Dela:

Bläddra per

Noterat

NOTERAT. Anders Björnsson om skönhetsvärden. 

Jag måste skaffa en glasburk med bläck härute. Det japanska mörkbruna bläcket, så att jag kan fylla på reservoarpennan vid behov, också när vi är på uppländska landsbygden. För mina handskrivna dagboksanteckningar använder jag numer bara den pennan. Det har inget egenvärde men ett skönhetsvärde.

I Sundsvall gick jag strax före min avresa in på en italiensk restaurang, som just hade öppnat sina dörrar och ännu inte hade fått några gäster, för att be om att få låna en telefon (jag hade glömt min i Giresta föregående helg) och beställa något att dricka som tack för besväret. Det var en mycket vacker lokal, sinnrikt inredd. Där såldes också charkuterier, ostar, olivolja med mera över disk. I en nisch exponerades otaliga sorters grappa, ljusa som mörka. Möbler och väggar befann sig i en oavbruten dialog med varandra. Jag bestämde mig omedelbart för att snarast återvända till staden och inta en måltid där.

På tågresan läser jag ur Heinrich Manns roman Die grosse Sache (1930) – i den kommer det filmiska i hans berättarstil så tydligt fram. Det är den ”nya saklighetens” kulminationsfas. Om hörnet väntar den nationalfascistiska reaktionen som gör HM till en huvudmåltavla. Hans säregna novell från 1897, Das Wunderbare, ser jag också framför mig som filmatiserad. Brodern Thomas tycks mig ha kalkerat den när han femton år senare skrev sin kortroman Der Tod in Venedig. Även här kan man tala om skönhetsvärden. Det italienska är direkt närvarande, liksom i HM:s Die kleine Stadt (1909) och TM:s Königliche Hoheit (1909).

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Bob Dylans minst sagt experimentella roman Tarantula från 1965 föreligger nu i en utmärkt nyutgåva av Bakhåll förlag, med engelska originaltexten på vänstersidan och översättningen till höger (Görgen Antonsson har gjort ett styvt jobb!).

Romanen ter sig som ett kaosartat, absurdistiskt-surrealistiskt flöde, lite i samma stil som Blaise Cendrars. Jag associerar också till Noréns så kallade schizzo-lyrik på 60-talet: samma strida ström av intryck; osorterat som ett slags inre monolog i speedat tempo. Peter Glas menar i sitt efterord att Dylans text emellanåt ter sig “som rena LSD-rusbeskrivningar” men också att den allmänna kaosbeskrivningen starkt påminner om Dylans låttexter från samma period.

I Tarantula möter surrealistiskt-dadistiskt fantasteri ett ocensurerat fyrverkeri av infall. Här bara några smakprov: “den gästvänliga graven utannonseras & skänks bort”; “advokatens gris har blivit god vän med senatorn”; “du kommer att rita en mun på glödlampan så att den får lättare att skratta”; “du e för smart å tro du vet nåt”; “din melankolis konungadöme”; ”den f.d. polisen som skriver lyrik & betraktar sej själv som en salami”.

Björn Gustavsson
***

 

NOTERAT.  Anders Björnsson om författarskap och bilder som aldrig lämnat honom. 

I Trieste drack vi torrt vitt vin till alla måltider. Vi for i Rilkes och James Joyces fotspår. Det föll mig aldrig in att det äventyret skulle kunna intressera någon annan. Besöket på Café San Marco där Claudio Magris brukar sitta – strax innan jag bytte artigheter med honom i dörren till en bokhandel. Jag fick skrivkramp där.

Annat kom – nya tider, sällsamheter, också lågheter, av ett slag som de där övervintrade österrikarna inte kunnat drömma om. Jag undrar om Joseph Roth var här. Troligen inte. Men Magris gav mig nycklar till hans författarskap. Hur många författarskap dör varje dag? Den vackra övergivna stationen som förde oss österut var också död, pinad dessförinnan.

I byarna utanför staden stod skyltarna på två språk, italienska och slovenska, men inte på tyska. Vi läste Italo Svevo då, men först senare kom jag att stifta bekantskap med den korta romanen om den ensamme herrn och den kvinnliga spårvagnskonduktören. Jag minns dimmorna, de branta bergväggarna. Vi tänjde på begreppen. Och så slocknade jag.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Anders Björnsson skriver om förflyttningar.

Jag förflyttar mig nästan aldrig utan min svarta olinjerade mollskinnsbok. I den antecknar jag närhelst det faller sig, med samma skrivstil som jag lärde mig i skolans första klasser, snirklar och allt. Fort går det inte, och det är uträkningen. (Konservatism, för bövelen!) Nästan alla mina mosaikskärvor har tillkommit så – mellan två anhalter, på ett kafé, uppe i luften. Före min operation gjorde jag mig av med allt detta tidigare material. Under uppvaknandet, efteråt, sade jag: ”Låt mig vara litet till. Jag vill gräla färdigt med Carl Bildt först.” Tyvärr hade jag glömt att ta med mig anteckningsboken då.

