Varför känna tacksamhet?

25 maj 2019
Ebba Witt-Brattström (foto: Marie Klingspor)

NORMALISERING. Ju fler män vi kvinnor måste klappa på axeln desto mer normaliserade blir avvikelserna. Så varför ska jag plötsligt i sista kapitlet — och efter massakern — känna tacksamhet och intressera mig för Gamla testamentet, Jesus, och Puccini, när det finns revolutionära stridsskrifter, skriver Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

 

 

Historiens metoo-vrål — är jag inte människa

Av Ebba Witt-Brattström

Norstedts

En dag på psykavdelningen kom J och satte sig bredvid mig, grät och skakade i hela kroppen: Jag har blivit våldtagen, sa hon. Jag hade helt förträngt det men jag minns det nu. Hon hade istället för att minnas utvecklat en psykos. När minnena kom tillbaka släppte psykosen. Jag tänker på J när jag läser Ebba Witt-Brattströms bok Historiens metoo-vrål, ett koncentrat av kvinnors vittnande på sociala medier och i skönlitteraturen. I hörlurarna The Gits med sångerskan Mia Zapata som blev våldtagen och mördad 1993, 27 år gammal, på väg hem från en kompis.

Ebba Witt-Brattström (fortsättningsvis EWB) säger sig vilja tjuvkoppla en tvåtusenårig tradition av vittnande om sexuellt våld, boken är så tunn att jag först undrar hur. Men det är skickligt sammanvävt och uppdelat i olika kapitel som kretsar kring olika former av övergrepp: våldtäkter, könsstympning, incest, surrogatmödraskap — det hade kunnat bli rörigt men håller ihop eftersom det ju på riktigt hänger ihop. “Man vet och har alltid vetat / / Ändå är det som avgrunden öppnat sig”, skriver ett vittne. “När metoo kom insåg vi kvinnor att så här har det ju alltid varit”. Vi visste det redan. Vi visste bara inte att vi inte var ensamma. Men det visste vi också. Vi ville bara överleva. Vi var tvungna att klara oss, inte gå sönder. För många fanns inget val. Skadan för stor.

Några av de författare som finns med i boken är Nawal El Saadawi, Virginia Woolf, Julie Otsuka, och Sofia Rapp Johansson, vars diktbok Silverfisken bland annat skildrar hur det våldtagna barnet tvingas stänga av och dela upp sig i olika personer för att överleva. Hashtaggen på EWB:s bok lyder #ärjagintemänniska, vilken hänger sorgligt i luften utan ett frågetecken. Boken borde kanske hetat Litteraturens metoo-vrål eftersom fokus ligger på skönlitterära exempel, dock varvade med verkliga vittnesmål, självbiografiska utsagor och EWB:s personliga reflektioner.

Kronologin är upplöst, och de tvåtusenåriga exemplen kommer från män (jag återkommer till det). EWB är ciceron, binder ihop väven med sitt kunnande och sitt engagemang. Exemplen är valda med klok omsorg. Vad boken definitivt är, är ett diskussionsunderlag, en enorm sorg, ett frätande angeläget lapptäcke av röster från olika håll, en kollektiv utsaga, en anklagelseakt och även en tröstbok. “Minns ni?” frågar EWB och bjuder in till ett samtal där det går att ifrågasätta, säga emot, berätta sin egen historia, om vi minns, kan.

Det går att hoppas att män läser, den koncentrerade formen gör läsningen brutalt tydlig. EWB skriver om den stora hänsyn som tagits till män och rädslan för att kränka oskyldiga. Men det är inte sant att patriarkatets övergrepp tidigare har förtigits. Metoo var en revolution men är gränsen före och efter verkligen så markant? Kvinnors vittnande är beroende av ett stöttande kollektiv och det spelar alltid roll VEM som vittnar: klass, bakgrund, status.

Under tidigt 1900-tal blev fattiga, ensamstående kvinnor fråntagna sina barn på bruket i Sandviken, istället för att få hjälp av samhället. Hundra år senare stoppade en lärare handen i mina trosor och tryckte upp mig mot en vägg, och eftersom jag drack för mycket, tog diverse droger, så tycktes skulden bli mindre hans. C flydde från ett annat land, vittnade om sin man (som försökt döda henne och misshandlat deras barn) men förvägrades uppehållstillstånd. Hade kvinnors vittnesmål varit värdefulla, oavsett bakgrund, formuleringsförmåga, klass, så hade C kunnat hämta hem den dotter som blev kvar i landet och som blivit sexuellt utnyttjad sedan låg ålder. Vi hade kunnat rädda detta barn från flera års helvete. Det är också en del av metoo. Som EWB skriver (och som hashtaggen syftar på): det handlar om människovärde. Är vi kvinnor inte människor?

