SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil, som är tät och där varje ord känns nödvändigt och avvägt, skriver Bo Bjelvehammar.
Anvisning att konservera naturalier av Maja Thrane
Bokförlaget Lejd
Om du går till ett naturhistoriskt museum kan du se naturföremål, som är preparerade och bevarade. Det kan vara lite allt möjligt i skiftande former, som mineraler, fossiler, växter och djur.
Den första intendenten på Naturhistoriska museet i Göteborg hette August Wilhelm Malm. Han tog hand om en val som strandade i Askimsviken 1865. Han visste hur det skulle gå till, han tog hjälp av raska mannar, transporterade, beredde och konserverade och placerade valen med visst besvär i sitt museum. En del saker blev rätt och andra blev fel, som bestämningen av art, ålder och kön. Men intendenten gav alla, även utanför Göteborg, ett naturligt utflyktsmål.
Historien om den där valen dyker upp i Maja Thranes debutroman Anvisning att konservera naturalier. Stora delar av berättelsen handlar om huset, som en gång bebotts av intendenten Malm, liksom av Sten Andersson, familjen Oscarsson, Bengt och Berit Eriksson.
Nu bor Björn och Vera där. Kring deras skogsliv, vänner och aktiviteter kretsar berättandet.
Det märks att Maja Thrane har ett utbrett intresse för bevarande och konservering, hon är inte bara litteraturskribent och översättare, hon är även stenkonservator.
Även Björn har böjelse för att konservera och nåla upp fjärilar. Både Björn och Vera har känsla för årstidernas växlingar och följer bondepraktikans anvisningar. De umgås även med husets varsel och aningar, som de uppfattar som tilltal. Huset lever och det förflutna gör sig påmint.
Den första som ägde huset, Sten Andersson, levde ensam och dog ensam, han såg ingen utväg i den stränga vintern. Så han dränkte in sig i fotogen och tände eld på sig själv.
Maja Thrane avslutar berättelsen om Sten Anderson så här: ”Döendet tillhör den döende men döden de levande, det är därför det heter Efterlevande.”
Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil, som är tät och där varje ord känns nödvändigt och avvägt. Det är en mycket läsvärd bok, föredömligt koncentrerad.
bobjelvehammar@opulens.se
