ROOTS. Nick Lowe. The Jayhawks. Ron Sexsmith. Jenny Don’t. Rootsmusik med dragning åt country och americana har dominerat konsertutbudet på sistone. Kangas klanger rapporterar från Stockholm.
Tredagarsfestivalen Stockholm Roots
Huvudstaden har formligen badat i country, altcountry, americana och besläktad musik på sistone. Den största begivenheten är förstås Stockholm Roots, den årliga tredagarsfestivalen som hålls på klubben Debasers två scener, och till och med letar sig ut på uteserveringen där en minimal scen även underhåller förbipasserande joggare, barnfamiljer och andra som råkar passera.
Årets program ser bra ut på papperet, även om den andra festivaldagen sviktar något.
Digert schema för Stockholm Roots
Det är ett minst sagt digert schema, men Kangas klanger fångade ändå mycket. John R Miller från USA har under året ställt sig på ärofyllda Grand Ole Opry-scenen med J Mascis från Dinosaur Jr i släptåg. Han har också utsetts till 2026 John Prine Songwriter Fellow. När Miller anländer till Debaser Nova är det utan trummis, men i övrigt har han kompmusiker — ja, till och med fiol. Bra låtar, om hårt liv, men som av någon anledning ändå inte riktigt lyfter den här gången. Funkar bättre att lyssna på hans femte album ”The Great Unknowing” (Rounder/Concord, LP/CD/DL) hemma.
The White Buffalo är ett alias för singer-songwriter och gitarristen Jake Smith, född i Oregon men uppväxt södra Kalifornien. Han lyckas helt okej på stora scenen inne på Debaser Strand, men det blir en smula jämntjockt efter ett tag. Mer attityd än altitud.
Sunny War, en tidig höjdare
Stockholm Roots andra dag serverar höjdaren tidigt. Sunny War släppte ”Armageddon In A Summer Dress” (New West, LP/CD/DL) i fjol och visade på ett eget sätt att kombinera folkmusik, blues och country med punkkänsla. Sydney Ward heter hon enligt passet, och har haft det tufft i livet med missbruk, fattigdom och ett ständigt flyttande. Livet hon levt lyser igenom i de starka texterna, och den forna gatumusikanten når verkligen genom bruset på Debaser Nova.
Det är svårt att tillgodogöra sig musik så här på löpande band, och då hjälper det inte att Zandi Holup känns aningen slät i sin folk-möter-country-musik eller att den till USA inflyttade holländskan Judy Blanks charmiga indiefolkpop inte griper tag hela vägen. Medan svenska Isak Benjamin känns mer som en popartist trots att han tar sig an ”Ring of Fire” festivaltemat till ära.
Ole Kirkeng har gott handlag
Norske Ole Kirkeng känns desto mer angelägen, men det tänder inte riktigt till denna kväll för den plötsliga ersättaren. Synd, för han har många fina bitar, och smarta texter, som titelspåret på årets album ”Cowboy Lie Detector Machine” (Die With Your Boots On, LP/DL). Låtlyriken rymmer relationsreflektioner och snart-mitt-i-livet-bektraktelser som visar på ett gott handlag med språket. Spåret ”Foreign Country Singer Blues” är ett annat humoristiskt exempel på Kirkengs självdistans. Mot slutet av hans spelning har allt fler hittat in framför scenen på Debaser Strand.
Genuina Susto Stringband
Susto Stringband är den akt som känns allra mest genuin festivalens andra dag. Justin Osborne från Charleston, South Carolina, har tidigare verkat som Susto, men på senare år har det utökats till Susto Stringband, ett Asheville-baserat band med kontrabas, fiol, banjo, mandolin och flerstämmig sång. Det hojtas, les, stampas i golvet och rörs på kroppar i folkmassan framför scenen på det intima Debaser Nova. ”Susto Stringband (Volume 2)” (LP/DL) är rekommenderad lyssning för den som vill uppleva en rätt egen tolkning av bluegrass och det appalachiska soundet.
