MUSIKFESTIVAL. Way Out West 2026 avslutades den gångna helgen. Här kommer Lena Torquato Lidéns personligt hållna rapport från den legendariska musikfestivalen i Göteborg.
Way Out West 2026 är utsålt med 81 500 besökare och myllret och ljudet är öronbedövande stundtals. Årets upplaga har haft tur med ett lysande väder. Det är hundratals artister som förutom i Slottsskogen spelar på många klubbar och hotell runtomkring i staden och det är en stigande stämning när mörkret faller. I år förekommer det för övrigt väldigt många besökare i boots och shorts…
”37 minuter obetald övertid
Obetald övertid obetald övertid
37 minuter har någon stulit av mitt liv
Ser du henne hälsa att jag är på väg”
Arbetarromantiken osar om David Ritschard, med cowboybälte, silkig mönstrad skjorta och liten mustasch. Han satsar allt i sin spelning på Way Out West och trots att vi är i Göteborg och alla hans låtar pratar om Sockenplan och Södermalm går han rakt in i hjärtat med sin nybadade gamla progg som återuppstått och brinner av solidaritet och kärlek. På något sätt har marken i Huddinge där han föddes 1986 gett honom tillgång till den här inställningen, och han framför även en cover av Hoola Bandoola Band som heter just ”Huddinge Huddinge”
”En gnista kan tända en skogsbrand
En droppe kan spränga en damm
Ett ord kan ge styrka och klarhet”
Så vackert, från en tid dit många längtar tillbaka såhär i valtider.
Han fortsätter vinna våra hjärtan med låten ”Roines Strand” och med sitt band med steel guitar, duktiga blåsare och två låtar av hans medmusiker som han ger utrymme i sin egen show!
Gulliga poptexter
Kasino spelar på Höjden, deras bandsigill som tronar bakom dem är lika oläsligt som de är gulliga. En trio hårda snälla killar varav en av dem, Johannes Runemark, har gått på Donnergymnasiet i Göteborg och har en stil som påminner om Kurt Cobain men skriver väldigt gulliga poptexter på svenska.
Hockeyfrilla eller som den heter i nutiden “mullet” är en väldigt fin version av rufsigt hår på en artist som har många känslor på utsidan och inte skäms för det. Låten ”Ögonen” är min favorit, en tröst för den som känner att livet är lite tungt.
Tung hiphop på Way Out West
Bröderna Pusha T och Malice utgör den stentunga hiphopgruppen Clipse och dagens äldsta artister hittills eftersom de är jämngamla med mig… Det märks att det har gått tid sedan deras beats skapades men de är i god form och svänger enormt. I låten ”Keys open doors” visar de, som under resten av setet, en oändlig ström av gamla VHS-bilder och filmer. När de visar små nycklar går associationerna till de överallt närvarande förvaringsskåpen i gallerior, mataffärer och tågstationer. Där kunde man gömma allt möjligt som inte var förenligt med hederlig försäljning…
Lily Allen bringar dekadens till Way Out West
Efter en beroendeframkallande Trocadero Slush i värmen och dansfesten vid DJ-scenen Dungen väntar Lily Allen som förvånar mig genom att vara så väldigt mycket mer intressant än vad jag tänkte. Hon har liksom byggt sin lägenhet på scenen och spelar övertygande sig själv och till publikens jubel vajpar i sängen, berättar om sin ensamhet och hjärtesorg. Hennes kylskåp och smala bräckliga gestalt väcker en sorts dekadent humor som gör att jag inte kan slita mig från hennes åsyn och den lätta popmusiken blir närmast en accessoar i skapandet av hennes persona.
Hitmakaren Zara Larsson
Nästa scenpersonlighet är hitmakaren Zara Larsson och på ett sätt är det också ett porträtt av en flickkvinna som berör mig för att hon är en så stor förebild för många tjejer som ännu inte är vuxna. Med en sprakande färgprakt på scenen och många kvinnliga dansare likt henne iklädda pyttesmå shorts skakar hon sig igenom sin show och jag ser många föräldrar livesända den till sina barn därhemma på telefonerna.
