Globala utmaningar behöver globala flerpartslösningar

Global.
Fotograf: Brett Zeck via Unsplash. Redigerat av Opulens

KOMPLEXITET. Krig, farsoter och svåra ekologiska kollapser har funnits så länge vi kan överblicka mänskligt liv på Jorden.  De har drabbat hårt av dem, men vi har alltid rest oss. Tänk om det, trots att sannolikheten kan vara låg, sker en global katastrof som mänskligheten inte återhämtar sig ifrån? För att undvika de globala katastroferna behöver världssamfundet hitta nya sätt att samarbeta på. Kan flerpartsmodellen vara en lösning?

Jens Orback är VD för stiftelsen Global Challenges Foundation.

Traditionell riskanalys utgår från följande ekvation: en risks storlek är den potentiella framtida skadan gånger sannolikheten för att skadan kommer att uppstå. Ekvationen visar tydligt att när den potentiella skadan av en risk är stor  så kan vi inte avfärda den bara på grund av osäkerhet, eller för att sannolikheten för att den inträffar verkar låg.

Globala katastrofer har inträffat förut. Det har härjat pandemier som har utplånat mer än 10 procent av världens befolkning. Under 1900-talet var kärnvapenkrig nära flera gånger, vilket inte har ändrats även om det mer sällan tas upp i samhällsdebatten. Den mest dramatiska förändringen är kanske att mänskligheten nu, för första gången i historien, är kapabel att allvarligt skada det ekosystem som vi alla är beroende av.

Covid-19, utsläpp av växthusgaser och massförstörelsevapen har en sak gemensamt – de känner inte av några nationella gränser. Det blir allt mer uppenbart att de hot som mänskligheten står inför är gränsöverskridande. Vare sig det handlar om den globala hälsan, klimat och miljöförändringar eller därmed sammankopplade migrationsströmmar. På olika nivåer har vi sedan dess försökt bygga institutioner för att hantera de kriser och intressekonflikter vi hamnat i. Möjligheten att med gemensamma beslut och regelverk hantera de allvarliga gränsöverskridande hoten som nu tornar upp sig är för närvarande bristfälliga.

Mänskligheten står inför stora möjligheter och utmaningar när det gäller reformer, ekonomin, teknikutvecklingen för att möta globala katastrofala risker som klimatfrågan, massförstörelsevapen eller pandemier. Alla kan få nytta av en gemensam politik men alla aktörer uppfattar inte fördelarna som lika stora eller vill inte bära kostnaderna. Då drabbas tyvärr alla av problemen.

Begreppet ”global governance” rymmer mycket av den “mjuka makt” som världssamfundet behöver, att genom attraktionskraft få fler att ansluta sig till en norm, snarare än genom tvång, rå styrka eller ekonomisk ersättning. Verklig överstatlighet mellan nationer och internationella organisationer är fortfarande sällsynt. De flesta av dagens multilaterala institutioner byggdes upp efter andra världskriget, men inte i syfte att hantera dagens hot.

Därför ser vi nu att organisationer som WHO saknar sanktionsmöjligheter mot länder som inte följer uppmaningen att utvärdera och rapportera sin vårdskapacitet för att möta upp smittspridning. Världshandelsorganisationen WTO:s förhandlingar har gått i stå. Medlemsländerna arbetar istället med bilaterala eller regionala multilaterala avtal. FN:s fackorgan är beroende av medlemsländernas öronmärkta donationer för sin verksamhet, vilket innebär att det kan gå mode i verksamheten. EU, världens mest avancerade projekt för politisk integration, är regionalt och dess riktning bestäms av medlemsländernas regeringar.

Globala problem kräver globala lösningar, men vi måste förstå vilka lösningar som är effektiva och genomförbara. Reformer av FN har diskuterats, men har hittills inte gått framåt eftersom  stormakterna odlar sitt kortsiktiga nationella intresse är det svårt att komma till rätta med reformer uppifrån.

Flerpartsmodeller möter globala utmaningar genom att samla företrädare för olika statliga och icke-statliga organisationer som påverkar eller påverkas av en gemensam fråga eller problemställning. Globala intressentinitiativ samlar företag, civilsamhället, politik och statliga myndigheter och verk; emellertid kan dessa styrningsprocesser också införliva akademi, stiftelser, mellanstatliga organisationer och tekniska råd.

Vissa flerpartssamtal omfattar bara icke-statliga sektorer, till skillnad för multilateralism där det är stater som möts. En del av de forskare som tittat på frågan ser att modellen ger starkare engagemang och mobiliserar mer resurser från deltagarna än traditionella multilaterala institutioner. Dessutom representerar deltagarna sina funktioner, snarare än sina nationer, vilket en mer pragmatisk attityd i förhandlingarna.

Opulens Facebook

Follow Opulens Global on Facebook HERE!

En sådan utveckling som var i stort sett otänkbar för 20- 30 år sedan, kan den vara effektiv och legitim? Vem är dessa de ansvariga inför, och hur? Finns det en risk att de behärskas av särintressen och fördjupa ojämlikheten i världen?

De frågorna känner vi inte till svaren på ännu, och är värda undersöka vidare för att hitta en färdplan, inte bara för att återställa världen till dess tillstånd före Covid-19, utan också för att föreställa oss en mindre ömtålig framtid.

JENS ORBACK

 

 

 

Vladan Lausevic är stockholmare och aktiv som skribent, liberal debattör och aktivist med intresse för såväl mjuka som hårda politiska frågor. I bagaget har en examen i historia och Europastudier. Vladans motto: “Jag har ingen identitet, jag har bara identiteter”.

Det senaste från Global

0 0kr