Reflektioner ur en nattbok

KLASS. Gabriel Sjöblom-Fodor har skrivit en självbiografisk text om hur det är att göra en klassresa nedåt och hanteringen av olika identiteter.

Gabriel Sjöblom-Fodor var tidigare forskningsassistent, frilansande journalist och sedan arbetare. Nu är han student (igen) och extrajobbar inom säkerhetsbranschen, för att hålla näsan över ytan. Han får se om det blir någon förändring till våren.

Reflektioner ur en nattbok är en essä om hur det är att göra en klassresa nedåt, att hantera de olika identiteter man måste handskas med när de uppstår och att finna nya insikter. Det här är Sjöblom-Fodor i hans förra liv, innan han blev arbetare igen.

CAROLINA THELIN

Reflektioner ur en nattbok

En av nattens mörka timmar. Min tid. Maskiner dundrar och väser omkring mig under min ensamma nattliga vandring på fabriken. Mitt behov av en förvärvsinkomst har fört mig hit, till en annan stad och överprisat andrahandsboende. Som kvälls- och nattmänniska var nattskiftet en självklarhet att välja, ett av de få val jag hade möjlighet att göra i tillvaron.

Fabriken låg mitt i ett stort industriområde nära en järnväg utanför en större mellansvensk stad. Om dagarna var det febril aktivitet och lokalerna var fulla av ingenjörer, tekniker, specialister av alla de slag från när och fjärran som utförde sina olika uppgifter. Något tillverkades som exporterades. Det fanns inga bostäder eller annat i grannskapet som hyste mänskligt liv utanför arbetstimmar, och när aftonen spred sig över horisonten medföljde sakta tystnaden. Gatorna och parkeringarna tömdes på bilar, slamret bedarrade kring lagerlokalerna, lastplatserna, brädgårdarna, kontoren, järnvägsdepån och de övriga industrier som fanns här. När människorna avlägsnat sig gjorde den omgivande naturen försiktigt åter entré och rådjur och harar, ibland rävar, började röra sig kring vad man byggt upp på deras forna marker. Då var jag själv med mina tankar i många timmar. Tretton närmare bestämt.

 I den yrkesroll jag hade här på denna plats så brydde sig ingen direkt om en, hur man mådde eller vad man tyckte eller tänkte om något. Från och med att arbetskläderna hade åkt på så var du en kropp med fysiska uppgifter att utföra, och så länge de utfördes så lämnades du i fred. Men råkade du försumma något fick du snart reda på det. Arbetsuppgifterna var inte vansinnigt avancerade, det var inte tal om något verkligt högkvalificerat som exempelvis ingenjörerna, teknikerna eller montörerna hade, som var önskade och aktade, satte sina egna krav som en fick anpassa sig efter. Min yrkesroll var inte direkt på den nivån, men krävdes för driften, en sådan roll som kan tillsättas med utbytbara ansikten. Dessutom så kom jag utifrån, hitsänd av tredje part med timanställning. På grund av det så blev man en outsider bland den fasta personalen och hamnade både utanför och en bit ner i den sociala ordningen på fabriken.

Men eftersom jag också gått som servitör och arbetat på hotell så är det dock ingen okänd plats för mig. Från de yrkesrollerna plockade jag på mig en viss förmåga av människokännedom, du kunde läsa av en person från hur de behandlade dig. Det vänliga bemötande de flesta är vana vid och förväntar sig är långt ifrån en självklarhet. Var de trevliga, vänliga, såg en i ögonen om man tilltalade dem och tackade så syntes god uppfostran och ödmjukhet. Var de bryska, korta i tonen eller allmänt snorkiga kunde man utgå ifrån att detta inte var någon som under sin levnad troligtvis hade varit i närheten av några tyngre eller hårdare arbeten. Eller som hade någon egenskap som gjorde att de såg sig som förmer. Just dessas attityder var talande och sådana man mindes. Allt från likgiltiga eller kalla blickar i respons på trevliga ‘hej’, till pinsamt uppenbara försök att inte bekräfta ens existens, till mer tydliga, opåkallade markeringar om sin till synes högre status. Både mot mig och kollegor jag arbetade med, som ibland antydde att vi måste vara fattiga, obildade och ambitionslösa för att göra det vi gjorde. Då kunde vi alltid samlas i köket eller personalutrymmena och gemensamt dela våra tankar när ingen annan hörde.

