ORKESTERFÖRENING. Hur skriver man lokal kulturhistoria? Gårdagens, framtidens? Andreas Engström berättar om den svenska amatörorkestern, en viktig del av 1900-talets kulturhistoria som i dagens medieklimat riskerar att glömmas bort.
I min hand håller jag en krönika över Dalarnas Orkesterförening, författad av Christer Eklund. Ett magasin eller katalog i A4-format på 70 tättskrivna sidor i dubbla spalter, plus 15 sidor register som sammanställdes med anledning av hundraårsjubileet 2019.
Berättelsen om Dalarnas Orkesterförening är unik, men det är ett fenomen med paralleller. Liknande orkestrar bestående av amatörer spetsade med proffs tillkom på många orter i Sverige vid denna tid. Det här är en del av Folkrörelsesverige som lever än idag. Dalarnas Orkesterförening intog tidigt en viktig plats i Falu kulturliv och framträdde även på närliggande orter och städer. Konserterna kunde vara mycket välbesökta, i Lugnets sporthall har det emellanåt infunnit sig flera tusen åskådare.
Dalarnas Orkesterförening gästades ofta av professionella solister, inte sällan i svensk och internationell toppklass, som dåtidens kanske främsta mezzosopran Kerstin Thorborg, Hans Leygraf, Margareta Hallin, Raschèr Saxofonkvartett, Nilla Pierrou och Nils-Erik Sparf eller breda musiker som Loa Falkman och Lill Lindfors. Vid sidan av kanon av klassiska tonsättare – också mer resurskrävande som Mahler, Tjajkovskij och Sjostakovitj – framfördes mycket svenskt, också i form av nyskrivna beställningsverk av verksamma tonsättare.
Från 1950-talet kom orkestern att vara en viktig förespråkare för utvecklingen av den kommunala musikskolan. Man har sörjt för framtida både amatör- och professionellt musicerande genom att bereda plats också för ambitiösa elever i orkestern. Betydelsen för utvecklingen av Landstingets högre kommunala musikskola och Musikkonservatoriet i Falun ska heller inte underskattas.
Verksamheten är skildrad huvudsakligen genom styrelseprotokoll, verksamhetsberättelser, föreningens egen dokumentation samt tidningsartiklar, inte minst konsertrecensioner. Det framgår att så gott som varje konsert recenserades av de två stora dalatidningarna Dala-Demokraten och Falu-Kuriren. Det skrevs även förhandsreportage och intervjuer och ibland kom rikstidningar på besök. Med personlig ton redogör Eklund sakligt för framför allt konserterna. Men vid år 2000 tar den berättande framställningen slut för att ersättas av en lista över konserterna fram till jubileumsåret 2019. Eklund menar att tidningarna nu i princip slutar att recensera, källmaterialet är torftigt. Att Falu-Kurirens legendariske kritiker Seth Karlsson – i sig en anledning till att många professionella musiker gärna ville framträda i Falun – går bort i början av det nya århundradet är inte enda skälet. Nu förändras medielandskapet i sina grundvalar, dels med internet och tillhörande flykt av annonsörer och prenumeranter, och dels genom kultursidornas förskjutning mot en inskränkt definition av populärkultur.
Perspektiven svindlar när man ser vad amatörkultur och idealism inom klassisk musik förmår uträtta för den lokala kulturen. Och som sagt var Falun inte unikt. Men den journalistik som genom åren bevakade det här området står på undantag, och i en tid när allt sägs vara tillgängligt och enkelt att bevara digitalt slarvas med den egna dokumentationen. Minskade anslag har inneburit att konserterna sedan 2016 inte längre spelas in.
Efter läsningen infinner sig en berusning och en tomhet. Den trygga vetskapen att Dalarnas Orkesterförening i högsta grad fortfarande är aktiv blandas med ängslighet inför framtiden med politiker som sällan förmår se betydelsen av dessa verksamheter. Och trots att den är lika livaktig som tidigare befinner sig detta område bortom kulturjournalistikens horisont och kompetens. Amatörmusicerande – i alla dess former – är naturligtvis populärkultur, och fundamental för kulturen i vid mening. Det om något står klart efter att tagit del av historien om Dalarnas Orkesterförening.
andreas.engstrom@opulens.se
