TROVÄRDIGHET. “Att våga vara lite tillspetsad i ton och rubrik får inte bli detsamma som att utöva förnedringsjournalistik. Vårt samtalsklimat solkas redan av sociala medier-drev och retoriken hos ledare som Donald Trump”, skriver Lisa Bjurwald.
De senaste dagarna har Expressen lyckats åstadkomma inte bara ett utan två bottennapp. Det första rör urholkandet av ett begrepp som måste reserveras för auktoritära och antidemokratiska krafter. Det andra är ett personangrepp som strider mot såväl pressetik som normal anständighet. Inget av det hör hemma i svensk journalistik.
Vi börjar med den första dikeskörningen: Ardalan Shekarabi (S) påstås av Expressens ledarredaktion vara “Sveriges farligaste politiker just nu”. Bakgrunden är att Shekarabi i förra veckan öppnade för att den tillfälliga karensdagsersättningen i sjukförsäkringen kan bli kvar för vissa grupper. I min bok är högerextrema partiers försök att skala bort rättigheter från vissa grupper avsevärt värre. Hur hade man då kunnat skriva? ”Sveriges farligaste politiska förslag just nu” är fortfarande tillspetsat, men åtminstone inte löjeväckande.
Det andra bottennappet (tipstack lokaltidningsveteranen Ola Wahlsten) kräver en djupare diskussion. “Varför ska vi tro på en korkad knarkare?”, frågar sig Expressens sportkrönikör Tomas Pettersson i sin textrubrik. Bakgrunden denna gång är att norske längdskidåkaren Petter Northug gått ut med att han har alkohol- och narkotikaproblem.
Expressens Tomas Pettersson verkar personligt stött av Northugs återfall.
Men vad vill skribenten säga? Att en person med beroendeproblematik är lika med en dålig person? I så fall borde hans redaktör ha kasserat texten direkt. Jag läser krönikan en gång till. Pettersson skriver direkt till Northug: “… det finns nivåer i helvetet. Och att använda kokain skickar definitivt ner dig ett steg närmare masugnen. Att dessutom fortsätta uppträda som en vettvilling bakom ratten på sina sportbilar, med allt vad det innebär, ökar temperaturen ännu en nivå… Det här är mitt livs bottenpunkt, säger Petter Northug. Jag hoppas verkligen det stämmer den här gången. För sjunker du ännu djupare finns ingen räddning att hoppas på, Petter.”
Tonen i texten är nästan lika obehaglig som rubriken. År 2014 kraschade en “packad” Northug sin bil i Trondheim, berättar sportskribenten: “Det norska folket lyssnade till en ångerfull Northug, de flesta förlät, och ett knappt år senare hyllades han unisont efter sitt guldregn under VM i Falun. Men nu sitter en pressad Petter Northug framför medierna igen. Han har gjort bort sig igen. Säger samma sak som 2014. Att han lägger sig platt. Att allt ska bli bättre.”
Expressens Tomas Pettersson verkar personligt stött av Northugs återfall. Kanske finns det något osunt i vissa sportjournalisters idolisering av sina bevakningsobjekt, på samma sätt som att vissa musikskribenter balanserar mellan recensenter och fans?
Pettersson tycks också sakna kunskap om beroendeproblematik. Individer som utvecklat en skadlig relation till narkotika och droger kan ju tvingas kämpa under hela sina resterande liv för att hålla beroendet i schack. Petter Northugs önskan om att allt ska bli bättre är säkert uppriktig. Vad gör det med en människas kamp mot sina demoner när han blir uthängd som “lögnare” när återfallen inträffar? Empati, inte fördömande är det som får effekt.
En krönikerubrik som ”Hur hamnade du här, Petter Northug?” skulle lägga tonvikten vid stjärnans personliga tragedi och journalistens besvikelse över sin fallne idol. Att våga vara lite tillspetsad i ton och rubrik får inte bli detsamma som att utöva förnedringsjournalistik. Vårt samtalsklimat solkas redan av sociala medier-drev och retoriken hos ledare som Donald Trump. Etablerade medier måste vara bättre än så. Expressen är stor och vass men bör aldrig använda sin gadd till att sticka de svaga.
lisa.bjurwald@opulens.se
