Blinka lilla stjärna där

Existentiellt
Foto: Pixabay.com

RYMDEN. När poeten tittar upp mot natthimlen är det ofta fråga om en religiös och existentiell reflektion över människans plats i universum, skriver Mathias Jansson. 

 

Redan som barn får vi lära oss att stjärnorna är gåtfulla väsen. ”Blinka lilla stjärna där, / hur jag undrar vad du är”. Vem känner väl inte igen Jane Taylors berömda barnvisa från 1806? Kanske var det den välbekanta strofen som inspirerade Eva Dahlgren när hon skrev låten “Vem tänder stjärnorna?”. Denna eviga fråga som vi ställt oss genom historien när vi har stått och stirrat upp mot stjärnhimlen. Finns det någon annan där ute i evigheten eller är vi helt ensamma i Universum?

När poeten tittar upp mot natthimlen är det ofta fråga om en religiös och existentiell reflektion över människans plats i universum. “Midvinternattens köld är hård, / stjärnorna gnistra och glimma.” Redan i första raden sätter Viktor Rydberg stämningen för sin berömda grubblande tomte. Om Rydberg istället hade skrivit ”Sommardagens hetta är skön / solens strålar skina och värma” då hade vi blivit förvånade över tomtens melankoliska funderingar. Nu vandrar tomten istället vidare under den klara stjärnhimlen och funderar över livets stora mysterier: ”Släkte följde på släkte snart, / blomstrade, åldrades, gick — men vart?” Vi föds, vi åldras och dör, men vad händer sedan? Tar det bara slut, slukas vi av tomhetens mörker?

Erik Blomberg fångar så väl i dikten ”Var inte rädd för mörkret”, från 1920, våra tankar och rädslor kring döden och ger oss några tröstande rader på vägen:
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

Utan mörker inget ljus. Det är väl så att livet måste ha sin svärta för att vi ska kunna uppskatta de ljusa partierna. De evigt brinnande stjärnorna i mörkret vakar tryggt över oss på himlafästet och väntar på oss som ett utlovat himmelrike.

I Karin Boyes dikt ”Stjärnan” ser poeten upp mot den myllrande Vintergatan och konstaterar att endast en av dessa stjärnor är hennes. ”Jag känner henne gott — / mitt ödes ljus av evighet, / mitt liv och min lott.” Precis som i Viktor Rydbergs dikt ”Gläns över sjö och strand” så leder Boyes stjärna inte bort utan hem. Stjärnan blir en generell vägvisare för den vilsna själen som söker efter en mening med livet.

Många poeter identifierar sig med stjärnorna. Kanske påminner de om deras egen strävan att skapa dikter och konstverk som lever för evigt och beundras av andra. Men priset för att lyckas är ofta ensamhet att en känsla av att inte höra hemma bland de vanliga människorna.

I stjärnsymboliken finns också en kamp mellan det himmelska och det jordiska, det eviga och det ändliga, mellan ensamhet och gemenskap. Stjärnorna kan symbolisera en fast och trygg punkt i en föränderlig och kaotisk världsbild och Boye avslutar dikten med en strof fylld av längtan: ”Hos henne är mitt hem, / av henne min lag. / O stjärna, du min gärning / och mitt mål, du är jag!

I dikten ”Stjärnornas tröst” återupprepar Karin Boye den nu välbekanta frågan från barndomen: ”Vem lyser du, främmande stjärna?” Svaret blir dubbeltydigt: ”Jag lyser en evig natt. / Jag lyser ett livlöst rum.” Stjärnan lyser visserligen för evigt men den gör det i ett livlöst universum, där det finns evighet kan det inte finnas liv, döden är evig, men livet är ändligt och föränderligt. Trots det finner poeten en tröst i det livlösa eviga ljuset på himlavalvet: ”Det ljuset är all min tröst”.

Nils Ferlin är inte lika imponerad av de eviga stjärnorna. I dikten ”Stjärnorna kvittar det lika” skriver han:
änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd –
– Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

Stjärnorna är eviga, men de är också kallsinniga och oåtkomliga. Varför skulle de bry sig om vanliga dödliga? Vi lever bara ett kort ögonblick medan de har existerat i en evighet och kommer alltid att finnas, eller?

Vår syn på stjärnorna och universum har under historiens gång förändrats i och med nya upptäcker och vetenskapliga framsteg. Först trodde vi att vi befann oss i universums mitt och stjärnorna var eviga tills det visade sig att vår egen sol bara var en av miljarder stjärnor i universum. Stjärnorna var inte heller eviga utan de föds och dör som vi människor, även om tidsperspektiven skiljer sig åt.

I vår moderna tid är stjärnorna inte längre mystiska väsen i en barnvisa utan vetenskapliga och matematiska objekt som studeras av astronomer. I dikten ”Stjärnorna” från 1916 av Edith Södergran fångas den nya världsbilden av diktjaget som står på trappan och tittar ut i trädgården:
hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

Poeten hör hur en stjärna faller ner i trädgården och går sönder som om den vore av glas. Stjärnan är inte längre evig och stark, utan har förvandlats till ett bräckligt objekt som fallit från sitt fäste. Det är nu inte alla som uppskattar den nya materiella synen på stjärnorna som vetenskapen presenterar. I dikten ”When I Heard the Learn’d Astronomer” (1867) invänder den amerikanska poeten Walt Whitman mot den för honom allt för torftiga synen på stjärnhimlen. Efter att ha lyssnat på astronomens föreläsning med bevis, formler och beräkningar, lämnar han föreläsningssalen och går ut i naturen för att betrakta de tysta stjärnorna. Whitman menar att vetenskapen inte kan återge den djupa existentiella känsla som natthimlens stjärnor förmedlar. Han delar här sin natursyn och civilisationskritik med författaren och poeten Harry Martinson.

I Martinsons stora diktverk Aniara, tvingas mänskligheten att evakuera jorden som blivit förstörd och förgiftad av den moderna civilisationens rovdrift och krig. De pågår en emigration från jorden till Mars och Venus, men under en av dessa rutinresor träffas rymdskeppet Aniara av en asteroid och driver manöverodugligt mot Lyrans stjärnbild. Det verkar inte finnas någon räddning för passagerarna på Aniara, men kanske finns det ändå ett hopp? Lyrans stjärnbild, som fått namn efter det antika stränginstrumentet lyran, som i sin tur gett namn åt den litterära genren lyriken, är det här räddningen finns? Kanske lever drömmen om mänsklighetens överlevnad vidare i konsten och kulturen? När vetenskapen har förklarat för oss att stjärnor bara är gasmoln som brinner och till slut slocknar i ett oändligt ensamt universum, då får vi vända oss till fantasin och konsten för att söka efter svaren på barndomens eviga existentiella fråga om var den blinkande lilla stjärnan tagit vägen.

MATHIAS JANSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Filosofi noir

PESSIMISM. Susanne Liljedahl gör en djupdykning i den pessimistiska filosofin och finner