I C:s fall var polisanmälan ingen möjlighet eftersom hon levde gömd. Ett vittnesmål från metoo lyder: “Varför skall jag förklara att jag aldrig polisanmält då jag inte förstått att detta har varit ett brott. Hur jag trott att detta hör till när man är tjej och växer upp”. Det betydde att en kille var kär i mig om han drog mig i håret, skrev FITTA på mitt skåp. När jag slog till en sån kille så skulle jag känna mig dum. EWB skriver att “det sexualiserade vardagsvåldet är priset som flickor och kvinnor måste betala för att kunna leva i den här världen.” Kvinnors lidande banaliseras. Kvinnor kan manipuleras till att uppfatta våra liv som uthärdliga, oavsett det våld vi utsätts för Då slipper männen ta ansvar, menar EWB, och ingen runt omkring behöver ingripa. MEN fråga C om hon uppfattat sitt liv som uthärdligt? Det handlar inte om att skydda mannen, utan om att vara fullt medveten och livrädd.

I kapitlet “The Wives, Tanterna – och Mamma” skriver EWB om kvinnors medberoende i patriarkatet: “Det inbyggda självförakt som får kvinnor att mot bättre vetande stödja, beundra och marknadsföra även öppet sexistiska män”. Vi som förstår men inte vågar knysta, är vi fega medbrottslingar?, frågar hon och självklart går det att läsa in händelserna kring Svenska Akademien, kännedom om kulturprofilens övergrepp, kanske att texten ibland kan läsas som ett försvarstal: se hur svårt det är att göra rätt som kvinna! Varför har vi inte hjälpt varandra bättre, vi systrar? Men där snubblar vi igen omkring på individnivå och måste rycka upp oss, försöka genomskåda patriarkatet i oss själva, se kontexten. EWB återkommer till Margaret Atwoods Gilead (i Tjänarinnans berättelse) dess Tanter och Wifes som håller Tjänarinnan i underkastelse. Men det är Tjänarinnorna som planerar revolutionen, eftersom de är direkt utsatta. EWB skriver om kvinnor som “respekterar” sina förmödrars traditionellt sexualiserade våld, som exempelvis könsstympning (bokens mest påträngande scener och verklighetens mest alarmerande övergrepp). Patriarkatets hand sträcker sig genom kvinnornas handlingar, men respekt är fel ord. “Kvinnor”, skriver EWB, “som tog avstånd från systerskap som politisk strategi började belönas.” Rädsla, förnekelse, egen erfarenhet – ibland vill inte kvinnor vara solidariska med sitt eget förtryckta kön.

Är flertalet kvinnor undflyende och fega? Har metoo gjort det lättare för kvinnor att stötta varandra? Det är fortfarande en fråga om privilegier. Boken påminner om Catrine da Costa, och att prostituerade vittnen uteslöts från rättegången eftersom åklagaren inte ville ha “fladdriga vittnen”. Vissa kvinnor kan/får med andra ord inte vittna. Inte då, och inte nu heller, efter metoo.

Kvinnor har kunnat anförtro dagboken sina upplevelser. En anonym kvinna skrev En kvinna i Berlin, om de systematiska våldtäkterna de allierade begick när staden intogs. Männens skuld skulle betalas av kvinnorna. Boken togs emot som en “stinkbomb” när den kom ut 1959. “En anonym kvinna skulle inte diktera folkminnet”.

Angående kurdisk-danska Sara Omars roman Dödstvätterskan skriver EWB att orden upprättar huvudpersonens människovärde. Men patriarkatet ger inte upp för att kvinnor vittnar. Systerskapet fortsätter reproducera hierarkier, och den liberala feminismen har särskilt begränsade inbjudningskort. Vi måste med nödvändighet prata om klass, fördomar, rasism, hbtq-rörelsen, och vi bör slåss för öppna gränser för att undvika att bokstavligen stänga ute vissa kvinnor, som C.

Vi måste prata om hedersvåld. Om religioner, inklusive kristendomen. Mose, påminner EWB, dödade alla midjaniter utom kvinnliga oskulder, som hären sen fick bruka som de behagade. “Våldtäktsideologin är ingen bieffekt, den tillhör krigets själva kärna.” I nobelprisvinnaren Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte frågar en kvinna, före detta soldat, våldtagen av sina egna: “Vad skulle man göra? Runt omkring oss fanns bara män, så det var bättre att leva med dem än att behöva vara rädd för alla.” Författaren själv fick höra av en manlig kollega att kvinnorna som vittnade fabulerade. Hur många flickor och kvinnor får höra att de överdriver? Detta fastän 92 procent av svenska kvinnorna som utsatts för sexuellt våld inte anmält. EWB funderar om inte kvinnor skulle behöva ses som en folkgrupp, och därmed få bättre rättsligt stöd. Hon ser det sexualiserade våldet, och där är jag helt enig, som ett konstant pågående krig.

