POSITIONERING. “Feminismen har vunnit slaget men vi har förlorat framtiden. För det finns inget politiskt kvar i den här rörelsen längre. Allting handlar om kända profilers positionering mot varandra”, skriver Amra Bajric.
Åsa Linderborg har en mening i sin senaste bok Året med 13 månader som får mig att stanna upp. ”Feminismen kritiserar maktstrukturer men har själv blivit en maktstruktur som inte går att kritisera”, skriver hon som en analys av metoo och debatten kring pressetiken som uppstod efter hösten 2017. Det slår mig att hon har rätt. Feminismen i Sverige är idag inte längre en rörelse underifrån. Vi har vunnit slaget men problemet är att vi inte kommer bort från fältet.
Alla är så säkra på sina positioner. Det deklareras – “Jag är en intersektionell feminist”, “jag är radikalfeminist”, “jag har hbtq-fokus och jag koll på mina privilegier och andras utsatthet”. Det säger mig ingenting längre, det finns ingen botten i sådana uttalanden. Faktum är att det säger lika lite som mäns Tinderpresentationer med formuleringar som ”kommunikation och ärlighet är viktigast” eller hur långa de är. Vem tycker inte så? Vem gillar inte ärlighet eller fokus på hbtq? Vem ogillar långa män eller feminism? Inte ens borgarna skulle säga emot. Men det förvånar mig ändå, att alla är så säkra på vad de tycker. Så fast i sina övertygelser kring vad som är rätt eller fel? Jag själv känner mig som en enda sörja av gråzoner, så utspädd av alla perspektiv att jag blivit konturlös.
Feminismen har vunnit slaget men vi har förlorat framtiden. För det finns inget politiskt kvar i den här rörelsen längre. Allting handlar om kända profilers positionering mot varandra men ingen av dessa kändisar, influencers eller Instagramprofiler skulle någonsin våga ta ställning på riktigt. Det är av rädsla att stämplas på områden där det verkligen spelar roll. Ett politiskt ställningstagande för en ideologi eller ett parti kräver avstånd från något annat. Det kräver också ansvar och brutna samarbeten med företag som sponsrar. Det kräver den riktiga förlusten av plattformar för att politik, att vara politisk känns ända in på skinnet. Att starta debatt gör inte det och utan riktiga ställningstaganden kan man vara idiotsäker en dag för att nästa vecka starta en ny debatt, inta en ny position och harva vidare i den så kallade feminismens namn.
Nu tänker någon – men det där är inte riktig feminism. Jo, det är det. För vem idag pratar om arbetstidsförkortning för välfärdsarbetare och löner för en majoritet av Kommunals medlemmar? Feminismen är det vi gör den till. Det vi gör med vår tid och med vårt engagemang. Är vi enbart positionerande och aldrig politiska med fokus på debatten i media men aldrig på kvinnan ute i samhället, ni vet, hon som arbetar och sliter men inte får en plattform (som kan gå förlorad i en debatt på Instagram) så är det den feminism vi har.
Det är inte patriarkatet som vinner på att vi käbblar med varandra, männen vet bättre än att stöta sig med folk som kan hänga ut dem, det är det politiska högeretablissemanget. Liberalerna, högern och borgarna. Nedskärningar i äldrevården, Nätläkarbolaget Krys fysiska etablering i Stockholms rikaste områden som kommer tvinga vårdcentraler utanför tullarna att stänga ned, fattigpensionärer, invandrarkvinnor inom vården med osäkra anställningar – det här är effekten av politik och det är vad vi struntar i medan vi ”käbblar med varandra”.
Snälla, vi har vunnit slaget, vi är etablerade och rumsrena. Låt oss kavla upp ärmarna och få smuts under naglarna för att så fältet vi står på nu! För vem vet hur länge till det är vårt.
amra.bajric@opulens.se