Jag brydde mig sällan personligen om de här olika varianterna av aggressioner som riktade sig mot oss personal, om man stötte på dessa karaktärer. Vi var alltid måna om vår professionalism även om det efter ett tag kunde bli tröttsamt. Däremot var det synd om kollegor som inte var lika härdade, och jag uppmuntrade alltid våra ventileringsstunder. Det lärde mig också en läxa för livet av att visa vänlighet och tacksamhet gentemot alla, oavsett vem och var.

Innan jag anlände kring den tidiga kvällen så handlade jag mat och lite annat i en stor Ica Maxi som låg på gränsen till industriområdet. Ett sådant stort, opersonligt butikscentrum som ofta återfinns i städers utkanter utmed motorvägarna med hyllor som öppnar sig bakom hyllor utan överblick. Jag brukade gå till frysdisken och ta frysta färdigrätter av olika slag, angusbiff, fisk, eller vad annat som gick att värma i vårt personalköks mikro. Efter kassan så var det att gå ut och vandra in i industriområdet mot min arbetsplats. Det fanns inga riktiga kollektiva förbindelser dit, endast en busslinje med glesa tider som passerade genom området och närmsta busstation kring en halv kilometer från fabriken. Det var en plats dit det förväntade färdmedlet var bil, något jag inte hade.

När jag väl anlände hade de flesta ur personalen redan lämnat, eller lämnade under de första timmarna av mitt skift. De gick ut genom grindarna, välklädda, in i sina bilar på den stora parkeringen runt om och for i väg till hem och livspussel jag inte hade någon aning om, inte hade något med att göra och inte brydde mig om. Jag gick in i det lilla kontor jag disponerade där jag skulle spendera en stor del av natten med utsikt över området, bytte om, ställde in min mat i kylen och påbörjade den nattliga kärleksrelation med min telefon som inte kunde undgå något annat än att utvecklas organiskt här. Poddar, BookBeat, skrivandet på den där romanen som inte blivit helt klar ännu, essäer, Youtube, sociala medier, samtal med vänner nära och långt borta.

Jag uppskattade högt mina olika kollegor som jag en åt gången bytte av varje kväll, och som man alltid satt med en stund och pratade med innan de begav sig (och som sedan återvände och bytte av mig på morgonen). De var vänliga, prestigelösa och verkade överlag uppskatta sitt jobb. Även om en del av dem kom från brokiga bakgrunder, liksom jag, kände de inte den stressen, förtränga ångest och sårade ego jag då ännu drogs med, känslan av att ha hamnat i en svacka i livet. Jag skämdes över det, särskilt som arbetet i sig är ärligt och hederligt, hur krävande det än må vara. Kände att jag borde vara tacksam, att jag inte hade någon rätt att känna mig malplacerad i någon annans vardag och längta därifrån. Jag ville heller inte klaga. Särskilt som många, mig själv inkluderat, inte hade något annat val.

Jag utbildade mig till journalist. På folkhögskola. Fick inget motsvarande jobb efter examen. Inget vikariat. Ett par uppdrag, som jag var mycket tacksam för. Jag läste en kurs statsvetenskap och ett program kulturmiljövård. Fick inget trots ihärdiga ansökningar. Jag la några år på självfinansierade projekt och fältarbete kring vissa samhällsfrågor som gav mycket kunskaper men lite utdelning, fick ett par löften om tjänster och uppdrag här och där som när de slutligen åberopades visade sig mest ha varit givna som någon slags tomma artighetsgester. Tydligen var de del av någon social lek man spelade i de sammanhangen, de bar ungefär samma vikt som frasen ”vi måste luncha någon gång” där bägge är menade att förstå att den där lunchen aldrig kommer bli av. Men det visste inte jag. När jag väl fick en tjänst, inte i Sverige men på distans från ett annat land, så tog finansieringen av organisationen som anställt mig slut kort efter att jag påbörjat min anställning, och därmed blev den tjänsten ingenting jag kunde försörja mig på. Bara en titel och sporadiska engångsuppdrag som min omtänksamma chef där snabbt gav mig när medel emellanåt kom in.

För mina andra kollegor i den organisationen och andra i samma bransch som jag lärde känna, också på distans för det mesta, var det ingen större katastrof. De hade fina utbildningar, med kandidater, masters och doktorat i ryggen, hittade lätt något annat att gå vidare med, hade tillgång till vad som framstod som outtömliga stipendier och anslag. Kände ingen större oro över något, och utgick ur denna självklarhet från att jag hade det likadant. Att jag gått vidare till någon bekväm tjänst med bra lön där man var ute och forskade, skrev viktiga texter på fina kontor och satte sina egna arbetstimmar. En del av dem visade sig också ha klassbaserade fördomar. När jag skickade en spegelselfie på mig i mina arbetskläder på fabriken till en vän av förutnämnda kategori utomlands trodde han att det rörde sig om något absurt skämt. Jag blev förnärmad både å egna vägnar och å de som ikläder sig arbetskläder som mina. Vi hördes inte mer efter det.