Smärtan är inget som vittnandet tar bort. EWB skriver om PTSD, och ett vittne definierar smärtan efter våldtäkten som outhärdlig: “Drogerna kom in i mitt liv och tog ifrån mig allt som där var kvar av ett människovärde. Finns inte en natt jag inte återupplever den terror och det våld jag så många år levt i.” I en bisats skriver EWB att hon blivit våldtagen av tre män. Det är en berättelse bland alla andras. Gränser suddas ut, kollektivet blir synligt. Litteraturexemplen understryker hur det känns att befinna sig i en könens krigszon från det att vi föds. Ilskan och sorgen bränner i kroppen. “Din härliga kropp som du själv bestämmer över”. Jag bestämmer att försöka se min kropp som härlig, har aldrig använt särskilt många positiva ord om min kropp, trots allt den kämpat sig igenom. Jag har istället försökt förstöra den, försökt slippa vara kvinna.

“Metoo kan leda till att våra efterkommande kan slippa de omedvetna påfrestningar som förtigna våldtäkter för med sig.” Barn kan ta över sina mammors obearbetade skuldkänslor. Och ett inkorporerat självförakt, och en förvissning om att målet är att bli älskad av en man, och då finns krav på att ge upp sig själv – en fullständig paradox. Därför, och av andra anledningar, är det beklagligt att boken sista kapitel heter “Män som inte hatar kvinnor”.

Kunde vi inte få avsluta den här omtumlande läsningen med att diskutera kampmetoder? Organisering bortanför hashtags? Måste den goda prinsen komma och rädda oss nu? EWB: “Här kommer den goda nyheten, det har alltid funnits män som delar vår sorg och upprördhet”. Men det vet vi väl redan? Vi som vittnat vet ju att vi inte skriker ALLA MÄN ÄR DJUR eftersom det ju är PATRIARKATET vi diskuterar och behöver krossa. Kapitlet blir en lovsång till män som inte håller andra män om ryggen, och jag som ville prata om de större strukturerna. Nationalismen finns med i väven. Kolonialismen. Rasismen. Vi och de. Heterosexualitet. Kärnfamilj. Och straff för dem som inte medverkar. “Den kvinna som inte kunde glömma, och som vägrade att hemlighålla vad som ansågs vara hennes skam, sågs som galen.” Behovet att särskilja, ockupera, för att behålla kontrollen. Varför inte självförsvar ingår som en självklar del i flickors utbildning då 46 % av svenska kvinnor har utsatts för mäns våld, och så gott som alla har upplevt sexism i någon form, på någon plats. EWB skriver “Män tycks våga se kraftpotentialen hos kränkta kvinnor”, men männen, de schyssta, har RÅD att göra det, eftersom de inte är förtryckta. Om kvinnor skriver om sin kraft har de mycket mer att förlora. Se på C igen. Maken hade hela samhället på sin sida. Också det svenska.

I Ovidius Metamorfoser väver den våldtagna Filomela sitt öde eftersom hennes tunga skurits av, med hjälp av sin syster hämnas hon, men den här bokens väv har fått en reva. Nu är det männen som berättar igen. Kapitalet och patriarkatet fortsätter göda varandra, och kvinnor reduceras, självhatar, bränns ut, kan inte röra sig fritt i den här världen.

Ju fler män vi kvinnor måste klappa på axeln desto mer normaliserade blir avvikelserna. Så varför ska jag plötsligt i sista kapitlet — och efter massakern — känna tacksamhet och intressera mig för Gamla testamentet (som “svämmar över av kvinnohat, men det finns ljuspunkter”, Jesus (som “behandlade kvinnor som människor”), och Puccini (som EWB älskar), när det finns revolutionära stridsskrifter av Mujeres Libres, Emma Goldman, Zapatiskkvinnorna, eller poddar som Season of the bitch som pratar om kvinnors ekonomiska villkor, miljö, moderskap utan patriarkalt smussel? Läs Ursula K Le Guin eller ickebinär sci-fi för att tillåta dig att drömma utopiskt. Andra världar och strukturer kan byggas. Läs om aktivistisk njutning, eller om kvinnor som har bättre sex under socialismen. Allt detta finns också.

ANNA JÖRGENSDOTTER
anna.jorgensdotter@opulens.se

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Följ/gilla oss

Annonser

TelegrafstationenBehrang Kianzad - Vad kostar ett liv?

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

ESSÄ. I dag kan vi presenter en essä där Magnus Dahlstedt skriver om omvandlingarnas Kiruna med utgångspunkt i Viktor Krutröks roman ”Edens industritomt”.

Essä: ”Vittnesmål från ett slukhål”

ESSÄ. I dag kan vi presentera en essä där Magnus
FOTBOLLS-VM. Sent i kväll ställs Sveriges herrlandslag mot Frankrike i fotbolls-VM. När Sebastian Saar får reda på att Sveriges målvakt Jacob Widell Zetterström bär en Houellebecq-keps startar ett flöde av tankar

Sebastian Saar: ”Målvakten och Houellebecq”

FOTBOLLS-VM. Sent i kväll ställs Sveriges herrlandslag mot Frankrike i