PARLAMENTARISM I KRIS. Frånvaron av framtidsvisioner och tydliga ideologiska alternativ gör politiken till en tråksport där den suraste vinner. Partierna kan inte bara presentera sina lösningar på dagens samhällsproblem utan måste också peka på sin önskade väg framåt, menar Lars Anders Johansson.
2022 är inte ett valår som andra. Vi hann knappt komma ut ur pandemin och de påföljande restriktionerna förrän kriget kastade sin mörka skugga över samhällsdebatten. Rysslands invasion av Ukraina tog många på sängen, även många av de säkerhetspolitiska experter som varnat för Rysslands imperialistiska ambitioner i ett decennium. Svensk säkerhetspolitik lades om sedan Socialdemokraterna gjort en kovändning i frågan om ett Nato-medlemskap.
Men det är inte bara oron i omvärlden som lägger sordin på partiernas valbudskap. Även inhemska problem tornar upp sig på ett sätt som ter sig närmast oöverstigliga. Dödsskjutningar på gator och torg, lynchmobbar som kräver blasfemilagstiftning, jordens undergång till följd av klimatförändringar, sätter sin prägel på valkampanjerna. Från vänster till höger basuneras ut att allting håller på att gå åt helvete.
”Sverige kan bättre” meddelar Socialdemokraterna och hoppas att väljarkåren ska vilja bortse från att det är de som har haft regeringsmakten under de senaste åtta åren. Får de bara sitta fyra år till ska det minsann bli skillnad. “Nu får vi ordning på Sverige” slår Moderaterna fast, med det underförstådda budskapet att de socialdemokratiska regeringarna misslyckats med att upprätthålla ordning.
Båda budskapen är påfallande oideologiska. Någon väsentlig särskiljande linje finns inte. Det är klart att alla, oavsett ideologisk ståndpunkt, vill att det ska råda ordning i Sverige och det finns nog inte särskilt många som inte skulle kunna nicka instämmande åt påståendet att Sverige kan bättre. Partiernas opinionsanalytiker har noggrant studerat vilka problem som mest oroar deras potentiella väljare och anstränger sig nu för att visa att man tar deras oro på allvar. Allt går åt fel håll, och just vårt parti är det som kan ställa saker och ting till rätta.
Ideologi är ett begrepp som fått en närmast pejorativ klang.
Missförstå mig inte. Partier som gör anspråk på regeringsmakten ska ta medborgarnas oro på allvar. Sverige har stora problem, eller utmaningar som det brukar heta på politikerspråk, varav åtskilliga är av akut karaktär. Dessa problem ska inte förminskas eller tonas ned. Partierna är skyldiga att presentera väljarna sina förslag på konkreta åtgärder för att komma till rätta med missförhållandena.
För mig som är allergisk mot storskaliga politiska projekt borde valrörelsens frånvaro av storvulna visioner vara tilltalande. Men jag kan inte komma ifrån att det är någonting som saknas. De allvarliga problembeskrivningarna måste kompletteras med positiva motbilder, som visar partiernas tänkta vägar framåt, och hur de skiljer sig åt.
Ideologi är ett begrepp som fått en närmast pejorativ klang i den svenska politiska debatten. Om ett politiskt förslag beskrivs som ideologiskt är det tänkt att detta ska uppfattas som någonting suspekt. Som om det fanns objektiva ståndpunkter, skinande rena och opåverkade av ideologiska perspektiv och utgångspunkter. Som om det gick att bedriva evidensbaserad politik, enbart baserad på fakta och forskning.
Men politik handlar om att väga målkonflikter mot varandra. Givetvis bör politiska beslut fattas utifrån ett så gediget faktaunderlag som möjligt. Men när all tillgänglig fakta ligger på bordet och en gedigen konsekvensanalys har gjorts kommer likväl olika handlingsalternativ att ställas mot varandra. Här har människor olika prioriteringar utifrån sina respektive värderingar. Hur frihet ska vägas mot jämlikhet eller individens intressen mot kollektivets kan inte avgöras genom faktainsamling.
Ideologi är bryggan mellan värderingar och politisk maktutövning. Ett sätt att försöka kodifiera hur man utifrån vissa grundläggande värderingar och principer kan fatta konkreta beslut i politiska sakfrågor. Ideologin är kartan och kompassen som hjälper politiker och opinionsbildare att hålla kursen i det politiska landskapet.
Visst kan ideologin bli en begränsning, för den som väljer att följa kartan i fall där den visar sig ge en missvisande bild av verkligheten, men i de flesta fall är ideologin ett utmärkt sätt att fastställa värderingar. Ideologin hjälper politiker att väga handlingsalternativ mot varandra och väljare att förstå vad de olika partierna vill. Partier utan ideologisk förankring tenderar att bli godtyckliga i sina ställningstaganden och falla offer för tillfälliga opinioner.
Historiskt har partierna varit mycket bättre på att förmedla sina ideologiska framtidsvisioner för väljarna på ett begripligt sätt. Socialdemokraternas folkhemsvision utan ”styvbarn och kelgrisar” under Per Albin Hansson och idén om ”det starka samhället” under Tage Erlander, respektive högerns ”folkhemskapitalism” och ”ägardemokrati” gav en tydlig fingervisning om varthän de olika partierna ville föra Sverige.
Nya Moderaternas ”arbetslinje” under alliansåren var ett tydligt ideologiskt budskap som gick hem hos väljarna, liksom Carl Bildts ”systemskifte” 1991 som skulle föra Sverige bort från regleringar, statliga monopol och en ständigt växande offentlig sektor. Något motsvarande saknas i dag, och frånvaron avspeglas i den påfallande bristen på entusiasm i den politiska debatten. Hur vill partierna att Sverige ska te sig om tio, tjugo, femtio år – och hur har de tänkt sig att vägen dit ska se ut? Finns det någon politiker kvar som tänker bortom nästa mandatperiod?
Visst märks det att det är valår, när tongångarna på twitter blir otrevligare och statsråden kliver ur sina roller och börjar agera demagoger, men någon entusiasm bland väljarna går inte att skönja. Visst vill mina vänner till vänster att Socialdemokraterna skall sitta kvar och mina vänner till höger att oppositionen ska ta över, men jag får inte intrycket att någon av dem lagt champagnen på kylning för den händelse att de skulle få som de vill.
larsanders.johansson@opulens.se
