TEATER. Enel Melberg har med stor behållning sett dramatiseringen av Selma Lagerlöfs ”Liljecronas hem” på Västanå teater i Sunne.
I Selma Lagerlöfs debutverk ”Gösta Berlings saga” finns ett kapitel som heter ”Liljecronas hem”. Liljecrona är en av kavaljererna, inte särskilt snygg, men en hängiven fiolspelare. När han blir trött på kavaljerernas upptåg drar han hem till Lövdala, som Selma brukar kalla den gamla enplansgården Mårbacka, som den var innan hon omvandlade den till en herrgård.
Han kommer hem till sin hustru, prästdottern som har ärvt gården, fast den nu står i hans namn, eftersom kvinnor inte hade rätt att äga. Pappa kommer hem, äppelträden står i blom, det är tidigt på morgonen och han börjar spela av glädje över all välordnad prakt, som hustrun åstadkommit tillsammans med husfolket och barnen. Han ställer sig under hennes fönster, hon vaknar och lyssnar och i musiken säger han allt; han biktar sig för henne och ber om förlåtelse, och det är inte första gången.
När hon kommer till fönstret, svingar han sig upp på fönsterbrädet, lycklig som en ung älskare, och lyfter ut henne och bär ner henne under äppelträden. Barnen vaknar och jublar. Idyllen kunde inte vara mer fullkomlig.
Hustruns tankar: ”Om nu husets herre längtade att leva som kavaljer på Ekeby, vad mera? Tjänar det kanske något till att klaga på himlens sol för att den varje kväll försvinner i väster och lämnar jorden i mörker?” Och historien slutar med orden: ”Vem är okuvlig utom undergivenheten? Vem är segerviss utom tålamodet”. En paroll som kanske inte är så entydig som den låter.
Tjugo år senare, efter att ha fått Nobelpriset och rustat upp Mårbacka, skriver Lagerlöf romanen ”Liljecronas hem” och ger bakgrundshistorien till att fiolspelaren Sven Liljecrona gifter sig med prästdottern som bor där och därmed blir gårdens ägare. Mårbacka liksom Lövdala har dittills varit prästboställe och gått i arv via kvinnolinjen till nästa präst. Den linjen bröts med Selmas farmor, som gifte sig med en man som inte var präst, fast han var inte heller någon fiolspelande kavaljer.
I romanen är han ännu ung, men melankolisk och kan inte längre spela som han brukade, för han har spelat en ung kvinna till döds när han hon dansade till den vilda musik, som han riktade enbart till henne.
Han kommer till Lövdala, som nu regeras av en ond styvmor, magnifikt gestaltad av Hanna Kulle i årets teaterversion på Västanå, och han hjälper prästdottern Maja Lisa (den virtuost dansande Margit Myhr) ur en knipa. Han får också demonstrera sin karlakraft genom att gå ner i en rävgrop och slå ihjäl de två vargarna som tagit sig dit. Lasse Qvarnström, som är nästan ny i ensemblen, bär upp rollen med glans.
Nu finns det en Liljecrona till: brodern Olle, finnprästen, och i boken ligger det en viss spänning i vem Maja Lisa ska ha, hon har på nyårsnatten nämligen drömt att den gamle pastor Liljecrona kommer till henne med sina två söner som erbjuder henne vatten, efter att hon ätit ”drömpannkaka” gjord på mjöl, vatten och för mycket salt, för att spå framtiden.
Här på scenen är det ganska tydligt att hon faller för Sven, när hon sett honom i rävgropen. Men han försöker först sammanföra henne med brodern Olle, för han tror de ska passa ihop och själv har han lovat att aldrig gifta sig.
Olle, fint mejslad av Daniel Lindman Agorander, är klädd i vitt, medan Sven är svart, till och med mycket mörkhårig med lock i pannan. Olle är en karaktär som blir något gåtfull, både i boken och pjäsen. Han gör mycket gott och har lyckats hjälpa och fostra skogsfinnarna i ett fattigt pastorat i norra Värmland. Men senare framkommer det att han har levt ihop med sin hushållerska utan att kunna gifta sig på den fattiga lön han får, och han har efter påtryckningar sökt ett nytt fetare pastorat nere i bygden. Innan förhållandet till hushållerskan kommer fram, verkar han vara den perfekte maken till Maja Lisa. När de träffas hos hennes moster märks att han blir tagen av henne, och hon råder honom att stanna kvar hos skogsfinnarna och göra gott, fast hon själv inte kan tänka sig flytta från sitt älskade Lövdala.
Han åker tillbaka och genom den list styvmodern Raklitz (med det spetsiga namnet) utövar får både vi och hon sedan ta del av skvallret om att han gift sig med hushållerskan, vilket ska tjäna Raklitz intrig, men i stället avslöjas allt och blir samtidigt hennes fall.
Det är en kostlig scen då Raklitz och den avdankade kavaljeren Örneclou (Lasse Carlsson) sitter och konverserar medan hon stickar, och stickorna klickar i takt med pratet och visar hennes tankar. Men vi får också veta att Olle har tagit till flaskan, vilket demonstreras av Daniel Agorander uppe på ladans balkong.
