Imponerande tysk musikfestival

Musik/Kultur
Jan Vogler, Dresdner Musikfestspiele. Foto: Marco Grob

DRESDEN. Årets upplaga av Dresdner Musikfestspiele, den 42:a i ordningen, inbegrep 56 konserter; genomsnittligen tre per dag. Årets tema, Visioner, anknyter till hundraårsjubilerande Bauhaus-rörelsen.

 

 

Av årets alla musikfestivaler har jag upplevt Dresdner Musikfestspiele som den tveklöst mest spännande; ett tre veckor långt arrangemang med en mängd världskända ensembler och solister. Med Berlinbaserade cellisten Jan Vogler som ny, karismatisk intendent har Dresdner Musikfestspiele etablerat sig som faktiskt en av Europas främsta musikfestivaler.

Vad som gör evenemanget så unikt är den generösa bredden: utöver konstmusik bjuds allt från visor till jazz och pop. Vad som dessutom gör festivalen så speciell, är de fabulösa spelplatserna i och omkring den naturskönt belägna gamla barockstaden Dresden.

Årets upplaga av Dresdner Musikfestspiele, den 42:a i ordningen, inbegrep 56 konserter; genomsnittligen tre per dag. Årets tema, Visioner, anknyter till hundraårsjubilerande Bauhaus-rörelsen. Jan Vogler förklarar: “Visioner utgör en viktig del av mänsklighetens utveckling och utgör också en grund för konstnärlig inspiration. Grundarna av Bauhausrörelsen drömde om en mer rättvis värld och där alla människor skulle ha tillgång till konst och kultur. Hundra år senare är det dags att förnya och förverkliga denna vision.”

I år medverkade orkestrar som Wienfilharmonikerna, Birminghamns symfoniorkester, Marinskijteaterns orkester (under Valery Gergiev) och Staatskapelle Berlin (Daniel Barenboim). Dresdner Festspeilorchester öppnade årets festspel med Robert Schumanns vårsymfoni. Med WDR Sinfonieorchester bakom sig uruppförde Jan Vogler en nyskriven cellokonsert. Härutöver glänste en mängd världsstjärnor: Jordi Savall, Anne-Sophie Mutter, Lisa Batiashvili, Andrew Manze, Joshua Bell, Helene Grimaud…

Själv får jag under en vecka uppleva de mest fantastiska konserter. Först i mastodontiska Frauenkirche (återuppbyggd 2005, exakt 50 år efter kriget) där Folia Barockorchester plus sångsolister framträder. Den överdådiga 1700-talsmiljön bildar ett perfekt klangrum, i synnerhet när en violinistprimarie som Robin Müller virtuost frilägger Händels och Bachs sprakande energier.

I kulturhuset, byggt under DDR-tiden i råsnygg 60-talsmodernism, famträder cellisten Yo Yo Ma och piansten Kathryn Statt, med intimt sammanslingrad stämföring i kammarmusikaliskt format: passionerade, briljanta och självutlämnande gestaltningar av sällsynt slag. Publiken fullkomligt sjuder av upphetsning och är inte nöjda ens efter tre extranummer…

I Schauspielhaus framförs – som en Bauhaushyllning – Oscar Schlemmels Das triadische Ballett från 1922; en tidstypisk kompott av futurism, primitivism, absurdism och extrem modernism, och där dansarna med robotliknande gestik rör sig till “industriaktig” musik; scenrummet får mig att associera till både Picasso och sagoaktiga “Krakel spektakel”.

Efter en båtresa längs Elbe, med vinberg och idylliska småstäder, hamnar jag i slottsparken i Pillnitz. Jag följer en lantlig stig längs floden: det känns som om jag förflyttats in i en Lied av Schubert… I kvällningen serenadkonsert i det fria, med en gosskör som inleder med Flickan hon går i ringen i Alfvéns arrangemang och sedan fortsätter med Uti vår hage.

Mer svenskt senare samma dag, när Nils Landgren med gäster (utöver basisten Lars Danielsson, exempelvis amerikanska sångerskan China Moses) ger en bländande jazzkonsert i Kulturpalast, med solon och samspel i olika konstellationer. Publiken i extas: vill inte ens efter 2,5 timmars oavbrutet spel att musikerna ska lämna scenen.

En annan kväll: allsångsarrangemang och gatumusik i hela Dresden. Drömskt vackert i värmen och med rosa natthimmel över floden. Ytterligare höjdpunkter: expressiva tolkningar av Haydn och Janaceck när amerikanska Belcea Quartet spelar i Grosses Palais i den halvt förfallna barockträdgården Grosser Garten. Vi sitter i ett bara delvis renoverat slott, sönderbombat 1945, med kulhål i väggarna. Fantastisk akustik – och att höra Haydn i denna spruckna barockdröm ger en extra dimension. Med ett tätt gitter av nervigt frilagd stämföring blir helheten överväldigande.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Finalkonsert i enorma mässhallen, med plats för 4 000 personer, med Eric Clapton och hans band. Clapton har alltsedan sent 60-tal varit en ledande gestalt inom den bluesbaserade rockmusiken och här panorerar han brett genom hela sin produktion. Extra krydda när festivalintendenten Jan Vogler spelar cello när vännen Clapton sjunger Nobody knows when you’re down & out och Tears in heaven

Dresdner Musikfestspiele är en välorganiserad, sällsynt bred festival som jag hoppas få återkomma till. Som konsertbesökare får man på köpet lära känna en vacker och lätt överblickbar halvmiljonstad.

Efter de allierades bombardemang i februari 1945, som bokstavligt smulade sönder Elbes Florens och dödade uppemot 40 000 invånare, har mycket av den forna staden mer eller mindre återuppstått. Och sevärdheterna är många: Semperoperan, konstmuseet Zwinger, Neue Galerie (ett av Tysklands intressantaste för modern konst) – och inte minst Die Welt der DDR (som ger en långt djupare bild av Östtyskland än motsvarande museum i Berlin).

BJÖRN GUSTAVSSON
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Björn Gustavsson är verksam som frilansande litteratur-, teater- och musikkritiker, och som kulturskribent och krönikör. Han har gett ut 11 böcker, bl.a. en novellsamling och tre diktsamlingar. Växelvis bosatt i Dalarna och Stockholm.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen