LYRIK. Lis Lovén har läst Ann Jäderlunds nya diktsamling ”Solen syns och solen svävar” och förundras inför dikter där naturen framträder i sin egen rätt.
Solen syns och solen svävar av Ann Jäderlund
Albert Bonniers förlag
Det är svårt att ta in och härbärgera Ann Jäderlunds dikter. De känns djupt förfrämligade och det framstår på det stora hela som ett övergripande stilgrepp. Själva titeln på hennes senaste diktbok är, inte helt otippat, märklig: ”Solen syns och solen svävar”. Så, ja! Dikterna har släppt taget om gravitationen. Orden är lösa, de agerar nu på egen hand. Universum är oförklarligt. Inget är fast. Allt är förflyktigat. Det känns både obekant och lite lustigt.
Jag prövar att läsa dikterna högt för mig själv. De framstår då som högtidliga och en aning teatraliska, men med ett fokus på språket i sig.
Sten Selander kritiserade i en understreckare 1946 i SvD Erik Lindegrens poesi. Det blev början på den så kallade obegriplighetsdebatten. Den nya dikten stod mot den äldre. Med Ann Jäderlunds dikter återkom denna typ av debatt på 1980-talet och jag kan förstå varför. Jag ser det som att hon har tänjt ut det modernistiska konceptet i dess fulla längd. Språket i sig är den materia som skapar dialektik mellan verkligheten och konsten som konst i sig.
När det kommer till mötet med Jäderlunds dikter sker något märkligt. Man kan inte omedelbart gilla dem. Inte heller kan man tycka illa om dem. Det uppstår snarast ett tomrum mellan tycka om och icke-tycka-om. I detta tomrum lever dikten sin egen grammatik. Jag kommer inte åt dikterna. Jag kan inte invadera dikten med mina anspråk. Detta är Jäderlunds egen inmutade domän. Men det finns likväl något ofärdigt i diktningen. Detta ofärdiga bär på ett slags paradoxalt löfte. Ur tomrummet kan något komplett nytt uppstå.
Ann Jäderlund och naturen
Människan är förstås att betrakta som en kolonisatör inför jorden och naturen. Det framstår som att Jäderlund genom sina dikter försöker undkomma denna kolonisation. Hon söker sig bortom människans egna definitioner. Naturen framträder hos henne i sin egen rätt. Metoden blir då att underkasta sig ljuset, solen, växterna. Solen har sin egen grammatik och logik, alltså svävar den. Och den måste sväva inför barnets blick.
Poeten söker sig allt längre bortom det invanda språket. Lyssna:
det finns ej hjälp
än hjälplöshet
än allt av jord
och djup och
ljus
försvinner
sin vilja och sin håg
sin vilja och sin
blonda håg
Jorden, djupet och ljuset vittnar om det blonda. Naturen har sin egen håg och den är blond. Förmänskligad trots allt.
info@opulens.se
