SYMBOLMÄTTAT. Carolina Thelin vill bli fängslad och hänförd av Johannes Anyurus nya roman men lämnas tillnärmelsevis oberörd. Kanske beror det på att det symbolmättade språket skapar distans, menar hon.
Ixelles av Johannes Anyuru
Norstedts
Ixelles av Johannes Anyuru är en roman som är svår att få fatt i – en dröm, en saga, en mordgåta, en andlig och filosofisk betraktelse och en samtida klasskildring på en och samma gång.
Ruth, med rötter i Kongo, växer upp i “tjugosjuttio” – en så kallad utsatt förort namngiven efter postnumret 2070 i Antwerpen – med sin musikaliska men alkoholiserade mamma och en frånvarande pappa. I samma område bor Mio vars föräldrar kommer från Bagdad. Hans far är våldsam och slår när orden inte räcker till. Det sägs att släkten en gång i tiden var framstående bibliotekarier men nu, nu är de ingenting. Mio och hans bror är som de flesta av pojkarna och de unga männen i området – de slåss, stjäl, säljer och tar droger. Biblioteket i tjugosjuttio är områdets fristad, här är inte attityden viktig, utan orden och det är här som Ruth och Mio börjar lära känna varandra. Ruth läser sina dikter i biblioteket och får Mio att älska både henne och böcker.
I ett av P1:s kulturreportage nyligen berättade Anyuru om att Ixelles till stor del handlar om litteraturens kraft. Liksom i hans förra bok, den dystopiska De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och de tidigare romanerna och diktverken är det den egna erfarenheten av att växa upp i ett utsatt område som skildras. Precis som för Ruth var biblioteket hans fristad, det är här båda två upptäcker poesin. Men till skillnad från hans andra böcker utspelar sig handlingen alltså i Belgien där Anyuru aldrig satt sin fot. Han säger att det gett honom en större frihet i skrivandet.
Mio och Ruth blir ett par. De tar sig upp på taken över tjugosjuttio där vinden blåser och stjärnorna lyser. De bryter sig in på privata stränder i Ixelles, de besuttnas stadsdel, där de badar och röker på. Men så blir Mio ihjälslagen i en gångtunnel (det får man veta redan i romanens inledning). Ruth bär då på deras gemensamma barn – Em. Hon sörjer men livet går vidare.
När hon läser sin poesi på biblioteket upptäcks hon av Lucien, grundare av den topphemliga science fiction-artade “agenturen” som rubbar skickligt på sanningen genom att låta fiktiva röster dupera allmänheten. Rika människor som vill sprida sitt varumärke, eller rentvå sig själva betalar stora summor. Men vad är sanning och vad är verklighet? Kanske har framtiden redan hunnit ikapp oss – i varje fall prövas äktheten gång på gång i form av fejkkonton och maskinmanipulerade videor, bilder och ljud.
Ruth gör en klassresa, flyttar till ett hus med strandtomt i Ixelles, lever där med Em och arbetar för Lucien på agenturen. I romanens nutid är Em tio år och börjar ställa frågor om sin döda pappa. Det blir svårt för Ruth som gjort allt för att dölja sin bakgrund för sin son. En röd tråd löper mellan agenturens lek med sanningen och Ruths lögner – för kanske är det bäst att låtsas vara någon annan och göra hela livet till fiktion om det hjälper dig att uthärda verkligheten?
Efter att en pojke blir knuffad av två väktare nedför bibliotekets trappa besöker Ruth honom på sjukhuset där han ligger i koma. Han visar sig ha en guldfärgad cd-skiva och en gammal cd-spelare i sin ryggsäck. På guldskivan talar någon som låter som Mio. Jag blev inte mördad, säger rösten, jag bor på Avdelningen för ingenting. Ruth fick aldrig se Mios kropp, då för tio år sedan, och hon intalar sig själv att det hela är ett dumt påhitt – eller? Hoppet om att han kanske kommer tillbaka börjar gro inom henne. “Ingenting finns utanför systemet” fortsätter rösten. De som ingenting har i en värld som skapats för de som har, har ingenting att förlora. ”Ingenting är det enda som kan störta systemet”.
Jag ser den intellektuella skärpan, de poetiska kvaliteterna, den politiska analysen av klassamhällets orättvisor och de litterära och religiösa referenserna. Är till exempel Mio och Avdelningen för ingenting en modern version av Astrid Lindgrens Mio som rest till Landet i fjärran? Ska Ruth få oss att tänka på änkan Rut från Moab i Gamla testamentet och Lucien på djävulen? Jag vill bli fängslad och hänförd men lämnas tillnärmelsevis oberörd. Kanske beror det på att det symbolmättade språket skapar distans. Det är som om jag inte blivit bjuden på festen i Anyurus universum, att jag i stället får nöja mig med att stå utanför i kylan och kika in genom fönstret.
poesi@opulens.se