Dryckenskap, fallna präster och galna eller deprimerade fiolspelare som inte längre kan spela, men återupprättas genom kärleken, dyker flera gånger upp i Selma Lagerlöfs författarskap. De gudabenådade predikarna eller berättarna som faller i alkoholens träsk har många försökt hänföra till hennes egen bakgrund: faderns tilltagande alkoholism och misskötsel av gården, men också till historier om fallna präster i trakten som hon hört. Musiken spelar alltid en stor roll för Selma Lagerlöf: den är förbindelsen mellan himmel och jord, och den kan tolkas som inspiration och skaparkraft i allmänhet.
Inte minst lika viktig är kärleken, både som försoning och passion, fiolspelarna står ofta för det senare och kvinnorna för det förra. Men det kvinnliga tålamodet är inte allenarådande; i sin svaghet visar Selma Lagerlöfs kvinnogestalter (före de starka kvinnorna Charlotte Löwensköld och Anna Svärd) en egen styrka som ofta kan rädda en man eller ett helt samhälle, och i romanen ”Liljecronas hem” är Maja Lisa inte helt kuvad när hon ironiserar över ”söta far” och ”söta mor” eller blir rasande över att Svens frieri sker på fel sätt, för hon tror det är av medlidande.
Prästen Lyselius (en mångsidig Rolf Degerlund) illustrerar talesättet: ”När man får en styvmor, får man också en styvfar”, genom den omvandling han genomgår när han gifter sig med Raklitz. Från att ha varit en kärleksfull far blir han misstrogen och anklagande mot dottern, som en omvänd hand.
Men det är kvinnorna som dominerar i boken och pjäsen: kvinnokulturen som är så viktig i bondesamhället lyfts fram; det lagas mat, det sys, det vävs och spinns, och scenen med spinnrockarna är central när det gäller att illustrera styvmoderns elakhet: hon ger Maja Lisa den minsta och sämsta spinnrocken, när tidigt på morgonen alla husets kvinnor måste sitta och spinna i halvdagern, och hon straffar henne handgripligen för att hon sitter och drömmer. Styvmodern själv är en duktig och duglig människa som på olika sätt också försöker tjäna extra pengar. Bland annat genom att mot prästens vilja brygga öl, vilket resulterar i att Storbocken (vigt spelad av Albin Stodne) dricker sig full på lanken.
Mor-dottertemat är tydligt, med goda mödrar som mormodern, mostern och den döda modern i bakgrunden mot sagans onda styvmor, och Maja Lisa kan föra tankarna till både Askungen och Törnrosa, medan Raklitz på sägenplanet egentligen är ett sjörå som stiger upp ur leran i den forna sjöbottnen, på scenen tydligt illustrerat genom falluckan och dimmorna runtom. Hennes motpol är den karska Lilljänta, iakttagerskan med den ännu naiva blicken, som blir till historiens motor (fint gestaltad av Mira Stinnerbom). Hon har kommit över isen som ett blåsväder för att hjälpa prästdottern, men först blir hon manipulerad av Raklitz, som har anställt henne för att hon själv inte kan läsa och skriva och behöver någon skrivkunnig till intrigen hon spinner och det fatala brev som hon låter skriva i Maja Lisas namn. Men hon faller på eget grepp och det blir till slut Lilljänta som avslöjar henne och reder ut det hela.
Den första föreställningen vi såg på Västanå teater var år 2007, med ”En herrgårdssägen”, och en oförglömlig Jakob Hultcrantz Hansson som Gunnar Hede, virtuost spelande luftfiol, medan orkestern filade på allt vad tygen höll uppe på läktaren i den fantastiska teaterladan. Hela iscensättningen av Selma Lagerlöfs verk, musiken, dräkterna och dansen gjorde ett starkt intryck.
Sedan dess har vi följt denna ensemble varje sommar och alltid varit hänförda över just det allkonstverk och den teaterfest som regissören Leif Stinnerbom åstadkommit tillsammans med hustrun och kostymören Inger Stinnerbom, sonen och komponisten Magnus Stinnerbom med hustrun Sophia Stinnerbom som kapellmästare (i år som orkesterchef) och den virtuost dansanta skådespelartruppen och den svängiga orkestern. Numera är teatern välkänd och har överösts med priser av alla de slag och blir också recenserad i storstadspressen.
Man får förstås inte glömma alla viktiga och oumbärliga medhjälpare till dess kreativa familjekärna: Jimmy Meurling, koreografi, Susanne Marko, dramaturgi, Mårten Nilsson Scenografi, Hans Surte Norin, ljuddesign, Evalena Jönsson Lunde, mask- och perukdesign.
Och så förstås musikerna med alla sina märkvärdiga instrument: viola d’amore, violin d’amore, tin whistle, sälgföljt, härjedalspipa, vevlira, mandolin, moraharpa, Rhodes, sampler, tramporgel, klockspel, slagverk, gitarr och inte minst fiol.
En unik teater i hjärtat av Sverige, som specialiserat sig på traktens och landets stora författare.
Årets recensioner har hittills överöst Västanå teater med lovord, och framgången tycks bara fortsätta.
info@opulens.se
