ROMAN. Anna Takanen blottlägger varsamt och ömsint sin familjs historia. Hon ger pappa Timo stort utrymme, men berättar även inkännande om såväl sin svenska som finska familj, skriver Bo Bjelvehammar.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Sörjen som blev av Anna Takanen
Albert Bonniers förlag
I bänken framför mig i folkskolan satt bagarens dotter, Anna – Stina, snett till vänster och längst fram i rad tre satt Viktor, som bodde hos järnhandlaren, alltid sa vi Vicke, han var som alla vi andra, men ändå inte, han var krigsbarn och kom från Finland 1942.
I min hemby fanns det tre krigsbarn till, Raimo och Matti och jag spelade i samma fotbollslag, Pertti var för sig själv. När jag nu gräver i minneskistan, så minns jag både boxningsmatcherna hos Matti och den vänlige Alfred, som var Raimos far. Alfred och jag var en tid arbetskamrater på Posten. För några gick det bra, för Vicke gick det uselt, han dog tidigt i alkoholism och misär. Jag märker nu att berättelsen ändras för varje gång, som jag plockar fram den ur mitt minne.
Anna Takanen skriver i romanen Sörjen som blev om sin far Timo, som var krigsbarn och kom till Sverige 1942. Han var då fyra år gammal. I Finland är det då krig och hans far har stupat vid fronten. Timo blir sjuk i lunginflammation. Hans mor har inte råd med medicin. Timo skickas till Sverige. Det ska bara vara tills han blir stark igen, men det blir för alltid. Han återvänder inte.
Under 40-talet kom 70 000 finska krigsbarn till Sverige. Drygt 5 000 av dem återvände aldrig. De gav sig iväg från finska vinterkriget 1939 till 1940 och från fortsättningskriget 1941 till 1944.
Anna Takanen blottlägger varsamt och ömsint sin familjs historia. Hon ger pappa Timo stort utrymme, men berättar även inkännande om såväl sin svenska, som finska familj.
Timos början i Sverige är svår. Han har inget språk, som fungerar, inte heller blir han väl mottagen av sin svenska värdfamilj. Men Timo är stark och han är även förlåtande mot sin svenska familj. Han är energisk, arbetsam och målmedveten. Han glömmer aldrig sina finska rötter och han förlorar aldrig kontakten med sina närmaste i Finland.
Anna Takanen är bra i gestaltningen av de mänskliga karaktärerna och den finska familjen. Sämre går det när hon flyttar över fokus till sitt eget liv, med smärtsamma upplevelser i skolan och när hon i rapsodiska scener målar sin karriär som skådespelare och regissör. Det blir alltför flyktigt och har ingenting som nitar sig fast hos läsaren. På slutet blir allt bättre, när hon återvänder till Timo, till hans sjukdom och till de svåra stunderna vid dödsbädden och begravningen, där de fina orden från Aleksis Kivis Sju bröder framförs:
Så fann du vägen, så kände du igen hemmet, så kände du igen din far och din mor.
Men var är far din nu, och minns han oss?
bobjelvehammar@opulens.se
