EXPLOATERING. “Om pojken har ett namn? Naturligtvis har han ett namn. Men det är ingenting vi känner till. Bara omständigheterna känner vi till.” Stellan Lindqvist reflekterar över hur barn far illa i fattiga länder.
Nu skall jag berätta om pojken som måste dö. Det var förstås inget pojken visste något om. Sådant vet nästan aldrig pojkar något om.
Pojken som måste dö hade vuxit upp med alldeles vanliga föräldrar i ett alldeles vanligt hus, i en alldeles vanlig tid, i ett alldeles vanlig land. Det vill säga just så vanligt som det var på den plats där vår pojke bodde. Och det vanliga är ju bara vanligt där man bor.
Pojken som skulle dö skulle bli fjorton år, tre månader och fem dagar. Det var ett hårt öde och det var hans, enbart hans, ty döden delar man inte med någon.
Det var inget våld som dödade pojken, ingen plötslig sjukdom och heller ingen olyckshändelse, om man med olyckshändelse menar sådant som svårligen kan förutsägas eller anas. Nej, det var inte en olyckshändelse som dödade honom, omständigheterna var det som dödade honom. Naturligtvis förstår inte pojkar som skall dö det där med omständigheter. För dem är det en abstraktion, och inte ens ordet abstraktion förstår de. Pojkar som skall dö känner bara till konsekvenser, omständigheternas konsekvenser. Så är det.
Vad det är då för omständigheter som dödar en pojke frågar ni? Det är en bra fråga, men svår att besvara eftersom man måste färdas långt bortom den plats där han levde, växte upp och senare dog, för att finna ett svar. Först då kan man, om blicken vidgas, sammanfoga den kedja av orsaker som slutligen och slutgiltigt ändar upp i den dag då en glasskärva med aggressiva bakterier tränger djupt in i en pojkes fot. Först då kan man säga: vi visste att du skulle dö. Först då kan man se honom i ögonen och säga: du måste dö.
Jo, det är mycket svårt att säga till en pojke att han måste dö. Det är nästan det svåraste en människa kan göra. Därför säger vi det inte. Men vi vet. Och de som tillverkat omständigheterna vet det mer än andra. Och därför vet de också, mer än andra, att pojken måste dö. De vet, alldeles säkert, att en dag, på det stora sopberget, när han tillsammans med andra barn letar efter något av värde, skall han trampa på en glasbit och aggressiva bakterier skall sprida sig i hans blodomlopp.
Om pojken har ett namn? Naturligtvis har han ett namn. Men det är ingenting vi känner till. Bara omständigheterna känner vi till.
info@opulens.se
