ESSÄ. Sociologiprofessor Carl-Göran Heidegren skriver om vad som är så speciellt med tretalet och dess stora betydelse för en fungerande demokrati.
Två blir tre
Det är något visst med tretalet. Man talar om ett triangeldrama, men inte om några kvadrupeldramer. Det mest kända triangeldramat torde vara den konstellation som Sigmund Freud gav namnet oidipuskomplexet.
Sociologen Georg Simmel menade i sin tur att den förändring som sker när två blir tre – två personer eller parter som blir tre – är unik. Den bär på en särskild dramatik. Att tre blir fyra, fyra blir fem, och så vidare, innebär inte någon lika radikal förändring. Låt mig vrida och vända lite på detta.
Vad som till att börja med kännetecknar två-gruppen är ofta en stark intensitet och exklusivitet: vi två – och inga andra! Är det inte så att förskjutningen från utsagan ”min bäste vän” till ”mina bästa vänner” redan inbegriper en förflackning och minskad grad av intensitet. Detta är förmodligen också förklaringen till att det är just den djupaste vänskapen som av och till slår över i den mest förbittrade och oförsonliga fiendskapen. Och omvänt att en djup vänskap inte sällan tar sin början med en mer eller mindre stark dissonans.
Två-gruppen tycks i hög grad karakteriseras av en allt eller inget-logik. Skälet till detta är rimligen att det i detta fall saknas en förmedlande tredje. Inte heller kan en oenighet lösas med hjälp av ett majoritetsbeslut: man är antingen ense eller oense. Det är väl denna binära logik som spökar i den förföljelsemaniska maximen: den som inte är med mig är mot mig.
Tretalet – tre nya möjligheter
Följer vi Simmel så uppstår framför allt tre radikalt nya möjligheter när en tredje part tillkommer.
a) Den tredje får eller tar på sig rollen som förmedlare eller som den opartiske. Osämjan mellan två parter kan ofta neutraliseras genom närvaron av en tredje förmedlande part. Och när två parter kört fast i sina förhandlingar kan en tredje tillkallas som har att lösa upp motsättningen utan att ta parti för någondera parten.
b) Den tredje kan avsiktligt försöka spela ut de båda andra parterna mot varandra. Det kan till exempel handla om två säljare som konkurrerar om samma köpare. Den senare behöver då inte vara särskilt aktiv utan kan lugnt vänta ut de båda andra, det vill säga tills priset sänkts till en acceptabel nivå.
c) Men den tredje kan även vara i högsta grad aktiv och försåtligt ägna sig åt att härska och söndra, eller mera precist åt att härska genom att söndra. Den som lyckats skapa en rivalitet mellan två parter sitter ofta med trumf på hand: de båda andra parterna är upptagna av sin inbördes konflikt och försvagar ömsesidigt varandra.
Dyaden och triaden
Medan dyaden eller två-gruppen möjliggör sociala företeelser som arbetsfördelning, samarbete, utbyte, kontrakt, imitation, dialog, vänskap och fiendskap, så möjliggör triaden eller tre-gruppen sociala företeelser som, förutom de redan nämnda, budbäraren och översättaren (mellan två parter), voyeuren (som iakttar vad de båda andra har för sig), den svartsjuke, hackkycklingen och syndabocken (som de båda andra vänder sig mot).
Nya och mera komplexa former av social interaktion blir alltså möjliga när två blir tre. Att tillföra en tredje part är i flera sammanhang en social innovation av grundläggande betydelse. Två parter som inte delar något språk kan tala med och förstå varandra via en tredje (tolken eller översättaren), och två som drar åt olika håll kan närma sig varandra genom en tredje part som inte tar parti för någon (den opartiske och förmedlaren).
Tretalet och demokratin
Till den fria pressen hör rollen av den tredje som lyssnar på båda parter, utan att ta parti eller gå någonderas ärende. Den press som vägrar att lyssna på båda parter är inte längre fri. Man kan även argumentera för att demokratins grundform är två mot en, det vill säga majoriteten får sin vilja igenom. På samma gång uppstår frågan om minoriteten. Vad skall man göra med den som inte håller med? Skall denne försvaras eller förgöras? Endast det förra förhållningssättet är ur demokratisk synpunkt försvarbart som motvikt till majoritetens tyranni.
Den tredje är även potentiellt närvarande i den dyadiska kärleksrelationen, i form av den uteslutna tredje eller rivalen som lurar runt hörnet. Slutligen, Gud såsom den tredje som ser allting återkommer i sekulariserad form som voyeuren, spionen eller den nyfikne sociologen som vill öppna alla dörrar och avlyssna varje samtal.
info@opulens.se
