Landet som icke är

MODERNISMEN. Lis Lovén gör en djupt personlig reflektion kring vad det modernistiska inflytandet från Finland kan ha haft för betydelse för svensk kultur. Hennes text är också ett slags bekännelse till det moderna projektets möjligheter.

Det finns något ofärdigt med modernismen som jag försöker lämna bakom mig. Jag söker en urgammal form, ett språk som har tydlig bärkraft. Jag har sökt mina antika rötter, men föll på målsnöret när jag kände mig pressad att göra upp med den svenska myten om Sverige… Nu känner jag åter denna obändiga lust att försonas med den del av mig som är rebell (en misslyckad sådan?) och modernist.

Jag har en gång pluggat på en finlandssvensk folkhögskola (Axevalla, Västergötland) och det är den mest personliga av alla skolor jag studerat på. Demokratisk och öppen. Jag studerade Europakunskap.

När det gäller mitt förhållande till krig och demokrati är det detta som får mig att känna att som svensk, europé och västerlänning är min identitet en härva av paradoxer. Det måste ha varit Sveriges avsikt under medeltiden att ena Sverige genom erövringen av Finland. Detta arv har satt många spår inom vår kulturkrets. Och numera är dessa spår okända för många av oss. Trodde vi att vi räddade Finland?

Men den upprorslust som många i Finland rimligtvis måste ha känt gentemot erövrarmakten och mot det bestående fick längre fram sitt uttryck inom modernismen. Sveriges modernism? Om Sverige bara hade fortsatt vägen fram med det traditionellt bestående hade vi kanske inte sett den kursomläggning som trots det skedde på 1900-talet. Det “ofärdiga” i modernismen gav oss luckor och håligheter och fragment. Men modernisterna påbörjade bygget genom att ge nya modeller åt “bokstävleriet” och lingvistiken. Finlands närhet till Ryssland spelar nog också in på ett djupare plan.

Jag tror att vi européer ännu känner av uppdelningen av gammalt och nytt. Och jag har någon gång påstått att Finland””räddat oss”. För hade vår göticism sett annorlunda ut om vi inte haft Finland att luta oss mot? Hade Sverige varit mera ”svenskt” och oåterkalleligt ”ursvenskt?” Det är som om Finland är vår buffertzon mot öst och mot Ryssland. Som om det har haft en strategisk betydelse för oss och det litterära och kulturella livet i Finland kommit att bli en stor och viktig del av vår historia.

Jag leker med tanken på att göticismen och det ”storsvenska” hade lett till en annan utveckling om vi inte ännu haft kvar en kulturell/andlig förbindelse med Finland. Och här spelar vår modernism in. Här känner jag in det experimentella och normbrytande i Edith Södergrans dikter. Eller till exempel i dikter av poeter som Rabbe Enckell, Elmer Diktonius och Gunnar Björling.

Sveriges moderna kultur hade haft andra uttryck om vi inte haft denna finlandssvenska “bokstävlarfragmentism”, en lutning mot öst. En lutning mot lingvistik som bryter upp språket i fragment. Och här ståtar det ännu ofärdiga i den moderna människan som ännu söker sin väg…

Kanske är det dags att än en gång känna in det moderna projektet, för att ge liv åt allt ofärdigt inom oss. Var det Finland som räddade detta arv åt oss – och inledde vår senaste epok? Intressant tankegång, och ännu en ofärdig tankegång – men dock modernistisk!