Man står på busstationen, på väg till Arlanda flygplats, en av dessa tråkiga lokaler som vi aldrig kommer att känna förlusten av. Bussen tar bara fem minuter längre tid än taxin ditut, till terminal fem. De ledade åkdonen kryper fram som myror. På motorvägen är trafiken tidigt strid. Vi reser för mycket; det har blivit överkomligt att vara överallt. Detta är inte emancipation, det är illusionism. Demokrati kräver rotfasthet. Men man vårdar numera inte det nära, det allmänna. (Vem är man – jag?) Så har våra städer blivit skräptunnor. Skräp, bestående skräp, inte sopor. Skönhetsvärden som elimineras. Skönhet kan vara nog så grym (tänk på barockkonsten i Nikolaikyrkan i Prag!) och samtidigt systemneutral. Jag menar märkvärdigt nog också: hälsobringande. När du uppsöker en hamam, mosaikerna där, ljusreflexerna, klappret av trätofflor, slamret av drickspengar.

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Om musik och vänskap. 

Min pianostämmare Lennart Norrman kommer endera dagen. Han tycker om en god kopp kaffe. Vi pratar om allt annat än musik. Hans rörelser över flygeln är väl inövade, han liksom svävar. Jag borde nu skaffa något nytt att öva in, kanske Nielsen. Musiken, den finns också i talet, i själva andningen. Lilla hunden Sissis skäll är musik, i mina öron. Lennart har hund. Jag behövde bli nästan sextiofem år innan vi skaffade hund. Vi talar om hundar, han och jag. Lennart har en väsande röst, men också en röst som ler. Haydn ler. Jag lyssnar gärna till hans pianotrios, rondosatserna är genomgående förnämliga, de preussiska, de ungerska! Också fönstren måste putsas. Lennart och jag talar om vår pensionärstillvaro. Den är inte sällan hektisk.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Om privat och offentligt i en föränderlig tid.

Inom sociologin talar man om begreppsparet On Stage – Off stage för att ringa in den psykologiska skillnaden mellan privat och offentligt. Det visade sig fruktbart för att ringa in mycket av 1800-talslitteraturens problematik. Han tar på strama kostymen, Hon stannar kvar hemma som docka.

Rummet vi lever i idag har utsatts för en rockad. I det offentliga rummet är vi privata, ängsliga och reserverade bakom RayBan, Urban Ears och blicken i telefonen. Väl hemma hinner vi knappt sparka av oss mellangröna stadsvandringsskorna innan vi ska fläka ut våra maträtter, vintagekoppar och skryta med vår fiffiga tvättsortering på Instagram.

Det är signifikativt att en smartphone döljer allt bakom glas. Som en teknologisk inkarnation av beröringsskräck glimrar den melankoliskt blått på våra nattduksbord och visar likt MacDonalds menyskyltar en färdigtuggad värld helt fri från spännande friktion.

Det är såklart ingen slump att Sverige är världens mest uppkopplade land och samtidigt har Europas största andel singelhushåll. Var och en i sin bostadsbubbla. Var och en i sin elektroniska tankebubbla. En perfekt tystnad för fördomar att gro i.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Anders Björnsson om Folke Nibelius död.

Han arbetade inte längre som lärare när vi träffades första gången. Då passade han på att doktorera, och sedan skrev han en tjock bok om Montesquieu (den första på svenska), som kom ut ett par månader innan han avled. Hans röst var spröd, han tog tid på sig – omständlig är väl ett bra, icke-förklenande ord. FN sökte gärna råd, inte strid. Jag fann honom blyg – men hellre blyg än framfusig. Korrekt klädd. En gång gjorde vi oplanerat sällskap till Berlin, han skulle gå på museer. (Det underbara Neue Gemäldegalerie, vid Tiergarten!) Det slår mig att han ofta hade någonting att säga om individer – då var han generös – sällan om idéer. Det kan ha handlat om respekt för den som tyckte annorlunda. Icke-snorkig.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Om framtidens vara eller icke vara vad gäller reklamavbrott i televisionen. Här en spekulation om hur vår litterära kanon framöver kommer te sig i framtiden.

Så går beslutsamhetens friska hy (med hjälp av L´oreal)
I eftertankens kranka blekhet över (vi rekommenderar Max Factors concealer)
Och företag av märg och eftertryck (I Stael Von Holsteins inkubator)
Vid denna tanke slinta ur sin bana (Missa ej Svenskt Sportvagnsmeeting på Ring Knutstorp)
Och mista namnet handling (So stay sharp and alert with Pro Active Turbo Vitamin)

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Gud bevare oss för fundamentalister

Frågan om ont och gott i politiken är egentligen mycket enkel. De goda identifierar man enklast genom att söka dem som kivar om huruvida det samlade skattetrycket i ett civiliserat samhälle bör vara strax under eller strax över 50 procent.

De kan verka patetiska, eller gulliga, men i huvudsak är de ett symptom på ett gott och fungerande samhälle.

Lika enkelt är det att identifiera ondskan och de onda; det är de som är beredda att skada dig, straffa dig, somliga till och med döda dig, om du inte håller med dem, lyder deras lag, hyllar deras guru, dyrkar deras gud.

Fundamentalister finns i alla möjliga kulörer, men tro dem inte för ett ögonblick när de säger att det är en bättre värld som är målet för deras kamp. De slåss för en utopi, och det enda som duger är deras version av ”perfekt”.

Ve dig om du står i vägen.
Intet offer är för stort för dem.
Särskilt inte ditt.

Erik J Rudvall

***