KONSERTUPPLEVELSE. ”I mittgången sitter svenska, irländska och finländska flaggor som symboliserar artisternas länder. Anúna är en grupp sångare och sångerskor som använder sina röster till sin fulla potential”, skriver Lena Torquato Lidén om framträdandet av irländska kören Anúna och violinisten Linda Lampenius.
HEDONISM. ”Asmik Grigorian i titelrollen uttrycker sig med sällsynt passionerad sångarglöd: något av det bästa man länge hört från denna scen. Sammantaget en klassisk men ändå modernistiskt destillerad Puccini-tolkning.” Björn Gustavsson skriver om folkopera.
GEMENSKAP. ”Det är inte enbart ett nöje, även om det naturligtvis även är så, utan spelningar är också en gemenskap och en samverkan mellan alla möjliga typer av människor”, skriver Linda Bönström.
MULTITALANG. ”Avsmakandet av former, experimenterandet med stilar och rörelser, och lusten att prova sig fram i olika genrer men också att skapa hybridformer: Dobrogosz är en multitalang,” skriver Björn Gustavsson om kompositören och pianisten Steve Dobrogosz.
SUBKULTUR. ”Hiphopen kom från gatan och slog sig hungrigt fram; denna hunger var för många kopplade rakt av till socioekonomiska omständigheter, driven av en fattigdom och ett utanförskap i samhället”, skriver Linda Bönström.
IMPROVISATÖRER. ”Bach vände sig till kyrkobesökare, Händel till teaterbesökare. Bachs musik ärar Gud, Händels musik däremot präglas av världstillvänd festivitas. Bach riktar sig mot evigheten och Gud, Händel mot samtidens borgerliga publik”, skriver Björn Gustavsson.
KULTURDEBATT. För några veckor sedan skrev jag krönikan Pengar och pop med anledning av att Svensk Live och Studiefrämjandet Väst presenterat sin nya rapport Maktens musik – En vitbok om popmusiken och den svenska kulturpolitiken.
LIVSTIL. ”Musikens moderna kungar och drottningar med något oefterhärmligt och unikt och samtidigt fullständigt skandalöst. Det finns ingen tvekan om att de idoliserats av hungriga ungar som velat vara dem”, skriver Linda Bönström.
ORKESTERVERK. ”Anders Hillborgs Aeterna-musik ger definitivt en bild av evighet – och det är just detta faktum som är själva problemet. En mer sövande musikupplevelse har jag inte haft på länge: en nästan två timmar lång monotont molande ljudmatta”, skriver Björn Gustavsson.
