VALÅR. “Under två år har biobesök, museer, konserter, teaterbesök, idrottsevenemang, festivaler och kulturfester fått stå åt sidan. Att då blåsa till strid mot kulturen behöver inte nödvändigtvis vara det smartaste populistiska draget”, skriver Nathan Hamelberg.
2022 och det är valår och valrörelse. Kultur är därmed en massa motsägelsefulla saker samtidigt. Å ena sidan syndabock: kultur är anledning till samhällets förfall. Å andra sidan något skyddsvärt: vår kultur måste skyddas från De Andra. I det senare fallet är så klart kultur bara en markör för vi och dom. Men den här spänningen gör att vi kan vänta oss att kulturen – trots att den bara stått för ungefär en och en halv procent av statliga budgetar de senaste årtiondena – kan bli stridsfråga av rang.
Under början av pandemiutbrottet, när sjuk- och äldrevården skärskådades och åratal av hyvlande av resurser och dysfunktionell organisation kom under lupp slängdes retorik om ”menskonst” fram som fågelskrämma för att avleda debatten.
Eftersom kultur är något alla tar del av och har åsikter samt smakuppfattningar om är det den perfekta syndabocken. I den populistiska tappningen är det eftersom andra, ofta en föreställd elit i förklaringsmodellen, gillar sådant som är obegripligt och osmakligt eller poänglöst så blöder samhället. Kultur blir igen ett gäckande De Andra – antingen de där uppe i samhället, eller de som inte hör hemma i det. Eller som en bortskämd klick man uppfattar parasiterar på det allmänna.
Att kultur – inklusive museer, trossamfund, medier, fritid med mera – som sagt står för mindre än två procent av statens budget spelar ingen roll när de bilderna kablas ut.
I takt med att invandringen minskat till en bråkdel mot vad den var 2015, anhöriginvandring försvårats och det helt enkelt inte finns någon som helst empiri för att tala om ”massinvandring” så måste den som vill tala om de andra som hot hitta andra sätt. Kriminalpolitik är ett av sätten, kultur ett annat.
Så långt inga överraskningar, men vad händer när människor i två års tid tvingats avstå från kultur i extremt stor utsträckning? Man vet inte vad man håller av förrän man saknar det sägs det. Nå, under två år har biobesök, museer, konserter, fotbollsmatcher, teaterbesök, idrottsevenemang, mässor, festivaler och kulturfester fått stå åt sidan. Biblioteken har haft begränsad verksamhet, filminspelningar skjutits upp och uppsättningar av pjäser ställts in. Klassresor och turism har stukats. Att då blåsa till strid mot kulturen och utmåla den som övergödd behöver inte nödvändigtvis vara det smartaste populistiska draget.
Det är mycket att hoppas på att politiker och partier ska göra valvinnande politik av hur kultur svarar mot våra mänskliga behov i ett sargat välfärdssamhälle, men kanske är det just det som kan bli en av pandemitidens lärdomar.
Under hösten 2021 deltog jag i webbseminarium om kulturpolitik och kulturens villkor för kulturarbetare under covidpandemin. Något av det första de tog upp när diskussionerna inleddes var hur kulturen ibland lider av en snäv definition som följer av att bara tala om den som angelägenhet för yrkesarbetande inom fältet. För dem var det själva livets rytm som kraschat i och med att kulturen ställts på undantag. Plötsligt villkorades alltifrån namngivningsceremonier och begravningar av restriktioner på hur många som fick delta. Att fira högtider, sörja eller att ens leva ett utåtriktat liv bland andra nära och främmande – allt det var det centrala i deras sätt att förstå kultur. Och det borde det vara för oss andra också, inte minst om vi ska slå vakt om vilket samhälle vi vill ha när pandemin ebbat ut.
Må valåret befästa kultur som allas sak.
nathan.hamelberg@opulens.se
