Vi fattiga har inte råd med ärliga ursäkter

Existentiellt

ETT MINNE. Om jag inte rör på mig så står jag still. Om jag står stilla så slösar jag inte pengar. Om jag bara sitter stilla här, inte rör på mig så konsumerar jag inte. Konsumerar jag inte så slösar jag inte pengar.

Då kostar jag inte pengar. För mig själv, för mamma, för samhället. Att vara låginkomsttagare, eller, låt mig vara ärlig: att vara nollinkomsttagare kostar varje liten bit av kroppen, av syret och blodomloppet.

Om jag kniper tårna riktigt hårt så att de blir helt illröda så kanske jag sparar in 10 kr på universitetsfikat. För kniper en tårna riktigt hårt så kan en inte gå till Pressbyrån och handla kaffe med alla andra från kursen. Att vara fattig är att vara antisocial. Inte den charmiga, mystiska typen av antisocial som alla svåra ”introverta” maskerar sig som.

För att vara introverta så pratar de fasligt mycket om att vara antisociala – med andra människor. Helst på fest eller på välbesökta panelsamtal om ämnet. De är introverta på samma sätt som en reklam på tunnelbanan är introvert. Jag är fattig. Och har ångest. Om jag köper studentkaffe för 10 kronor så kan jag vara lite mindre antisocial och kanske beställa något billigare på den där middagen jag lovat att gå på istället? För att spara in?

Jag ställer in. Hittar på ännu en ursäkt om sjukdom, död och bråd. Ingen köper det. Irritationen hänger i luften mellan två chatt-rutor. Fattiga människor har inte råd med ärliga ursäkter. Jag testade en gång, ”Jag är för fattig” – ”Varför hade du inte bättre framförhållning? Du har ju lovat att vi ska ses”.

Ibland hittar jag på en påhittad ångest. Jag har ångest men inte den sortens ångest som är accepterad. Den ångest som ska komma (infinna sig, anlända, är klädsam) över att livet är livet. Inte den ångest för att en är för fattig för att röra på kroppen och räta på tårna, ta ett språng, sväva in på någon bar och beställa det som är godast istället för det som ger minst muskelvärk. Konsten och konstnärer har aldrig ångest över ekonomin. Gud och samhället tar så väl hand om dom att de kan stå där i sina trasor och ha själslig ångest istället. Sån konst som andra med mindre ångest och mer vardagliga arbeten vill köpa för att köpa sig fria från sin ångest över att inte ha the Anxiety of The Arts. Vad fan.

En fattigs ångest vill ingen köpa. Det enda folk vill ha av fattiga är att de är mer ekologiska, miljömedvetna och veganska. Blötlagda kikärtor och icke djurtestat smink. Äsch. Jag är fattig och jag får inte röra på mig och mitt smink dödar fluffiga kaniner jag en gång själv ägde men var tvungen att ge bort. Den ena hette Zoomie och var helt galen. Hon pissade över hela rummet och bet alla som försökte komma nära. Har inte råd med så många nya mattor. Eller kaninterapi.

Men. Rör jag inte på mig så är jag ett socialfall. Det är värre än att bara vara fattig. Rör man inte på sig, försöker tjäna pengar och går med stela tår på sociala evenemang för att bevisa att man inte är antisocial så får man inga vänner. Då blir man ensam, deprimerad OCH fattig. Det behöver jag i ärlighetens namn inte. Jag borde gå på den där middagen. Det känns att för varje reklam jag ser utomhus, på internet, på TV så konsumerar jag. Som att jag blir fattigare av att bara titta på vad andra har råd att konsumera.

Jag ställer in. Jag är sjuk. Det är nog något allvarligt den här gången. Jag kan inte röra mina tår längre.

AMRA BAJRIC

Alla artiklar av Amra Bajric

Amra Bajric är skribent och debattör född i Bosnien. Hon har studerat american studies i Nederländerna men bor idag i Stockholm där hon arbetar som bibliotekarie. Amra går för tillfället Aftonbladets ledarskribentsutbildning och är politiskt aktiv.

Det senaste från Existentiellt

Se människan!

AKTUALITET. Begreppet Ecce homo myntades för långt över tvåtusen år sedan och
Gå till Toppen