GEHÖR. Saara Turunen har ett fantastiskt gehör för det dråpliga och sorgliga i tillvaron. Trots svärtan är Sidopersonen något av det roligaste jag har läst på länge, skriver Anna Remmets.
Sidopersonen av Saara Turunen
Övers. Malin Kivelä
Wahlström & Widstrand
Det finns en historia om att Selma Lagerlöf var på en middag efter att ha mottagit sitt Nobelpris i litteratur. När hon skulle gå fram och ta av maten ska hon ha blivit stoppad med förmaningen ”De gifta kvinnorna först, Selma lilla.” Oavsett sanningshalt är anekdoten en effektiv illustration av något som var sant på Lagerlöfs tid och som tyvärr inte är osant i vår: Att det viktigaste i en kvinnas liv är heterosexuell tvåsamhet och kärnfamilj. Har hon inte fixat detta kan ett Nobelpris i litteratur vara ett trevligt tröstpris. Om hon är allergisk mot katter.
Det finns fortfarande något oerhört laddat, skrämmande och lockande i kvinnlig ensamhet. Den ensamma (i bemärkelsen mans- och barnlösa) kvinnan är fortfarande föremål för både löje och rädsla. Det sistnämnda då hennes uppenbarelse är ett hot om vad som kan hända den som inte Tindrar tillräckligt flitigt.
Och om kvinnan ifråga inte ens har fått ett Nobelpris? Om hon inte har kompenserat för sitt misslyckande som kvinna med obestridlig genialitet likt en Dickinson, Brontë eller Lagerlöf?
Den finska författaren Saara Turunens andra roman Sidopersonen handlar om just en sådan kvinna. Hennes huvudperson bor ensam i en lägenhet med en kissgul madrass och en växt. Hon har just debuterat som romanförfattare, något de flesta som skickar in manus till förlag bara kan drömma om. Men på releasefesten kommer folk tillsynes pliktskyldigt och börjar tidigt skruva på sig och tala om barn som väntar hemma. Huvudpersonen konstaterar att när det vankas bröllop är långvariga barnvakter med självklarhet inplanerade. Hennes föräldrar tycker mest att hon har skämt ut familjen med sin roman. Och så kommer recensionsdagen. Med en sågning i en av de största tidningarna.
Turunen har ett fantastiskt gehör för det dråpliga och sorgliga i tillvaron. Trots svärtan är Sidopersonen något av det roligaste jag har läst på länge. Visst, på ett par ställen blir det lite buskisartat, som när berättaren tycker att folk stirrar på henne och kommer på att hon har toalettpapper under skon, och på ett par ställen övertydligt, som när hon drömmer att förlagets pr-person ber henne att bli prostituerad.
Men överlag är det träffsäkert och sylvasst. Det är också skoningslöst, som i skildringen av den ensamma kvinnliga konstprofessor som huvudpersonen ser i staden titt som tätt, och som möjligen är en slags framtida dubbelgångare och ett hot eller ett löfte om vad som väntar. Dennas ensamhet tycks, liksom Mårran i Mumindalen (nej jämförelsen kommer sig inte av att Turunen är finsk), avge en nästan fysisk aura. En vän till huvudpersonen berättar att hon efter att ha sett professorn en dag bestämde sig för att bilda familj med första bästa man. Hon visste fortfarande inte vad kärlek är, sade hon, men hon visste att hon till varje pris måste undkomma det där.
En del av de insikter som berättaren gradvis når gällande villkoren för skapande kvinnor känns visserligen ganska självklara och uppenbara, men är ju tyvärr fortfarande korrekta. Och utan att kunna jämföra med originalet tycks översättaren Malin Kivelä, vars första romanöversättning detta är, skickligt ha överfört orden som beskriver det komiska och plågsamma i olika situationer, vilket måste ses som ett styrkeprov då sarkasm och humor lär vara extra svårt att översätta.
Till sist en ”spoiler”: Sidopersonen slutar inte med att huvudpersonen träffar en man, och inte heller med att hon blir en helt och hållet tillfreds och självförverkligad singel. Turunen har den goda smaken att låta somligt förbli olöst och få fortsätta skava. Däremot börjar hon skriva igen, vilket utgör romanens mest förlösande element, utan att upplösningen därmed blir alltför konventionell. Tvärtom är det befriande att inte heller skapandet beskrivs som en spikrak väg som kröns med debuten. Istället är Sidopersonen en konstnärsroman som handlar om hur bok nummer två blev till, på krokiga vägar. Och oavsett vilken grad av autofiktion man väljer att läsa in, har även Saara Turunen mestadels lyckats förnämligt med sin andra roman.
anna.remmets@opulens.se
