de in hos oss. Till en början handlade det nog inte så mycket om kärlek utan det som i ekonomin kallar win-win. Ett utbyte mellan jämbördiga parter som båda tjänar på. Även om man måste ha ett hjärta av sten för att inte charmas av en kattunge.

Hundens och kattens egenskaper

En frisk och väluppfostrad hund ger alltid av sin kärlek. Och vill bli ledd av oss människor. Den skäms när den gjort något den inte får och därför får bannor av husse och matte. För att jämföra med människor är hunden bästa kompisen eller kanske mer kärlekspartnern som bara finns där, väntar troget tills sista dansen går. Glädjen från hunden är lika stor när man återvänder efter en tur på tio minuter till Willys-butiken som när man varit borta sex månader på en safari i Gobiöknen.

Så är det inte med katten. Dess kärlek måste vinnas varje dag. Den flörtar inte. Lite mer som den snygga tjejen på dansbanan som man inte vet om hon är intresserad eller ej. Som man tvekar gå fram till. Att bli avvisad är inte kul. Men plötsligt blir man godkänd av katten, den hoppar upp i knäet, gosar, buffar med huvudet mot vår armhåla innan den lägger sig till ro, börjar spinna för att sedan somna. Att inte falla för den ömhetsbetygelsen är mycket svårt.

Den empatiska hunden

Många pekar på hundens sociala förmågor som kan kallas empati. Otaliga är historierna om jyckar som lyckats väcka människor i brinnande hus, påkallat uppmärksamhet när husse eller matte blivit skadade eller sjuka. På senare tid används hundar som terapi på äldreboenden. Hundens ordlösa vänlighet lockar fram något hos patienter som annars har svårt att tolka sin omvärld, får dem enkelt att må bra.

Den individualistiska katten

Medan katten ibland anses mest bry sig om sig själv. Får kissen bara mat och värme och behandlas väl kan den utan större problem byta husse och matte. Till och med byta bostad. Historierna om katter som valt att flytta in hos en granne är många.

Fast å andra sidan finns åtskilliga berättelser om katter som kommit på villovägar efter att exempelvis liftat med en bil, utan att föraren känner till det. Och att djuret efter månader, ibland år, hittar hem. Plötsligt står katten, lite magrare och mer tilltufsad än tidigare utanför dörren och vill bli insläppt. Till människor som gett upp hoppet om att få återse sin vän. Hur katter kan hitta hem, även från långa avstånd, är något vetenskapen inte riktigt klurat ut.

Teorin är att de har en typ av GPS kombinerat med ett utmärkt minne både vad gäller synintryck och dofter. Med hjälp av detta skapar kissen kartor.

Klart är att vi aldrig kan tämja katten som vi kan med hunden. Av en hund kan vi kräva arbete som den då utför så länge den orkar.

Vi måste inte välja

Min mamma hade en boxer som hette Tess.  Den blev inkallad under beredskapsåren i Sverige. Några veckor hämtades den vänliga tiken av försvaret. Den användes till spårning men även för att ta sig fram med hjälp till sårade soldater. För hundens lätta tassar utlöste inte minor. När Tess kom hem sov hon enligt min mamma tre dagar i sträck. Som tack fick mamma och mormor extra ransoneringskort på mat.

Dit kommer vi inte med katter. För man kan aldrig äga en katt. Däremot sammanbo med en. En veterinär jag träffade beskrev skillnaden när det gäller att hantera aggressiva djur i ett undersökningsrum.

– De flesta hundar ger sig till sist, sade han. De accepterar att vi bestämmer. Så är det sällan med katter. En del är beredda att slåss in i döden. Då är bedövningsmedel en bra lösning.

Vi behöver inte tycka om vare sig hundar eller katter, inte ens djur överhuvudtaget. Men vi måste inte välja mellan jycken och missen. Bara inse att delad kärlek ofta är dubbel kärlek.