Musiklyssnandet och dess förutsättningar

16 okt 2019
Illustration: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

LYSSNANDET. Björn Gustavsson reflekterar över musiklyssnandet och berättar om några av sina mest minnesvärda upplevelser.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

 

 

Hur man upplever musik beror på så mycket mer än själva musiken … Om jag till exempel går på konsert tillsammans med en ny kvinnlig bekant kommer hennes fysiska närvaro oundvikligen att färga musikupplevelsen. Min förhöjda sinnesnärvaro och min vidgade känslighet för suggestioner kommer att låta mig vidöppet översköljas av musiken – hur dissonantisk, krävande och svår den än må vara.

En musikupplevelse färgas dessutom av själva rummet, platsen. Att höra ett oratorium, säg Händels Messias, kan ofta vara en starkare upplevelse i en katedral än i en sliten gymnasieaula.

Men även motsatsen kan inträffa – att man blir euforisk inför musik framförd i till och med den mest sunkiga eller ruffiga miljö. Det kan räcka med något litet – det är svårt att sätta fingret på vad – som förändrar en konsert, förvandlar framförandet så att det mer eller mindre fulländas. Kanske en ensemble som svetsas samman efter att förbluffande väl ha klarat av en passage där man till och med misslyckades under generalrepetitionen, en passage där musikerna växlar in i ett läge där verket spelas på ett helt nytt sätt, och de förenas i ett slags kollektiv extas – kanske notbunden.

Vissa miljöer är så speciella att de omedelbart förhöjer musikupplevelsen. Jag minns en trubadur som underhöll på akterdäck under en ångbåtskryss mellan Lysekil och Smögen. Han sjöng Taube med fantastisk inlevelse, och scenerierna med alla dessa kobbar, och på avstånd Hållö fyr, framstod som rena inkarnationen – vi gled fram genom Evert Taubes ursprungliga sommarvärld. Eller när Gunnar Idenstam sommaren 1987 improviserade på orgeln i Carl Eldhs ateljé, där kvällssolen fick statyernas skuggor att långsamt glida fram över väggen. Jag minns känslan när Gunnar Idenstam spelade de fantastiska skuggor vi just såg – han översatte dem till musik!

På Kungliga Operan har den ryske scenografen Zinovy Margolin lyckats materialisera musikens enkla klarhet. Margolins estetiskt avvägda scenografi vidgar musikens resonans.

Nyligen besökte jag Kungliga Operan och såg det ryska stjärnskottet Vasily Barkhatovs uppsättning av Tjajkovskijs sällsamma opera Eugen Onegin – som i mångt och mycket snarare liknar en serie lyriska tablåer än traditionell opera. Även musikaliskt är Tjajkovskijs smäktande tonspråk nedtonat, präglat av ett slags poetisk gleshet och med en smått förmodernistisk fräschör. Ungefär som hos den sene Puccini.

Det är just denna gnutta modernism, denna lätta kursändring från det högromantiska som ger Eugen Onegin – komponerad 1881 – en så speciell fräschör. Man lyssnar till förebådandet av en ny tid.

På Kungliga Operan har den ryske scenografen Zinovy Margolin lyckats materialisera musikens enkla klarhet. Margolins estetiskt avvägda scenografi vidgar musikens resonans. Scenen illustrerar kongenialt musiken.

Detta får mig att minnas de dagar i somras då jag besökte universitetet i Dortmund, där en unik utbildning för blivande musikkritiker erbjuds. Vid några av lektionerna diskuterade vi en slutscen i Wagners Ringen, utifrån en filmatiserad uppsättning. Det jag tydligast minns är hur både lärare och elever betonade scenens – rummets – avgörande betydelse för helheten.

Några av mina hittills största operaupplevelser minns jag från 1980-talet. Luc Bondys etsande klara, stiliserade scenbilder på Deutsche Oper Berlin – dit han kom från Schaubühne – var för mig rena uppenbarelserna. De var enkla, på gränsen till antydande, men samtidigt raffinerade och sublima.

Luc Bondys hyperestetiska blick för det rumsliga gav musiken och sången ett vidgat klangrum. Det resulterade sammantaget i ett slags, paradoxalt nog, magisk realism. Operaverken växlades in på helt nya spår, avskalade från traditionell rekvisita. Jag minns åtskilliga gånger då det rumsliga och dramatiska hade medverkat till att göra operauppsättningar överrumplande starka. Som när Zürichoperan i en uppsättning av Trollflöjten visade en burlesk, folklig Papageno som obekymrat hällde i sig vin likt en törstig alpvandrare. Eller som i somras, när Händels herderomantiska Acis och Galatea på Confidencen skildrades som en skimrande pastell, som en sagomiljö i ett gammalt tittägg.

Eller slutligen, som på Dalhalla för tio år sedan, när Rigolettos dotter Gilda efter att ha mördats uppenbarar sig som en ljusomstrålad änglagestalt, högt upp över den skrovliga klippväggen.

BJÖRN GUSTAVSSON
bjorn.gustavsson@opulens.se

Björn Gustavsson är verksam som frilansande litteratur-, teater- och musikkritiker, och som kulturskribent och krönikör. Han har gett ut 11 böcker, bl.a. en novellsamling och tre diktsamlingar. Växelvis bosatt i Dalarna och Stockholm.

Följ/gilla oss

Annonser

TelegrafstationenBehrang Kianzad - Vad kostar ett liv?

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

MUSIK. I veckans krönika ser Lars Thulin än en gång tillbaka på sin tid som discjockey och nu är temat ”golvfyllare”. Låtar som garanterat får folk att resa sig och börja dansa. Han ger fem exempel.

Låtar med förmåga att fylla ett dansgolv

MUSIK. I veckans krönika ser Lars Thulin än en gång
MUSIK. Lars Thulin ser tillbaka på sin tid som discjockey och kommer med några låttips till sommarens fester.

Lars Thulin: Näst sista låten nästan viktigast

MUSIK. Lars Thulin ser tillbaka på sin tid som discjockey