KULTURKRIGET. “Skolfrågan är ett exempel på hur det kan gå, på några år har en fråga som inte ens finns i nationalisternas arsenal seglat fram och slitit problemformuleringsprivilegiet ur händerna från väldiga internationella koncerner”, skriver Nathan Hamelberg.
Vid tiden kring terrordådet vid Utøya formulerade vänsterpolitikern Ali Esbati sig i termer av ”vägra ta debatten”. Jag tror det i mångt och mycket var en vettig inställning om man med det menar att vissa debatter bara blir av om två parter deltar. Dessutom att våra medier, sedan deras ekonomi börjat vara beroende av klick gått in i klickonomins era, och därmed ständigt premierat det som är polariserande, skapar kontrovers och upprör. Kulturkrig trumfar nästan allt annat givet att det skiljer så lite mellan de flesta partiers faktiskt föreslagna politik och hur mycket som regleras av avtal.
Men idag är jag inte lika säker på om det är en framkomlig väg. Missförstå mig inte, jag avskyr kulturdebatt där egon ställer sig på motsatta sidor och läsare/mediekonsumenter reduceras till åskådare eller hejarklack. När det gäller kultur tror jag snarare på dialog och diskussion – som syftar till fördjupad och ny förståelse – snarare än debatt – som syftar till att en sida ska gå segrande ur en strid med vinnande argument.
Invandring, blåljusjournalistik, kriminalitet, lag och ordning och otrygghet dominerar rapporteringen totalt.
I debatter är sannolikheten att endera sida tar in ny kunskap och utvecklar sin syn mikroskopiskt, eftersom det vore att erkänna brister i de egna argumenten och därmed ge upp anspråken på att vinna. Helt värdelöst för att ta sig ur låsningar helt enkelt, det är som en boxnings- eller fotbollsmatch. Komplett med ständiga vrål om ”domarjävel”, där medier, etablissemanget och public service är de som ständigt beskylls på förhand, så att det inte ens finns på kartan att medge någon förlust i debatt förorsakad av svaga argument.
Debatter fungerar dessutom främst mobiliserande av motsatta sidor och medan antirasister i gemen engagerat sig spontant och individualistiskt utifrån en moralisk reflex har Sverigeevänner gått in organiserat, målmedvetet och koordinerat i svärm. Eftersom debatterna lever sina liv på våra sociala medier, och programmen i sig får längre livslängd genom att folk går in i efterhand på sociala medier för att fortsätta debatter, så är den ultimata snackisen kulturkrig.
Om anledningen till att ”inte ta debatten” var att vägra diskutera utifrån ledande frågeställningar à la ”hur mycket invandring tål Sverige” – det vill säga spela på en sluttande spelplan – och därigenom villkora deltagande med någon sorts opartiska utgångspunkter – så får den sägas ha kommit till vägs ändå av det enkla skälet att våra medier fullständigt utgår från de så kallade Sverigevännernas problemformuleringar. Invandring, blåljusjournalistik, kriminalitet, lag och ordning och otrygghet dominerar rapporteringen totalt.
Jag tror att vi idag är på motsatt sida 2021 mot 2011. Idag är SD:s berättelse och tillhörande problemformuleringar normaliserade medan motsatsen är marginaliserad. Det skedde delvis genom den ”vadsomhelst utom SD”-logik som, istället för att skapa debatt mellan alla andra ståndpunkter än nationalisternas för att formulera de motsättningarna som samhällets huvudkonfliktlinje, skapade en borgfred. Där begravdes andra konflikter och SD gratis gavs privilegier att ensamt vara utmanare av samhällets status quo. På köpet fick vi deras konfliktlinjer, och har nu tre borgerliga partier som uppvaktar SD om deras gunst och en socialdemokrati vid makten som skryter om och tar åt sig äran för drastiskt minskad migration. Men ingen vill ha kopian om de kan få originalet.
SD är svansen som viftar med huvudet – de övriga partierna. Med visst motstånd från V, C och MP är inte SD:s berättelse den hela den övriga politiken dansar efter. Men övriga partier har notoriskt svårt att inte formulera sig som om SD är boven i dramat snarare än att se att politiken har mycket viktigare konflikter än de som ges av att försöka relatera allt till SD:s signalpolitik.
För att komma ur det här måste en omvänd normalisering börja. Skolfrågan är ett exempel på hur det kan gå, på några år har en fråga som inte ens finns i nationalisternas arsenal seglat fram och slitit problemformuleringsprivilegiet ur händerna från väldiga internationella koncerner. Så måste det fortsätta på område efter område. Låt oss ta debatten.
nathan.hamelberg@opulens.se