Sustos tolkning av Ed Bruce-klassikern ”Mammas Don’t Let Your Babies Grow Up to Be Cowboys” vinner över precis alla i publiken, och bör ge Isak Benjamin en tankeställare om hur han ska gå till väga med sina covers.
Imponerande spännvidd
Sista dagen på Stockholm Roots är den som verkligen levererar. The Rosaline & Lee Bains visar sig köra varsitt kortare set, där Lee Bains når fram aningen bättre. Senaste studioalbumet ”Old-Time Folks” (Don Giovanni, LP/CD/DL) kom 2022 men det lär vara nytt på gång från låtskrivaren och poeten från Birmingham, Alabama. Bains har en sydstatspunkig touch på sin musik och sjunger gärna om medborgarrättskampen. Ensam med en lånad gitarr är det countryrockiga kompbandssoundet dock som bortblåst. Bandet The Rosaline från Lawrence, Kansas representeras av en lika ensam Colin Halliburton, med samma lånade gitarr. Det är trivsamt i sitt heartland-harvande, men vi saknar instrumenteringen från nya plattan ”86 Gumption” (RPH, LP/CD/DL).
Ken Pomeroy är en höjdpunkt
Ken Pomeroy är en av höjdpunkterna på festivalen. En Oklahomafödd låtskrivare, sångerska och gitarrist som verkligen fångar uppmärksamheten med ett chosefritt sätt men också imponerande spännvidd i sin starka sopranröst.
Hon är cherokee och när det arvet möter indiefolk och country skapas stundom magi.
Lågmäld magi i duoformatet. Senaste släppet ”Tonight’s News” (Rounder/Concord, LP/DL) är en sexspårs-EP med väl valda covers inspelad utan pålägg i Wilco Loft. Det här är något helt annat än Jills veranda.
Ambient country med Bobby Lee & Jeffrey Silverstein
Mest udda av söndagens akter är Bobby Lee & Jeffrey Silverstein. De närmar sig ofta ambient country i sina låtar, och kan få i gång ett kraut-liknande groove mitt bland ”Paris, Texas”-stämningarna. De båda huvudpersonerna byter plats i scenens mitt och ibland är sången nästan bara som ett instrument bland de andra. Amerikanen Jeffrey Silversteins kommande album ”Doggone” (Full Time Hobby, LP/CD/DL) släpps först 23 oktober, men den Sheffield-borne Bobby Lees ”Last Ride” (Curation, LP/CD/DL), gjord i tandem med pedal steel-polaren Joe Harvey-Whyte, kom i fjol och visar på hur det hela kan låta.
Låtskrivarjätten Nick Lowe
Men det som de flesta väntat på är ändå Nick Lowe, som mycket tydligt drar en helt egen publikskara som kommit för just den engelske silverrävens framträdande. Ensam med en gitarr och ett smittande humör ger denne låtskrivarjätte oss en kavalkad ur sin karriär, men hoppar över många av de pärlor hans ”mognare” karriär bjudit oss under de senaste decennierna.
Hits som ”Cruel To Be Kind” och ”(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding)” varvas i stället med oproportionerligt många nummer från senaste studioalbumet ”Indoor Safari” (Yep Roc, LP/CD/DL) som kom 2024. På den skivan har han sällskap av de brottarmaskerade männen i Los Straitjackets, och den kombinationen är något alldeles extra live.
På Debaser Strand får vi nöja oss med en festivalkort konsert med blott Lowe, men det räcker långt. Därtill gör han Bee Gees-låten ”Heartbreaker”, som Dionne Warwick hade en stor hit med på 80-talet. Här i en avskalad och allt annat än svulstig version. En perfekt avslutning på Stockholm Roots.