Med personalen borta och Venus inträde i den skymmande himlen ovan så blev jag den som basade över fabriken. Komplexet blev mitt att disponera och ansvara för, fram till andra sidan gryningen. Tillverkningen skulle hållas under uppsikt genom natten. Inuti de ursprungliga industribyggnaderna var väggarna tjocka och lukterna likaså. Mustiga dofter av tegel, järn och olika ämnen som användes vid tillverkningen. På ett ställe stod ett ställverk och mullrade och uppgiften där var att inspektera det så att inget såg ovanligt ut. Gamla maskiner i källaren hade metallplåtar med årtal som 1947, 1951 och 1960 nedanför namn på aktiebolag som inte längre finns. De byggnaderna var den gamla sortens industrilokaler, innan idéer om bekvämlighet hade kommit in i arkitekternas tankar, de äldsta verkstäderna blev byggda på 1930-talet och sedan successivt expanderade.

På de gamla bilderna, som fanns upphängda i de finare delarna av anläggningen avsedda för besökare, såg man hur de första byggnaderna reser sig obekvämt bland före detta åkrar och ängar tillsammans med en till synes lika malplacerad smalspårig järnväg med godståg drivna av ånglok som tog varorna in till staden eller till hamnen. Och hur både komplexet och omgivningarna under decennierna växte sig allt större. I de äldsta delarna och administrationsbyggnaden syntes ännu influensen av art deco och begynnande funkis.

I en annan del av byggnaderna låg de stora maskinhallarna, komplexets hjärta, med sina bastanta, dånande maskiner och tillhörande verkstäder. Maskinerna arbetade även under nätterna och de dova, genomträngande ljuden hördes redan i trappan på väg upp mot ståldörrarna. Vid tiden jag gick mina ronder så var hallarna nedsläckta, och det kunde ibland vara kusligt att vandra med min ficklampa bland det mullrande maskineriet som oväntat kunde ge ifrån sig olika ljud. Det kunde slamra till i någon massiv industriugn, ventilationerna kunde fräsa till. Taken var fulla med ett dunkelt virrvarr av stålkonstruktioner, rör, kranar och gångbroar som lystes upp av dimmiga gammalmodiga nödljus som var tända dygnet runt. Allt var omgivet av rör, mätare, kontrollpaneler, tankar, stål, tegel, betong. I maskinhallarna var min uppgift att kontrollera så ingen av dessa bestar larmade (de kyldes ner via kyltorn och det hade inte varit ett roligt scenario om någon av dem blev överhettad) och att allt var i sin ordning. I anslutning till dessa fanns även kontor och ibland kunde man stöta på någon som med bekymrad min satt med något dokument och jobbade över.

I resten av anläggningen kunde du dock oftast inte räkna med att se till någon. De delarna var endast och allena aktiva under dygnets ljusa timmar. Laboratorier, lager med stora kala stålbehållare, fler maskinhallar men dessa ur drift under natten, kontor för administration, fabrikens restaurang och kök, varulager, lastkajer. Allt skulle gås igenom och kontrolleras att inget avvek. I mörkret var det en egen värld, stilla och öde. Men det fanns emellanåt ändå spår av liv. Lastbilar körde då och då förbi utanför stängslet som omgärdade området, ljudet av godståg som sakta dunkade kunde avlägset höras när man gick utomhus under stjärnhimlen på innergårdarna. Men det skedde i ett annat universum. Fabriken var på natten en egen ö. Gick man upp på taket, vilket jag brukade försöka göra någon gång per natt, så kunde man från den högsta punkten se staden stilla glittra på avstånd i det kosmiska mörkret, till synes full av hemligheter och löften man inte såg mycket av dagtid. Molntunga nätter färgades molnen mörkbruna av dess ljus, och klara nätter kunde man se stjärnbilder och stjärnskott.

