Kommer vi någonsin att fullt ut förstå hjärnan?

VETENSKAP. I veckans krönika begrundar Lars Thulin den filosofiska frågan om vi någonsin in i minsta detalj kommer att förstå hur hjärnan fungerar.

Den mänskliga hjärnan ‒ ett underverk

Människans hjärna är ett biologiskt och evolutionärt underverk. Förmodligen det mest utvecklade organet på klotet. Därmed också tillvarons största hopp. Men även hot. Hjärnan, som väger upp till 1,5 kilo hos en fullvuxen människa, styr vår kropp, ger oss vår personlighet, bygger våra tankar, handlingar, förhoppningar och drömmar. Skapar svindlande vacker och fulländad konst men även de vidrigaste och mest destruktiva beteenden. Allt beror på blixtsnabba kontakter förmedlade mellan miljarder celler med hjälp av signaler som skickas med elektricitet och/eller kemi. Signaler från ögon, öron känsel, smak, minnen och drömmar.

Den filosofiska frågan är om vi någonsin in i minsta detalj kommer förstå hur hjärnan fungerar och därmed begripa och kunna förutsäga hur vi tänker och agerar. En teori är att vi aldrig kan göra det så länge vi bara har våra egna hjärnor till hjälp. Eftersom det krävs något bättre än hjärnan för att utifrån bedöma och genomskåda den. Tankegången är den samma som att hur stark man än är, så går det inte att lyfta sig själv i håret.

Någon säger kanske att med AI kan vi få den superkraft som är smartare än vår hjärna. Fast å andra sidan är det våra hjärnor som skapat AI och matat den med kunskap vi byggt upp. Därmed hamnar frågan i en intressant, men närmast olöslig loop.

Demensprocess i överljudsfart

Frågan om hjärnans innersta funktioner och hur den skapar vår verklighet, blev för mig plågsamt aktuell då en god vän drabbades av en ytterst ovanlig och vidrig cancertyp som bokstavligen åt upp hans hjärna. På ett par månader gick han från en mycket livfull, intellektuell och intelligent person – vilken som nybliven pensionär hade rådgivande uppdrag in i regering och förvaltning – till ett mentalt vrak. Det var en demensprocess i överljudsfart.

De få gånger jag lyckades fatta vad han sade beskrev han sin totalt förvirrade verklighet. Historier om märkliga trafikolyckor han aldrig varit med om, segrar i stora tennisturneringar han aldrig deltagit i och blodfulla skildringar av sexuella aktiviteter i hans närhet. Och han ljög inte. Därför att en lögn betyder att lögnaren vet att det hen säger inte stämmer med verkligheten. Min vän ljög inte utan berättade om sin verklighet. Psykiatrin kallar fenomenet konfabulation.

Det slog mig då att denna helt förvridna verklighet, som kan liknas vid drömmar, skapades och förmedlades på samma sätt som den som beskriver verkligheten i en frisk hjärna. Men min vän hade en annan verklighet.

Vad är verklighet?

Ur detta kommer en ytterst intressant tanke: exakt vad är det i hjärnan som bestämmer att en uppsättning intryck, alltså elektriska och kemiska signaler, konstateras vara verkliga medan drömmar avfärdas som nonsens? Med andra ord, finns det ett överkommando som känner igen verkligheteten? Den ruggiga följdfrågan blir då, vad är verklighet?

Skillnaden mellan nonsens och verklighet kan de flesta av oss uppleva när vi vaknar efter att ha genomlidit en stark mardröm. Åtminstone jag har då några ögonblick när jag är förvirrad och rådvill. För de känslor av rädsla och förtvivlan som mardrömmar skapat, härjar i min själ. Min mentala kapacitet skriker att jag måste fly, ställa tillrätta, avvärja hot och skydda mig. Efter en kort stund sjunker denna stress undan. En underbar känsla fyller mitt medvetande:

– Herregud så skönt, det var bara en dröm, inget av det där har hänt…

Då har överkommando tagit över, gett mig verkligheten, fått mig att tro på en annan uppsättning signaler än de från drömmen. Detta överkommando hade slagits ut hos min vän. Han kunde inte längre sortera eller värdera intryck. Hans hjärna saknade facit

Jag jämför det med ett mixerbord. Där kan man skapa en ljudbild utifrån olika källor: magnetspår, digitala enheter, sångmikrofoner och instrument. Dessa kan vara ställda på olika styrka och skapar då tillsammans ljudet vi hör. Ofta finns en så kallad override. En källa som när den aktiveras omedelbart stänger av alla andra ljudkällor. Så tänker jag mig att överkommandot i hjärnan fungerar.

Hur styrs överkommandot i hjärnan?

Följdfrågan blir då, hur styrs och laddas detta? Kan vetenskapen knäcka den frågan skulle det innebära himmel och helvete. För då skulle psykisk sjukdom kunna botas. Samtidigt skulle vi fullständigt kunna kontrollera och förutse alla tankar en människa har. Vi skulle klampa in i den absolut högst stående delen av vår hjärna. Och därmed grunden för vår civilisation.

Jag har försökt diskutera detta med medicinskt kunniga vänner. Men mina försök att få förståelse för tankarna och få smarta svar har varit begränsade. Antingen långa förklaringar om de olika loberna i hjärnan. Eller: ja, säg det. Har jag inte riktigt tänkt på…

Måhända har jag nått punkten då jag fåfängt försökt lyfta mig själv, och vetenskapen, i håret.

Hur gick det för min vän? Med ett smörgåsbord av mediciner kunde hans oro och förtvivlan över sin obegripliga värld dämpas samt nedbrytningen av hjärncellerna att minska i hastighet. Sista biten av resan mot döden verkade han hyfsat tillfreds med det som hände i hans plågade hjärna. Men överkommandot gick aldrig att laga. Det hade cancern ätit upp.