Vem har rätt att delta i kulturdebatten?

Debatt
Collage: Opulens.

POLITISERING. Som det är nu får vi mest uppleva på kultursidorna att kulturyttringarna blir ideologiska instrument där man nästan kan ana de förutsägbara argumenten. Där har kultur och konst fått bli alibi för ideologiska och politiska uttryck som mest tjänar en social och politisk idé, skriver Micheles Kindh.

Stundtals uppstår det kulturdebatter som brukar beröra de närmast sörjande inom branschen vilket nästan aldrig blir särskilt intressant för allmänheten. Fast ändå tror deltagarna i den så kallade kulturdebatten att deras interna uppgörelser tenderar öppna upp för nya insikter eller åsikter. Så blir det knappast i verkligheten.

Låt mig ta ett personligt exempel. Tongivande men navelskådande debattörer diskuterade konstkritik i Dagens Nyheter för en del år sedan. Debatten började på morgontidningens kultursidor för att fortsätta på en specifik sida på internet. Själva frågeställningen handlade om att försöka få andra aktörer och själva publiken att delta i kulturdebatten för att vitalisera detsamma. Men när jag gjorde ett kritiskt inlägg på sajten, som chefredaktör för webbtidningen Blaskan, så avfärdades jag från debatten eftersom jag inte gjort mig ett namn i deras värld därmed sågs som ointressant. Då var det inte bredden de ville ha egentligen utan mest intern debatt med givna aktörer.

Med andra ord ville de fortsätta kritikerdebatten för sig själva och öppnade inte upp för en generell bredare diskussion, som de ville få det till att vara förutsättningen och grunden för diskussionen. Jag anser att detta är ett av nyckelproblemen, att kritiker och debattörer inte tillåter andra röster än de som vi redan vet kommer delta.

Vem skall ha rätten att diskutera kulturen? Och för att fortsätta i samma anda så bör man också ställa frågan – vem äger rätten till att delta i debatten?

Som det är nu får vi mest uppleva på kultursidorna att kulturyttringarna blir ideologiska instrument där man nästan kan ana de förutsägbara argumenten. Där har kultur och konst fått bli alibi för ideologiska och politiska uttryck som mest tjänar en social och politisk idé för att förändra samhället.

Jag anser att konst borde kunna få vara enbart konst där det estetiska uttrycket är det relevanta, istället för att regelmässigt låta kulturen  ingå i någon form av politisk uppfostran till rätt tänkande. För när politiska ideologer tar över statliga eller konstnärliga institutioner ställer de krav på kulturens utövare, som då måste leva upp till en rad ideologiska föreställningar för att få ekonomiska medel för sin fortsatta verksamhet.

Blir det då något att lyfta fram till kritisk debatt på kultursidor och tidskrifter som man som kritiker och läsare skall förhålla sig till? Nej det tycker jag inte man alltid kan hävda är fallet.

Om kultur bara har som uppgift att tjäna ett politiskt ändamål och att kultursidor endast ser konstnärligt utövande ur ett visst ideologiskt perspektiv – blir då inte risken uppenbar att kulturens innehåll töms på ett relevant estetiskt uttryck?

För politiskt laddade konstyttringar som endast tjänar ideologiska mål tappar snart nog relevans och förvandlas till trötta klichéer. Jag menar att kultursidor som tar upp kulturella uttryck till kritisk belysning måste se till kulturens helhet och inte alltid se kulturen som något som måste tjäna samhället. Konst för konstens egen skull bör existera också i kultursidornas kritiska gärning.

Det är nämligen så att kultur som närmast frambringas av tvång, för olika partiers ideologiska kulturpolitiska mål, reducerar konstens roll till att få utövare liksom publik att verka åt ett visst håll. Då är det kultursidornas uppgift att verkligen se kritiskt på både kulturpolitik och konst som tvingas ge något tillbaka till de politiska beställarna. Krav som tillkommer ansökan när konstnären äskar pengar till sin verksamhet.

Jag anser inte att de politiska partiernas kulturpolitik genom staten skall påverka konstens innehåll. De bör hålla sig borta från ett sådant förfarande. Det är något annat när kulturens utövare av egna skäl väljer politiska/ideologiska uttryck, vilket kultursidorna naturligtvis bör både belysa och undersöka kritiskt.

Om jag går tillbaka till vem som ska ha rätten till seriösa kritiska åsikter så har vi numera en större tillgång till sociala medier. Den klassiska kultursidan har yrkeskritiker medan större delen av de sociala medierna inte alltid har tränade kritiker som bedömer kulturens alla sidor, fastän de saknar instrumenten, bildningen och kunskapen för att göra adekvata bedömningar. Men nu har vi sett kända yrkeskritiker skapa egna kanaler för att sprida och skapa debatt kring kulturen.

Jag tror att kulturens estetiska innehåll ibland måste få gå före det politiska perspektivet när det gäller kultursidornas debatter och bedömningar av konstnärliga verk av diverse slag. Det är självklart att samhällskritik skall finnas på kultursidor. Det jag avser är att samhällsbärande debatt inte skall fråntaga kulturkritiken, som bedömer konstnärliga verk, sin givna plats.

 

MICHELES KINDH

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt