LYRIK. Med diktsamlingen ”Den lena stenen” återvänder Viktor Johansson efter 16 år till poesin. Erik Bovin har läst och finner att det är fråga om en storstilad återkomst.
Den lena stenen av Viktor Johansson
Modernista
I kontrast till vuxenlivets och civilisationens bojor står barndomen som en ändlös sommar. Det om något, vet poeten. Hen lovsjunger födelsen, gryningen, längtar tillbaka till ursprunget. För poeten gäller det att bevara barnasinnet, få fatt i äventyret innan det hunnit stelna till konvention, rikta sökljuset mot det fria och otämjda, det som finns där mitt framför oss men ofta görs osynligt i vardagens ekorrhjul.
Viktor Johansson spolar tillbaka
När Viktor Johansson återkommer till poesin efter 16 år spolar han tillbaka till början, närmare bestämt livets öppningsscen, födelsen:
”Inte många som fått se
ett regnskimrande spädbarn.
Jag kan säga att man hajar till.
I vanliga fall ska de alltid bäras in,
tvärt och akut som sockerbitar,
under tak och torkas.
Jag kan önska att man skulle
låta det bero. Se vad som händer.
Du förstår,
den feta hinnan, som också änder och sälar har,
den skimrar och skiftar i färg
som ett oljespill
när regnet når vår nakna bebis.”
I livets dramaturgi är början avgjort mer spännande än slutet, det vet en poet som nått medelåldern.
Som barn utgör felläsningen av ordet “filmjölk” närmast en profetia om en framtida passion och sysselsättning: ”Och paketet med filmjölk på frukostbordet, / visst innehöll det film, / sedan detta bihang, / jölk, så söligt det lät.” I över ett decennium är det nämligen som filmskapare Johansson gjort sig ett namn med experimentella filmer som ”Under Gottsunda” (2014), ”Himmel över Flogsta” (2015), och ”Inuti diamanten” (2020). Ovannämnda citat ger också en hint om vilken roll det undermedvetna spelat för poeten under skrivprocessen.
Jag tyckte nog allt det var en sentida surrealist jag mötte redan i den bildrika debuten, ”Kapslar” (2007). Denna influens har resulterat i ett djärvt och särpräglat bildspråk, inte lika ostyrigt som i debuten men fortfarande krävs det ett visst mått av öppenhet för att ta till sig Johanssons poesi. Stundtals lyckas inte bildspråket överskrida det apartas domän och då sluter sig dikten.
Ändå är det en storstilad återkomst. Poesi eller film, det kan kvitta – Johanssons konstnärskap ruvar på en sanning, till synes obekymrad över hur den framställs. Bara det är värt beundran. Hans poesi tycks ha uppstått ur en inre nödvändighet. Dikt som berör är alla gånger bättre än dikt som behagar, därför förlåter jag honom för en och annan skavank.
Allmängiltiga anspråk
När diktjagets blick vänds från barndomen mot nuet är det, som så ofta i samtidspoesin, sent på jorden: ”stenen var lika stor och tung / som de stridsvagnar och bulldozers / med vilka man plöjt ned barnens familjer.” Världens omskrivna tragedier ger ingen ro. Men det är skakigt även på ett personligt plan. En barndomsvän har dödats i en skottlossning, och det ligger därför nära till hands att tänka sig att dessa dikter tillkommit som en del i ett sorgearbete.
Johansson undviker dock att bli privat och det går inte att ta miste på dikternas allmängiltiga anspråk. Resonans skapas när barndomens oskuld och naivitet ställs mot medelålderns närvaro av sjukdom och död.
Stenen äger en skiftande och tvetydig betydelse hos Johansson. Det är en ofta anlitad symbol i poesin som vi exempelvis hittar hos Ingrid Nyström och Harry Martinson. Johansson värjer inte för stenens mörkare nyans av stelnat liv men som tröst finns också den lena stenen. Något att hålla i när allt blåser, tänker jag; en gnutta beständighet i en tid av flytande värden.
Viktor Johansson och likheter med Moodysson
På sätt och vis påminner Johansson om Lukas Moodysson. Hos bägge två förlänas leken en jämbördig plats bredvid allvaret. Deras poesi är alltigenom chosefri och det finns en lätthet i dikterna även när innehållet är tungt.
Efter framgångsrika karriärer som filmskapare har de återvänt till det kreativa ursprung de råkar dela: poesin. Moodyssons återkomst gick av stapeln i fjol med “Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta” medan “Den lena stenen” landade denna sommar.
Den cyniskt lagde misstänker nog att skrivandet var vad som stod närmast till hands när filmidéerna tog slut. Själv förbluffas jag av hur självklart de här konstnärerna rör sig mellan dessa två medier. Slående är det inte minst med vilken tydlighet det går upp för en att dessa diktsamlingar inte hade kunnat bli annat än just poesi. Dikterna förmedlar inte sällan vad en kameralins omöjligen hade kunnat fånga. Två välkomna återkomster, och lika mycket: två sällsynta men utmärkta försvar för litteraturen.
info@opulens.se