Jag tyckte samtidigt mycket om att gå omkring där. Hur jobbigt det än var, hur mycket det än förstörde min dygnsrytm och sömn, gav mig kroniska stressproblem och behov av sömntabletter genom de långa skiften och höga kraven, så tyckte jag om att gå där. På något vis så kände jag mig hemma. Att jag kanske, efter mina försök att få göra det jag ville eller bara att få en trygg och stabil tillvaro, kommit till en plats där jag borde vara, vars högre syfte var att ödmjuka mig. Att det här var också ett liv. Här i nattens djupa timmar mitt i ett industriområde var jag långt borta från mänskligheten och från mig själv. Jag hade ingen historia och ingen framtid. Jag var mina arbetskläder och min syssla. Här hade jag inget annat val än att umgås med mina tankar och påbörja processen att gå igenom mina val och komma till vissa insikter.

Jag slets mellan tankar på att finna mig i mina nya omständigheter och acceptera att det här kanske skulle bli resten av mitt liv, och tankar som motsatte sig, som sa att du borde söka dig bort, fortsätta att våga drömma. Men vad hade jag för rätt att längta bort ifrån vad som är mångas vardag? Där blev också en del andra saker tydliga, som att jag under en stor del av mitt liv omgivits av människor som uppmuntrat mig till en orealistisk syn på tillvaron. Vare sig det hade rört sig om vänner, bekanta eller folk man mötte i världarna jag hade utbildat mig för att kanske en gång tillhöra.

När jag var yngre befann jag mig bland människor som ibland arbetade med de tyngsta av arbeten och var rätt nöjda med det. Så länge det täckte räkningarna och man hade lite över så var allt gott. Men senare utvecklade jag nära relationer med ’fel’ slags människor, som exponerade mig för liv där man arbetade med sina personliga intressen, reste, gick på konferenser, skrev i tidskrifter och gjorde skillnad i stora sammanhang – och som tyckte att jag borde tillhöra deras sammanhang. Hur nära vi än var, och i vissa fall har förblivit, har det varit saker i deras värld som jag aldrig kunnat förstå. Självklarheten och friheten i hur man kunde välja både arbetsgivare och uppdrag, personliga nätverk som aldrig verkade ta slut, det var lika självklart för en del av dem som att gå ner till Espresso House och köpa en kaffe. Jag hade sett både vänner och andra slänga iväg ansökningar på måfå, skriva några rader till någon instans, göra ett inlägg på LinkedIn eller bara kasta ut en tweet (eller vad det nu heter), och få både omfattande och välvillig respons. Att kanske inte få det de ansökte om var det som var främmande och förvånande för dem.

Har jag lidit och blivit bitter av mina upplevelser? Att hamna mellan klasser. Men jag älskade det. Det var hårt och jobbigt men bevarat i tacksamt livslångt minne. Kanske kommer jag också få återvända dit, framtiden är osäker och prekariatet ännu en hemvist. Man får ett annat perspektiv på tillvaron som är oerhört värdefullt och som inte går att få på något annat vis än just genom detta. En berättelse jag hörde från äldre kollegor var hur en tidigare ägare till en industri i en annan stad hade tvingat sin son och arvtagare att arbeta där i ett år, med ett yrke liknande vårt, för att han skulle lära sig. Efter det så var han alltid mån om sina anställdas väl. Och varför kan man inte leva i den lilla världen? Man lär sig om värdet av solidaritet, omtanke och sympati. Man måste vara god mot alla, och som Robin Williams ryktas ha sagt, ’alla du möter slåss i en strid du inte vet något om. Var vänlig, alltid’.

Behandla alla väl, var lyhörd, tacka och le också mot ditt matbud om du håller dig med sådana tjänster. Så kallat tjänstefolk och andra fast i gig-ekonomin är sällan där för att de vill det, och du behöver inte göra deras vardag sämre genom att vara dryg eller känna dig förmer. Du ska veta att man kan bära med sig de snobbigheter, kalla blickar eller befallande tonfall som vissa känner sig berättigade till att utsätta en för och är man inte försiktig kan det färga din syn på livet. Jag har sett många människor som gjort ‘rätt’ val och som inte kan relatera till någon som mig. För dem är det sortens liv och vad det innebär rena abstraktioner. Sådant man kan läsa om i litteratur som underhållning eller tidsfördriv från en plats som aldrig skulle kunna handla om en själv. Eller?

Med gryningen kom stressen. Det var den jobbigaste biten. Det var en lång väg hem. Jag behövde ta mina sömntabletter redan på bussen för att hinna bli tillräckligt trött innan hemkomsten. Omkring mig åkte folk till jobb, medan jag åkte hem. Jag måste hinna sova i alla fall några timmar innan det var dags att komma hit igen.