ESSÄ. “Man behöver inte trassla in sig i ideologier. Man kan bejaka – och förkasta – element i det ena systemet och andra i ett annat. Det går inte att säga, att socialismen är misslyckad, lika litet som man kan säga, att kapitalismen är misslyckad, bara för att de rymmer misslyckanden”, skriver Anders Björnsson.
Kapitalismen tog god tid på sig att bli ett system med spridning över hela världen. Med kalla krigets slut och det ungefär samtidiga kinesiska systemskiftet föreföll processen vara i det närmaste fullbordad. Den inleddes med de italienska stadsstaternas bank- och affärstransaktioner under högmedeltiden. Med den transoceana handeln några hundra år senare hamnade dessa i bakvatten, och när jordbruket rationaliserades i de europeiska kärnländerna blev tillverkningsindustrin en motor i den ekonomiska utvecklingen. De koloniala företagen ökade spridningstakten. De många krigen hämmade på sina ställen processen men hejdade den inte.
Detta är den generella bilden, betraktad ur ett makroperspektiv. Gamla seder och bruk dröjde sig kvar, bondeekonomier visade ibland en enastående motståndskraft, feodala härskarstrukturer kunde länge leva sida vid sida med det borgerliga samhällets produktionsförhållanden. Men med historisk måttstock rörde det sig om avvärjningsstrider, där de som angreps och penetrerades måste omgruppera innan de anpassade sig till den nya tidens ordning. Det kapitalistiska framåtskridandet kunde vara evolutionärt eller revolutionärt, ofta nog en kombination av dessa ”strategier” som inte behövde vara medvetna men ändå blev verksamma.
Det var också en inbördes kamp. Konkurrensen mellan nationella intressen, tävlan om produktionsresurser, strävan att kontrollera territorium och befolkningar stegrades successivt så att till slut endast residualområden på jordklotet var oberörda. Återkommande katastrofer blev följden men också en varaktig tillväxt mätt i produktions- och inkomstnivåer. Vissa högkulturer utplånades, andra sjönk tillbaka under kortare eller längre tid, några revolterade med större eller mindre framgång, men de flesta påverkades obönhörligen av den kapitalistiska andan och utvecklingsmodellen. Men var det verkligen bara en anda och en modell?
Man säger att nöden är uppfinningarnas moder.
Max Weber ville tilldela de atlantiska ekonomierna en alldeles överlägsen dynamik och innovationskraft. Occident stod mot orient; syd fanns inte. Samtals- och förhandlingskultur stod mot krigarkultur och upprepningstvång. Predestinationen ersatte ödet; mystik ersatte magi. Kampen om tillvaron, de dugligas överlevnad, krävde offer och underordning som ingen sentimentalitet och medkänsla kunde rå på. Men hade verkligen västerlandet segrat utan sitt överläge i vapen och rustning, på lika villkor? Den kinesiska – eller asiatiska – revanschen i vår tid gör det svårt att ge ett enkelt svar på den frågan. Man säger att nöden är uppfinningarnas moder. Också i Europa har människor lidit nöd.
Mitt påstående, som inte torde vara särdeles kontroversiellt, är att det finns många kapitalismer, med tillhörande segerhistorier. Några trivs bra i parlamentariska demokratier, några i autarkier (kungliga envälden, partidiktaturer), åter andra vill egentligen inte ha någon statsmakt alls (Schweiz!). I denna kategori finner man moderna välfärdssamhällen, postkoloniala krigarsamhällen, vilda västern- eller vilda östernsamhällen, även klan- och blodshämndssamhällen (det nutida Albanien!). Också likartade senkapitalistiska stater (de nordiska!) väljer påfallande ofta olika modeller för problemlösning (jfr coronapandemin!).
Så är det rimligen också med andra produktionssätt än de rent kapitalistiska. Alla fyra kejsardömen som gick under i första världskriget (Hohenzollrarnas, Habsburgarnas, Romanovarnas, osmanernas) var strukturellt artskilda. I alla var feodala sociala relationer rådande, om inte alltid dominerande. Men alla hade olika typer av härskarklasser, statliga ordningar, rättssystem, utrikespolitiska ambitioner. På olika sätt och vid olika tidpunkter kom de i krig med varandra. Det fanns nästan ingenting som förenade i det praktiska handlandet.
Även socialistiska samhällen har haft olika utseenden, strategier, förutsättningar. Deras framgångar och misslyckanden kan inte reduceras till en formel. De har alla stått inför valsituationer. I 1960-talets Sovjetunionen fanns det både krisinsikt och reformansatser i ledande kretsar, men en byråkrati – knappast ett typiskt socialistiskt fenomen – stod i vägen. Nomenklaturan var snarast ett arv från tsartiden; gammalt och nytt levde länge parallellt. Alltför många stater kopierade det sovjetiska exemplet; men långt ifrån alla gjorde det. (Betänk här den sino-sovjetiska konflikten: den handlade inte bara om ord eller gränsfrågor!) Någon ensartad socialistisk modell har aldrig funnits.
Det positiva i detta är, att det finns alternativ och valmöjligheter – inom alla system. Det nedslående är, att det kan gå åt pipskogen i alla. Men egentligen är detta ett frihetsbudskap. Man behöver inte trassla in sig i ideologier. Man kan bejaka – och förkasta – element i det ena systemet och andra i ett annat. Det går inte att säga, att socialismen är misslyckad, lika litet som man kan säga, att kapitalismen är misslyckad, bara för att de rymmer misslyckanden. Systemkonflikter har, enligt min mening, aldrig varit produktiva; maktstrider alltid destruktiva.
Till skillnad från kapitalismen har socialismen ännu inte haft så god tid på sig. De, som ville krossa den förra, var uppenbarligen ute i förtid men kanske inte förgäves.
info@opulens.se
