
KONST. Under speciella omständigheter kan två konstverk i samma utställning spegla sig i varandra, mer sällsynt är när två utställningar möter varandra. Andreas Engström har besökt två utställningar i Bonniers konsthall.
Sorgearbete och Världen är borta, jag måste bära dig
Bonniers konsthall i Stockholm
Utställningarna pågår t o m den 1 november

Ett givande möte mellan utställningar går just nu att uppleva på Bonniers konsthall i Stockholm där huvudutställningen med namnet Sorgearbete möter den lilla utställningen Världen är borta, jag måste bära dig, curaterad av Mathilde Walker-Billaud, vinnaren av Bonniers Konsthalls curatorpris 2020.
I den mindre utställningen arbetar Susan Hiller i sina två videoverk The Last Silent Film och Lost and Found med kollage av utdöda eller nästan utdöda språk. Med berättelser och dikter fångas kulturer och språk i flyktögonblicket.
Det konkreta berättandet ställs jämte den abstrakta klangen då vissa texter sjungs och ljudet delvis visualiseras med ett slags spektrogram. Ett besläktat sätt att arbeta med kulturers arkeologi finns i Sky Hopinka tre videoverk med inspelningar av samtal och ljudande illustrationer av nordamerikanskt ursprungsspråk.

I huvudutställningen i närliggande sal möter man Nadine Byrnes sorgearbete över sin bortgångna mamma. Porträtt ur ett tomrum är plexiglasskivor inramade av ett antal broderade dukar. I skivorna träder skuggfigurer fram, bleknade porträtt som nätt och jämnt syns. Från vissa vinklar syns bilden tydligare, men precis när man tror att man ska få en bild av ansiktet så snarare upplöses det. Lika starkt närvarande är den frånvarande gestalt som står modell i de transparenta kvinnoplaggen i skulpturen Klädsel för resa längs med floden Styx vars skuggor avtecknar sig på väggen.
Mathilde Walker-Billaud arbetar i sin utställning huvudsakligen med ljudmediet – intervjuer, ljudarkiv, sånger, noter – och explicit med frågor rörande kulturpolitik och kolonialism. Men i mötet med till exempel Byrnes verk i den större utställningen framträder än tydligare dessa stora teman som något som handlar om individer.
Den stora utställningen må utgå från ett sorgearbete hos de enskilda konstnärerna. Men det är framför allt det förgängliga som framträder som tema i de utvalda objekten och bearbetade materialen. Jennifer Loeber har i fotoserien Left Behind samlat och fotograferat betydliga och obetydliga föremål från sin döda moder, som placerade jämte porträtt av henne framstår som magiska föremål för åkallan. Berit Lindfeldt har i sina skulpturer föreställande bland annat en puppa, en bröstkorg, en vagga fångat tidens oundvikliga förlopp i det precisa materialvalet – järnplåt som rostar.

I Jonas Dahlbergs familjeklenod, en speldosa, konfronteras så besökaren med ett objekt som till skillnad från Loebers diversesaker i sig är starkt förknippat med minne, saknad och det förgängliga. Filmad supernära och projicerad på en enorm duk där mekaniken bearbetats klangligt fjärmas objektet från sin funktion som minnesretare för att bli en abstrakt ambient bild- och ljudkomposition. Kvar blir dock små reminiscenser av föremålets egenskaper, dess klang, bild och mekanik – små skärvor av ett minne, av saknad.
Efter att rört mig fram och tillbaka mellan utställningarna framträder alltmer förgängligheten som det ord som tycks sammanföra de två utställningarna.
Det handlar både om det stora och det lilla, om kulturer och individer och pendelrörelsen däremellan. De två utställningarna har starka koncept var och en för sig, samtidigt som dessa övergår i, berikar varandra och uppgår i något större när verken och utställningarna möts. De enskilda titlarna på utställningarna, Sorgearbete och Världen är borta, jag måste bära dig, skulle lika gärna kunna gälla för båda två.

andreas.engstrom@opulens.se



