LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden presenterar vi en dikt av Marcela Contardo. Den bär titeln ”Hållet och himlakroppen” och handlar om längtan efter att få höra till.
Marcela Contardo är jurist, 80-talist och stockholmare. Hon inspireras av teman som dåtid och nutid, styrka och svaghet, arv och miljö. Contardo är också musiker men uppskattar den fria form som poesi kan få verka inom, att utmejsla rytmer på ett annat sätt, med en annan verktygslåda.
I dikten vi nu vill presentera skriver hon om en stark längtan efter att få höra till, med allt vad det kan innebära.
CAROLINA THELIN
Hållet och himlakroppen
Ja. Jag höll tillbaka.
Jag gjorde det eftersom du inte står still.
Du rör på dig hela tiden. Du kan inte hjälpa det. Du måste ha ryggen fri.
Det är något i rytmen. En oregelbunden puls. Ord utan ton. En reservation.
Marginaler mellan vad som uttrycks och vad som är sant.
Mellan vad som är sanning och vad som sedan sägs.
Jag kan inte navigera i det. Jag har ingenstans att fästa blicken.
Det håller mig i karantän. Nej. Det är inte ett mörker. Det är ett vakuum.
Som kväver vad som så innerligt vill komma till liv. Min längtan efter fast form. Tyngdlag.
Du säger till mig att jag ska andas. Igen. Var skulle jag lämna allt det jag hade att ge?
Jag ser så mycket gott i dig. Jag ser din ljusa sida. Jag tyckte om att se mig själv genom dina ögon. Jag är ingenting utan din blick!
Med vilka ögon såg du mig?
info@opulens.se