Håller Dead Moon levande
”Min Patti Smith!” utropar exalterade vänner på sociala medier efter att ha sett Toody Cole and her band lira på Debaser Nova. Kathleen ”Toody” Cole var tillsammans med sin man och kreativa kollega Fred Cole grundare av underground-fenomenet Dead Moon, med bas i Portland, Oregon åren 1987-2006 och med en nystart 2014-2017. Efter makens bortgång har Toody fortsatt att hålla Dead Moons musik levande. Med sin seniga kropp, råa sångröst och pådrivande basspel vinner hon snabbt publikens gunst. Ja, de har ju förstås självmant kommit dit för att hylla och digga hennes musik; en rockmusik som förenar 1960-talets garagerock med den tidiga punken och den mindre ornamenterade 1970-talsrocken.
Gitarren sköts av Kelly Haliburton, bekant från hennes andra band, Pierced Arrows. Eftersom även Andrew Loomis gått ur tiden sitter numera Kelly Halliburton från Jenny Don’t & The Spurs på trumpallen. De röjer på i rätt, ruffig stil och alla jublar. Även de medlemmar från The Hellacopters, Entombed och Watain som skymtas i publikhavet.
Toodys trummis Kelly Halliburton spelar även bas i förbandet Jenny Don’t & The Spurs, tätt sammanlänkat med just Dead Moon och hela Portlandscenen. Gruppen mixar country med punkattityd och är ett alldeles förträffande charmigt liveband, med det oemotståndligt leende energiknippet Jenny i egensydda kläder i mitten.
Senaste studioalbumet ”Broken Hearted Blue” (Fluff and Gravy, LP/CD/DL) funkar utmärkt hemma på stereon också, men det är livs levande som The Spurs blandning av Patsy Cline, garagepunk och en smula surf helst bör upplevas.
Från Avicii Arena till lilla Twang
En exklusiv och lyxig musikupplevelse inträffar kvällen efter att Emmylou Harris farvälturné når Avicii Arena. Hennes uppvärmare Jim Lauderdale, som Harris ivrigt hoppade in och gästade i en låt före sin egen konsert, gör en intimare spelning på lilla mysiga Twang på Södermalm. Nere i källaren bjuder 69-årige Lauderdale på ett lika väl tilltaget som väl emottaget tvärsnitt av sin karriär.
Det är inte alltid Jim Lauderdale övertygar helt igenom på sina många album, men där finns alltid riktiga höjdare och han är en väldigt pålitlig låtmakare. Det bevisas inte minst av hans många låtskrivarsamarbeten, med såna som Elvis Costello, Nick Lowe, Buddy Miller, Ralph Stanley — och den minst sagt selektive Grateful Dead- och Bob Dylan-medhjälparen Robert Hunter. På senare år har Jim Lauderdale även drämt till med ett par starka album, som den arketypiskt countryljudande ”Game Changer” från 2022.
Nere på Twang spelar han exempel från nämnda samarbeten men även ett antal nummer från senaste albumet ”Country Super Hits Volume 2” (Sky Ranch, CD/DL) och skojar om dess titel som kanske aldrig kommer att bli sanning. Enligt officiella uppgifter mannens 38:e album, och vi får se om någon stjärna plockar upp hitlåtar därifrån. Detta har ju hänt förut, med såna som Dixie Chicks och George Strait. Extra passande i det sistnämnda fallet är att Lauderdale-låten ”Twang” inleder och gav namn åt ett Straits-album som toppade Billboardlistan 2009.
”Den officiella signaturlåten för er fina klubb!”, säger Jim Lauderdale på sitt chosefria och generösa sätt. Och mitt i de traditionella textteman som luftas kommer även högaktuella ”Artifial Intelligence” från nya skivan.
Ron Sexsmiths skattkista
Några dagar senare hör jag Ron Sexsmith putsa av ett pärlband högklassiga låtar ur sin digra skattkista på Debaser Strand. Inte undra på att kanadensarens kompositioner tolkats av alla från Rod Stewart till de precis Sverigeaktuella Nick Lowe och Emmylou Harris.
