ANTISEMITISM. “Det borde vara en smula besvärande för partiet vars främsta strategi de senaste åren varit att oja sig över orättvisa brunsmetningar och som tjatat om hur Israelvänliga de är.” Myra Åhbeck Öhrman skriver om Sverigedemokraterna apropå Israels avståndstagande från partiet.
Israels nytillträdde ambassadör Ziv Nevo Kulman sa under helgen att landets relation till Sverige kan förändras vid ett regeringsskifte. Anledningen är att de inte vill ha något samröre med Sverigedemokraterna, som han beskriver som ett extremhögerparti med rötter i nazismen.
Det borde vara en smula besvärande för partiet vars främsta strategi de senaste åren varit att oja sig över orättvisa brunsmetningar. Som tjatat om hur Israelvänliga de är, som de enda som vill göra något åt alla antisemiter bland landets socialdemokrater och muslimer.
Himla bekvämt, så klart, att de riktiga antisemiterna råkar finnas i de grupper de har andra intressen av att attackera och inte i den de själva leder. Annars hade man ju kunnat tänka sig att de varit lite mer ödmjuka inför den där brunsmetningen, och sett de händelser som ligger till grund för den som en indikation på djupt rotade problem.
Vi behöver inte ens gå till de över 300 “enskilda rötägg” som uteslutits eller flyttats till mindre publika positioner i partiet för exempel, även om det är spexigt med berättelser om politiker som festar i “Camp Auschwitz” eller på andra sätt drabbas av akuta ryckningar i högerarmen. Det går precis lika bra att titta på partiets viktigaste företrädare. Ni vet, de som faktiskt har inflytande och kan påverka både partiet och nationell politik.
Vi behöver inte heller gå tillbaka i deras rätt korta politiska historia, till det 90-tal som de så ogärna vill prata om och Ulf Kristersson nu försäkrar oss att de rört sig bort ifrån, även om det är lockande att påpeka att partiet grundades av den nazistiska motsvarigheten till en återvändande IS-krigare. Kanske posta den där bilden där Björn Söder poserar med en SS-veteran som flera gånger besökte deras valmöten.
Det går nämligen precis lika bra att prata om 2018, när Björn Söder sa att judar inte var svenskar och Kulmans ambassadörföreträdare kallade det “skandalöst” och “oacceptabelt”. Att partiets chefsideolog Mattias Karlsson fortfarande försvarar den typen av uttalanden, och säger att de enda som har problem med det är “kulturmarxistiska kosmopoliter” med en agenda att utplåna svenskheten. Jag tror inte att jag behöver påminna om vilka som annars brukar prata om just globala kulturmarxistiska agendor.
Trots detta hade Björn Söder länge en bild av sig själv iförd en t-shirt med texten “Israel – since 1948” som omslagsbild i sina sociala medier. Den är nu utbytt mot en bild där han poserar med en staty av Ronald Reagan, vilket känns både ärligare och mer moderatkompatibelt – inte minst efter Kristerssons partiledardebattutspel om welfare queens.
I samma partiledardebatt gjorde Åkesson störst avtryck genom sitt utbrott över att Miljöpartiets Per Bolund kallade honom brun, bara för att dagen efter behöva hantera ännu ett avslöjande om en högerextrem medarbetare.
Allt det här borde vara besvärande, men blir det troligen inte. Det finns nämligen inte en gnutta sanning vare sig i företrädarnas spelade upprördhet över nazistepiteten eller i den fantasivärld de vill sälja till allmänheten, numera med aktivt bistånd av M och KD.
Vid det senaste avslöjandet enades de, från de högerextrema ytterkanternas opinionsbildare till moderaternas gruppledare i riksdagen, om att försöka skjuta skulden på Miljöpartiet. Extremisten i fråga hade nämligen varit medlem där på 90-talet. Vad Sverigedemokraterna själva gjorde under samma tid som vi redan konstaterat, är tydligen inte relevant.
Fulspelet kan delvis förklaras med att de har ett strategiskt intresse av att se till att MP lämnar riksdagen, för att säkra sin majoritet. Frågan är varför vi ska lita på en politisk gruppering som hellre säljer oss påhittade problem och lösningar än verkliga.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
