Skogsbrukets kulturkris – om värden bortom virke

SKOGSBRUKET. Kerstin Malm, fil doktor i etologi, och Misha Istratov, ordförande för stiftelsen Artkrisen, ställer sig djupt kritiska till det nuvarande svenska skogsbruket. De anser att existentiella värden står på spel.

Den som gått i skogen tidigt om våren, hört fåglarna sjunga och märkt hur alla djur är i full gång att måna om sina ungar, vet hur det sjuder av känsligt liv. Hundar får inte springa runt lösa och naturreservat sätter upp gränser för tillträde. Vi vet det också helt intuitivt, stigarna och skogens rymd påminner om något ömtåligt vi bara har till låns. Det är varsamhetens tid.

Brutalt skogsbruk

För den som upplevt och insett hur det allra mest oskyddade livet pågår i buskar och snår, och i varje trädstam och krona blir det ofattbart brutalt att se skogsmaskinerna rulla in. Men det är just då som de dånar som mest i hela vårt land. Just när djurlivet är som mest sårbart – då rullas stammar i travar och marken rivs upp som vore den tom. I vår jakt på torr mark för att undvika körskador har försommaren blivit ”logiskt lämplig”, trots att den är biologiskt katastrofal. Klimatförändringar har gjort vintern och tjälen opålitlig, så därför prioriteras maskinernas framkomlighet på bekostnad av ett helt års fortplantning för många arter.

Etologiskt perspektiv på skogsbruket

Den som betraktar skogen med etologens blick – alltså med inlevelse och förståelse i djurens beteenden, relationer, rädslor – ser ett drama som pågår i det fördolda. Ungar som diar, fåglar som ruvar, insekter som just kläcks – och samtidigt maskiner som rytmiskt tuggar sig fram. För alla de levande varelser som är i färd med att förbereda för och ta hand om sina ungar blir stressen olidlig då de inte heller kan fly och lämna sina små. Det är en krock mellan två världar: den industriella effektivitetens och den levande världens rytm och behov. Vi har blivit främmande för naturens puls och vad värre är, vi har tappat känslan för livets värde.

En antropocentrisk värld

Det kan först vara svårt att förstå. Vi lever i en tid där vi talar om biologisk mångfald, hållbarhet och ekosystemtjänster – men när livet bokstavligen föds mitt framför våra ögon, är det märkligt tyst. Kanske för att vi, som Rilke skrev, har ”förlorat förmågan att höra tingens skälvningar”. Men inte bara det, vi lever i en fullständigt antropocentrisk värld där endast människan har ett egenvärde. Naturens och icke-mänskliga varelsers värde beror enbart på i vilken utsträckning de är till nytta för mänskligheten. Världen utformas efter människans behov, alla andra varelsers behov marginaliseras eller förnekas. Allt blir tillåtet om det är för människans och effektivitetens skull.

Förståelsen för djuren

John Berger skrev redan 1982 om hur förhållandet mellan människan och de andra djuren totalt förändrats under 200 år. Samtidigt som djuren reducerats till varor för oss, har människan blivit en ensam art, isolerad från sitt ursprung. Förståelsen för djuren och insikten om att vi också hör ihop med naturen, har försvunnit och återstår bara som nostalgi på film. Filosofer och tänkare har i alla tider betraktat människans syn på andra arter som orättfärdig och också insett att den skapar mycket lidande för oss själva. Forskare, till exempel Gene Myers, har länge hävdat att en uppväxt utan samhörighet med andra arter än människor, medför känslor av isolering, rädsla och svårigheter att se sig själv i ett större sammanhang.

För detta är inte bara en ekologisk fråga – det är en kulturell och psykologisk förvandling. Hur vi förhåller oss till de varelser vi delar världen med säger något om vilka vi är. När vi lär barn att skydda en fågelunge eller hjälpa en skalbagge över vägen, lär vi dem mer än kunskap om arter. Vi lär dem ömsinthet, empati och ansvar – grunden till civilisation. När vi inte längre ser andra arters liv och lidande som viktigt börjar vår förmåga till medkänsla naggas i kanten. Steget är inte långt till att känslan av ett ”vi och dom” utökas till grupper av människor. De svenska forskarna Pöllänen & Osika har betonat att social hållbarhet är mycket beroende av hur vi känner, tänker och agerar i relation till andra djur.

Skogen är mer än skogsbruk

Skogen är inte bara volym, virke och vinst – den är liv. Och det liv vi skövlar där ute, formar det vi förlorar här inne. Trots det saknar svensk skogspolitik tydliga regler för att skydda det vilda under dess mest sårbara tid. Artskyddet är tandlöst, tillsynen svag och hänsynen ofta en from förhoppning. Sverige var länge ett föregångsland i många avseenden och hur gärna vi än vill hålla kvar den bilden behöver vi inse att den tiden är förbi. Kanske blir det i stället omvända roller, så att EU som tidigare var en bromskloss när vi drev på utvecklingen, nu kan bli räddningen. Sverige har på senare år fått många varningar av EU, i frågor om till exempel klimat och jakt, och skogsavverkning under känslig vårperiod ser ut att bli ytterligare en sådan fråga.

Viktig EU-dom

En dom från EU-domstolen har i sommar slagit fast att det är förbjudet att avverka skog under fåglarnas häckningstid, eftersom det inte är tillåtet att förstöra fågelbon eller döda fågelungar. Inget undantag gäller för skogsbruket, även om den svenska politiken har tagit sig sådana friheter. Även regeringens egen utredare och klimatexpert John Hassler är mycket kritisk till de enorma avverkningar som för närvarande genomförs. Den svenska skogsmarken suger inte alls upp och lagrar lika mycket växthusgaser längre och vi kommer kraftigt att missa våra klimatmål. Att träd dör i stor mängd av torka och insektsangrepp, på grund av klimatförändringar, är en sak, men att avverkningen ökar som den gör kommer inte EU-kommissionen att godkänna.

Ett hopp om ett stopp

Kanske kan EU-domen göra att vi att vi får ett stopp för skogsavverkning under djurlivets mest intensiva reproduktionstid.. Inte som ett slutmål, utan som ett första steg mot ett empatiskt, lyssnande och kulturbärande sätt att se på skogen. Vi behöver öka förståelsen av det nuvarande skogsbrukets olämplighet i den kritiska tid vi lever. Så många existentiella frågor är avhängiga den massiva skogsavverkningens vinstintresse – medkänsla med andra varelser, biologisk mångfald, klimatmål, naturvärden, en hållbar värld som förblir bebolig och, ja, till och med demokratin. För som i många frågor just nu, går det så fort att människor inte hinner förstå vad som händer förrän det är för sent. Att i högt tempo genomföra sådant som är oåterkalleligt och i hög grad påverkar alla, är ett effektivt sätt att underminera demokratin.

Gå sakta genom skogen

I Thoreaus anda skulle man kunna säga att vi inte behöver fler skogsstrategier, utan fler som vågar gå långsamt genom skogen. Som vågar stanna upp vid ett fågelbo. För vi tror att den som sakta går genom skogen, stannar och lyssnar eller varsamt tar i ett träd, känner samhörigheten med alla som lever där. Som vet att detta även är vår hemvist och förutsättningarna för våra liv. Precis som i Platons dialoger, där samtalet får ta sin tid, behöver också vår relation till naturen få utrymme för djup och eftertanke. När samtiden saknar uttryck och förståelse för det levande, blir annars maskinen den som talar högst.