Jag har lite svårt att klara av att det feministiska budskapet för mig står i motsättning till hur hon uppträder. Men hon är onekligen en stor stjärna på pophimlen! Fast varken jag eller min väninna har någon större lust att livesända till våra döttrar…
Moby ‒ sympatisk, men imponerar ej
Moby då! Vad har han gjort sedan sin storhetstid på nittiotalet? Jag är inte jätteimponerad av hans musik även om han är en übercool personlighet i sin kamp för djurens rättigheter och på scenen omger han sig med nya stjärnor och spelar gitarr. Han är väldigt nöjd med den dominerande veganska maten och lovordar att Way Out West är en festival där man inte bara tjänar pengar utan också har ett positivt vegetariskt budskap. Men det lyfter inte för mig med det här framträdandet.
Kraftfull synthpop med The XX
Däremot är det så att The XX ger mig härliga rysningar och de har en fantastisk ljudbild och ett bråddjup i sina röster. Trots att de framhärdar i att säga att det var åtta år sedan de senast var här känns det inte alls så. Spröd men samtidigt kraftfull synthpop fyller mig med energi att sväva hem med cykeln genom oregerliga folkmassor nynnande:
”You say something loving
It’s so overwhelming, the thrill of affection
Feels so unfamiliar
You say something loving
Without hesitation it hits me, hits me
It feels so unfamiliar
Before it slips away”
Way Out West och den goda maten
Lite trött i huvudet vandrar jag upp till Höjden för att se Swank Mama. Men först en ”Prästens” på Hermanos Tacokiosk och försäljaren varnar för att den är stark men jag älskar den, stekt rotselleri, ost, lök och tacochips som jag äter jätteelegant (tycker jag själv) men blir påmind om varför jag egentligen alltid bör ha svarta kläder på festival. Min ljusrödvitrandiga klänning får genast två gula fläckar.
Jag suckar och hoppas att jag lärt mig till nästa år. Maten är god och den finns det inget onödigt ”sojakött” i. Det finns ju så mycket mer än prefabricerad köttersättning att äta som är vegetariskt. Tack!
Norska Swank Mami med somaliska rötter uppträder i blommig sparkdräkt med långa ärmar men helt bara ben. Det är fartfylld partymusik med hintar av klubb, hiphop och soul och jag gillar det!
Vi letar efter mer god mat och en i gänget testar Gujju och en indisk gryta med paneer som är till belåtenhet medan vi andra sitter och pratar lite och tittar ut över folkhavet. Tänker på att tiderna förändras, vi har alla ägt en skivsamling som var sååå viktig i en tid då musiken var mer otillgänglig och nu har det liksom blivit ett överflöd av digital musik.
Det andra som ändrats är att det inte längre är staket och vakter in till alkoholförsäljning utan alla går fritt omkring med ölburkar och nytt för i år plastvinglas från Suggan, Gaffelkonst och Wine Mechanics, festivalens hipsterhörn med naturvin och mackor. På väg in i VIP, där jag knappt satt min fot eftersom det är för roligt utanför blir jag starstruck av Valter Nilsson som står och dricker öl med ett gäng.
Jag sitter en stund och tittar ut över dammen med barndomsvän och några från min hemstad som jag aldrig träffat förut medan Veronica Maggio skymtar på storbildsskärmarna i fjärran.
Viker sedan en stund åt att vara med i olika tävlingar med väninnans bonusbarn som vinner kepsar, hattar och chipspåsar och jag fascineras över hur de som jobbar i kampanjtälten står ut med den monotona tristessen i att säga och göra samma sak hundratals gånger.
Till slut tittar vi på nyheten Garderoben, ett litet gömställe med en portal av kläder och ett pyttedansgolv. Där träffar barnen elever från Dômens Konstskola som ritar likadana “tatueringar” på dem medan jag går för att se en sista konsert för dagen.
Lordes uttryck skrämmande och vackert
Den frenetiska Lorde har ett uttryck som är lika delar skrämmande och vackert. Hon ålar ovanpå en ljus skärm och på storbildsskärmarna filmar de henne underifrån där hon delvis sjunger, delvis nästan slickar på glasrutan hon ligger på.
Lordes electropop dunkar genom kroppen och hennes dansare, en man och en kvinna, har kläder och uttryck som mer påminner om modern dans än en popkonsert. Deras och Lordes ansiktsuttryck är gravallvarliga, nästan sorgsna.
Lorde med sina 26 miljoner Spotify-lyssnare är i sitt esse på scenen och otroligt androgyn och trots sin genomskinliga röda blus med behå inunder är hon mer majestätisk än sexig.
Sedan åker vi ut från backstagecampingen och lämnar Way Out West i ett kaos av turnébussar susande genom mörkret.
lena.torquato.liden@opulens.se
