LÅNGFILMSDEBUT. Filip Hallbäck bedömer att “Aftersun kommer att ses som ett ypperligt exempel på en mästerlig skildring av minneskonst,” efter att ha sett Charlotte Wells långfilmsdebut.
Betyg:
Genre: Drama
Regissör: Charlotte Wells
Medverkande:
Paul Mescal, Frankie Corio, Celia Rowlson-Hall m fl.
Den skotska filmskaparen Charlotte Wells har skrivit och regisserat sin långfilmsdebut, i vilken hon visar att hon har en självständig röst. Aftersun har en ramberättelse som kretsar kring tillvaron hos 30-årige Calum (Paul Mescal) och dennes 11-åriga dotter Sophie (Frankie Corio), när de tillsammans befinner sig i Turkiet en sommar. Till det yttre sker inget dramatiskt, till skillnad från exempelvis Amanda Kernells Charter (2020) som handlade om en psyksjuk mamma som tog sina två barn från pappan och begav sig iväg utomlands för att tillbringa tid med dem.
I Aftersun sker istället berättandet i form av en genomträngande inblick som skär igenom den vardagliga tillvaron. Det hela gestaltas utifrån Sophies utblick gentemot omvärlden. Den vuxna Sophie (Celia Rowlson-Hall) ser tillbaka på de dagarna hon tillbringade med sin pappa, men begriper inte varför hon aldrig kom honom nära. En viktig förklaring handlar om en destruktiv maskulinitet hos pappan, som bryter ner honom inombords i de scener när han är ensam. Utåt visar han ingenting, men i kontakt med dottern visar han en öm och omtänksam sida. I den mån han försöker vara spjuveraktig blir det en fasad för att dölja sin psykiska ohälsa, men inte på något förutsägbart sätt.
Filmen blir som en lång reflektion hos Sophie som vuxen (som vi bara får se ett fåtal gånger) över både glädjen och sorgen över denna semester, som skildras med både verkliga och inbillade minnesbilder. Wells gestaltar Sophies tillvaro som en sorts minneskonst, utan att för den sakens skull andrafiera pappan, och den följdriktiga frågan blir: hur gestaltar man minnen från den tid som flytt?
Wells gör det bland annat med hjälp av att Sophie använder sig av en mini-videokamera som förmedlar en stark känsla av autenticitet och omedelbarhet av nuet. Mini-videokamerans inspelningar fungerar som en effektiv kontrast till Wells impressionistiska bildspråk som sätt och vis påminner om Claire Denis mästerliga Beau Travail (1999). Liksom Denis skildrar Wells mänskliga kroppars ageranden med den färgstarka naturen som bakgrund. Till exempel bilder under vattenytor när de simmar eller dragningsflygande människor i den blåa skyn. På så vis skildras vackra minnesbilder.
Wells tycks vara särskilt förtjust i att gestalta tillvaron med olika kameravinklar, ömsom rörliga, ömsom statiska, för att belysa den annars stillsamma tillvaron. Ofta använder Wells blanka ytor som återkastar olika spegelbilder av Sophie, och användningen av spegelbilder är ett visuellt berättargrepp som ofta syftar till att skildra en inre psykologisk process. Med små medel i det nedtonade skådespeleriet uttrycks stora känslor och relationen mellan fadern och dottern är rörande.
Vanligtvis brukar jag vara sträng när det gäller manusarbetet, men Wells lämnar inga tvivel om riktningen. I varje scen vet hon precis vad hon vill skildra och förmedla. Resultatet blir en oförutsägbar berättelse som ständigt lever i nuet, fastän man vet att Sophie och hennes pappa inte tänker tillbringa sina dagar i Turkiet i all oändlighet. Aftersun kommer att ses som ett ypperligt exempel på en mästerlig skildring av minneskonst.
Betyg:
Genre: Drama
Regissör: Charlotte Wells
Medverkande:
Paul Mescal, Frankie Corio, Celia Rowlson-Hall m fl.
info@opulens.se
