LÅNEKARUSELLEN. “Staten är ingen motkraft till denna ansvarslöshet, tvärtom hör de flesta stater till de aktörer som gjort sig mest beroende av billiga lån. Staten och kapitalet sitter som vanligt i samma båt”, skriver Mattias Svensson.
Riksbanken har som andra centralbanker i världen meddelat att de söker nya och kreativa sätt att pumpa ut krediter i ekonomin. De har därför gått in med uppköp på nya marknader, som bostads- och företagsobligationer, för att hålla räntorna för dessa låga. Samtidigt saknar vanligt folk insyn i, och förståelse för, hur den här politiken fungerar. Trots att den under 2000-talet och särskilt sedan finanskrisen blivit ett permanent fenomen är det nya normala.
Jag har ett anspråkslöst förslag som skulle lösa båda dessa problem. Låt Riksbanken gå in och ta över lån och sänka räntorna på den marknad där de för närvarande är som allra högst, nischmarknaden för lån av mindre belopp på sekunden utan säkerhet. Låt samtidigt Riksbanken ta över tv-programmet Lyxfällan, där familjer som fastnat i skuldfällan efter sådana lån brukar få schavottera.
Programmet skulle i denna regi få ett radikalt nytt upplägg. Riksbanken skulle först konstatera att de nödställda familjerna lider akut brist på likviditet – i brist på nya lån kan de inte konsumera som tidigare och hålla ekonomin igång. En första åtgärd skulle därför bli att erbjuda nya lån så att de kan fortsätta som förut.
Därefter skulle familjernas inköp gås igenom. Prylarna som köpts in för lånade pengar och tappat i värde – som fler bilar, hemelektronik och överflödig inredning – skulle klassas som ”giftiga tillgångar” och tas över av staten. Självklart skulle de kompenseras till fulla inköpspriset fast de nu är värda mycket mindre, eftersom det viktiga är att undvika förluster och konkurser och inte avskräcka någon från att fortsätta låna och spendera.
Den här omsorgen om skuldsatta gäller bara de bättre bemedlade.
Kreativa revisorer – och de har bra betalt för att vara kreativa – skulle förmodligen även bokföra gjorda resor och uppätna pizzor som ”investeringar i humankapital” och slänga in även dem bland de giftiga tillgångarna att kompenseras till inköpspris. Kanske med någon fräsig akronym som IIH:er, som vi andra skulle nicka i låtsad förståelse när vi hörde. På så vis skulle den nödställda familjen hamna på grön kvist igen och avsnittet sluta i förhoppningar om en avvärjd kris och en bättre morgondag.
Nej, det skulle förmodligen aldrig hända. Eller rättare sagt: Det händer redan, men den här omsorgen om skuldsatta gäller bara de bättre bemedlade.
Därför kommer vi aldrig att se välbärgade medelklassfamiljer ställas till svars i tv för sin yviga lånekonsumtion, för att de utöver villan och sommarhuset lånat ännu mer för att köpa lägenhet på spanska solkusten. Den kreditunderstödda prisuppgången på bostäder har fått oss att betrakta husköp som en investering, inte konsumtion. Skatteavdrag för lånen, rot-reparationer och rut-städning underlättar ännu mer – att jämföra med lyxfällanfamiljernas konsumtion av fullmomsade vardagsartiklar för högbeskattade låginkomstpengar och lån till skyhög realränta, utan ränteavdrag.
Vid misstanke om att huslånefamiljerna i medelklassen inte kan betala tillbaka – och det krävs inte många tiondelars räntehöjning för att den misstanken ska uppstå i nuläget – kommer inga pekpinnar mot de enskildas beteende. Då anpassas istället räntenivåerna nedåt för hela marknaden, till den lågränteregim som blivit mer eller mindre permanent sedan finanskrisen.
De riktigt billiga lånen och den aktiva kapitaltillförseln vid likviditetsbrist kommer likaså att även fortsättningsvis förbehållas de allra rikaste. Riksbanken har förvisso börjat sprida gracerna genom att under coronakrisen köpa bostadsobligationer, vilket lett till rop från andra bostadsföretag att köpa också deras obligationer, trots sämre kreditrankning. Företagens agerande visar att när Riksbanken tillför krediter till marknaden är det ingen neutral operation. De aktörer gynnas som tidigt får tillgång till krediten. Så har de rika gjorts rikare under 2000-talet. Den som klagar på dåliga sociala skyddsnät i Sverige och andra västländer har aldrig varit miljardär.
Egentligen var det tänkt att fungera tvärtom. De offentliga skyddsnäten utformades för den som råkat illa ut, om än inte de som skuldsatt sig genom överkonsumtion på lånade pengar. Marknader ska tvärtom vara präglade av ”kreativ förstörelse” där risktagande kan ge stora vinster om affärsidén tilltalar betalande kunder, men också slår ut företag som skuldsätter sig för en idé som inte går ihop ekonomiskt.
Detta samband har penningpolitiken slagit ut. I takt med att lånekonsumtion blivit konstlat billig har storföretagen blivit precis som paren i Lyxfällan, passivt fast i ohållbara mönster finansierade på kredit. Börsen speglar i allt mindre utsträckning verkliga produktionsvärden, utan istället fiktivt uppblåsta värden.
Staten är ingen motkraft till denna ansvarslöshet, tvärtom hör de flesta stater till de aktörer som gjort sig mest beroende av billiga lån. Drömmen om en lånefinansierad statstillväxt håller också vänstern nöjd med den rådande modellen, särskilt som dess radikala drömmar ofta frodas i en bekvämt lånefinansierad medelklasstillvaro. Staten och kapitalet sitter som vanligt i samma båt.
Detta är den verkliga Lyxfällan. Tyvärr är den alltför komplicerad och befriad från moral för att lämpa sig som tv.
mattias.svensson@opulens.se
