
SPARSMAKAT. Fleur Jaeggy har ett märkvärdigt, sparsmakat och betraktande språk. Ett stråk av dysterhet anas. Något vemodigt tränger sig på och in, skriver Robert Myhreld.
Proleterka av Fleur Jaeggy
Översättning: Viveca Melander
Nilsson förlag
Nilsson förlag har i dagarna givit ut två av schweiziskan Fleur Jaeggys mest hyllade romaner: Proleterka och Tuktans ljuva år. Fleur Jaeggy är till skillnad från de framlidna vännerna Ingeborg Bachmann och Thomas Bernhard gudskelov fortfarande vid liv.
Det senaste verket, på engelska I Am the Brother of XX, finns ännu inte på svenska, men jag hoppas att både detta och andra verk kläs i en språkskrud jag behärskar någorlunda.
Tro nu för allt i världen inte att det är okomplicerat att läsa dessa böcker. Vid nästa genomläsning öppnas det antagligen för nya vyer. Det är nu vad som kännetecknar varje kulturell yttring som har bäring över tid: Djup, bredd och en undflyende och samtidigt lockande natur. Skulle det gå att fästa elektroder vid dem för att övervaka deras hjärtslag, kommer de aldrig plana ut och ge ifrån sig det där skärande och enformiga pipet vi alla känner igen. Ljudet som är döden och glömskan. Om Friedrich Nietzsche ursäktar att jag både förvränger och lyfter ur sammanhang, skulle de två kunna uttrycka sig så här: Vi är inte böcker, vi är dynamit. Det har de rätt i, men det är en sammanhållen och kontrollerad dynamit, täckt med sprängmattor som används när berg pulveriseras inne bland bostäder. Om de genljuder generationer framåt återstår att se.
Jaeggy har ett märkvärdigt, sparsmakat och betraktande språk. Ett stråk av dysterhet anas. Något vemodigt tränger sig på och in. Vad som fascinerar mig och som jag kanske inte upplevt tidigare, är att slutet på nästintill varje stycke lämnar efter sig en uppmaning att lägga ifrån sig boken och fundera en stund.
Proleterka har så många lösa trådar att jag plockar upp några på måfå. Flertalet människor i boken förtjänar sin egen Gregorius. Det är en samtidigt sammansatt som mångbottnad novell där en femton år gammal flickas resa med sin nära döden-upplevande fader allt som oftast är i blickfånget. Han är en människa hon inte känner och vad hinner man egentligen lära sig om någon på en 14 dagar lång resa ombord på en båt döpt till Proleterka? De reser med Skrået, en välbärgad hop som hyrt både fartyg och besättning för sitt privata välbehag. Fadern är långt ifrån rik, snarare tvärtom. Släkten har emellertid varit det och på nåder tillåts han följa med. Man kan inte klättra nedåt i hierarkin men väl falla handlöst mot kullerstenen.
Dottern vill inte följa med, men sedan när har en ung människa något att sätta emot De Vuxnas befallningar? Fadern ”får endast träffa henne när det behagar den kallsinniga modern” som det står på baksidan. Många nej blir till sist ett ja. Resan blir av. Fadern är och förblir närmast apatisk. Flickan tråkas ut av de övriga resenärerna som i sin tur har svårt för den oregerliga flickan. Hon har ju en så oklädsam ovilja att underordna sig de etiketter som fordras!
Några strandhugg görs längs utmed rutten vars slutdestination är Grekland. Skråets medlemmar traskar runt bland gamla ruiner, solen skiner och fadern Johannes bländas och försmäktar i värmen.
Det finns som sagt inte en berättelse som följer någon kronologisk ordning, men väl en tydlig protagonist – flickan. Ibland skrivs den av henne, men inte sällan betraktar vi skeendenas gång ur tredjepersonsperspektiv. Dessa skiftningar flätas samman med en beundransvärd pregnans.
Flickan blickar bakåt och minns vad barnen i första klass brukade säga: Du har förlorat allting och åsyftade då familjens rikedomar. ”Krash, krash, krash skanderade de” och lät som ”små grodor som kväker”. Hon lärde sig senare att den sanna smärtan är att göra någon illa efter att hon själv kväkt mot en pojke som förlorat sin far. Hon inser det nesliga i uppträdandet och söker en förlåtelse hon förvägras. Efteråt: ”Medvetenhet är den enda förlåtelse, tänker jag, som man kan uppnå”.
Det här ska vara två nyckelscener i boken och används slentrianmässigt och inte särskilt originellt som köp den här boken-reklam: När hon vid sina första sexuella upplevelser blir utslängd ur hytten av vuxna, erfarna män. Små subtilt beskrivna ögonblick leder till att hon hamnar i deras hytter. Pumpad och dumpad, in, ut, sprut. Jag tycker att hela bli av med oskuldsgrejen är konstig, men så är det med det och den diskussionen kan du och jag ha en annan gång. Men en bättre första gång kan man nog tänka sig. Hon söker efter dem vid sista landgången, tittar bakåt. De syns inte till.
Jag lovar er att slutet är en behållning. Om människors totala brist på fantasi och föreställningsförmåga, där de sätter sina egna intressen framför andras oavsett vad det kan kosta den andre. Bristen på fantasi – eller snarare föreställningsförmåga leder till en myckenhet av dumhet, vanföreställningar och i förlängningen en ondskefull inställning till det vi inte förstår – inte sällan andra människor. Ryter nedåt, hatar nedåt och njuter av det eftersom det förlänar varje enskild förment godhjärtad handling – oaktat aldrig hur liten – en helgongloria. En fullständigt egoistisk sak som garanterar att man kan förkunna sin sanning eftersom man är både Godheten och Insikten. Så kallade ”människokännare” förstår inte själva hur grunda deras självinsikter är.
På baksidan av boken står det att Proleterka ”är en rasande studie i egoism, osäkerhet och sömnlös förbittring.” Det är mot denna mening jag prövar min egen upplevelse. Kanske är det så. Men jag kan inte släppa vad fartygets namn Proleterka, Proletärflickan, vill säga. Vem har hon förenats med när allt kommer omkring?

info@opulens.se