Senaste albumet ”Hangover Terrace” (Cooking Vinyl, LP/CD/DL) kom i fjol och är ett styrkebesked från låtsmeden Sexsmith. Han har inte förlorat handlaget om sina verktyg. Det visar sig tydligt på det smockfulla Debaser Strand, där publiken andäktigt och koncentrerat tar in varje ögonblick. Inklusive Bo ”Kasper” Söderström från sin plats vid bardisken.
Höjdpunkterna är många, som ömma ”Secret Heart”, odödliga ”Gold In Them Hills” och makalöst snygga popdängan ”Strawberry Blonde”. Sexsmith växlar mellan akustisk gitarr och elpiano, och när han sätter sig ner vid tangenterna närmar han sig sina beundrare Paul McCartney och Elton John.
Som uppvärmare har Sexsmith svenska SunYears. I grunden är detta Peter Morén (från Peter Bjorn and John) på nya äventyr med en mjuk popmusik där singer-songwriter, indie, folk, barockpop och klassisk gitarrpop samsas. Morén är iklädd en sweatshirt med ett The Kinks-budskap och det är någonstans i den världen han rör sig. Det kan stundtals påminna om Squeeze eller The Go-Betweens. Det senare är inte så märkligt, då Peter Morén ingår i det rosade svenska kompband som den upplösta australiensiska gruppens Robert Forster omger sig med på skiva och turnéer.
I kväll är tanken att framföra låtarna ihop med endast en kontrabasist som fyller i med stämsång, men så befinner sig trumslagaren Nino Keller Schultz (även bekant från Les Big Byrd) i publiken och får finna sig i att bli upplockad på scenen. Det blir en stunds varm pop som passar perfekt innan huvudakten. Fjolårsalbumet ”The Song Forlorn” (SunYears/Villa, LP/CD/DL) är väl värt att spana in och gästas av internationella artister som Nicole Atkins, Madison Cunningham, De Clair, Lisa Hannigan och Sam Genders (från Tunng). 2023 års debut ”Come Fetch My Soul!” bjöd på en duett med Ron Sexsmith i låten ”Grandad’s Song”, men trots att själva duetten uteblir i afton lyser den vackra låten – med stark folkmusikalisk ton – allra starkast i SunYears set.
Snygg stämsång med Jayhawks
En besläktad grupp är The Jayhawks. Färska albumet “Sanctuary Park” (Thirty Tigers, LP/CD/DL) har producerats av Bob Ezrin, känd för sitt arbete med Lou Reed, Alice Cooper, Pink Floyd och Kiss. Ezrin hade hand om produktionen på The Jayhawks album ”Smile” från 2000, och kanadensaren längtade tydligen efter lite läcker harmonisång efter att ha gjort ett par plattor med Deep Purple. Eftersom The Jayhawks huvudsaklige låtskrivare, sångare och gitarrist Gary Louris flyttat till Kanada gick det smärtfritt att sätta i gång.
Musiken präglas starkt av snygg stämsång, där även trummisen sjunger lead i flera låtar. Många av de här nya alstren vädras när bandet gästar ett till bristningsgränsen smockat Nalen. ”Kingston Girl” ekar av Tom Petty, medan ”Mr. Lincoln” placerar sig precis i skarven mellan The Beatles, CSNY och Wilco. Det ytterst vänliga och putsade soundet hos The Jayhawks närmar sig ibland rentav FM-radio-favoriterna Eagles.
Publiken verkar vara med på noterna. Jag inser att jag är långt från det äldre åldersspannet på Nalen, och åhörarna diggar beskedligt, även i de stunder då jag längtar efter en smula mer svärta eller larm i musiken. Mot slutet kommer flera av The Jayhawks mest kända och äldre nummer. Som avslutning på hela den här country- och americana-överdoseringen känns konserten som en len efterrätt. Nu orkar jag snart inte en tugga till.
info@opulens.se
