Dela:

Bläddra per

Mycket väsen om att ligga

Bild: Sunpreet Kaur.

SPRÅKSYN. ”Men lika mycket visar dessa exempel på en annan språksyn där ord betraktades som någonting mångtydigt, fullt av nyanser och bibetydelser som man kunde använda sig av på ett lekfullt – och ofta subversivt – sätt”, skriver Carl Magnus Juliusson.

“Something is rotten in the state of Denmark.” Citatet är ett av William Shakespeares mest kända och yttras av Marcellus i första aktens fjärde scen i Hamlet. Och vanligtvis brukar uttrycket tolkas som att det nu finns ett dåligt äpple i Danmark som får allting runt omkring sig att förruttna.

Vad som har hänt är att kungen har dött – mördad av sin bror Claudius som även efterträtt honom på tronen. Men Claudius nöjer sig inte där. Han har även gift sig med drottningen, bara en månad efter den dåvarande kungens död, trots att religionen förbjuder det. Dessutom anses äktenskapet vara incestuöst.

Marcellus, Horatio och Hamlet sitter i mörkret på en bastion utanför murarna och hör hur den nye kungen har fest inne i slottet. Hamlet menar att detta evinnerliga supande förstör Danmark. Och precis som att en fisk ruttnar ovanifrån, från huvudet och ner till stjärten, påvisar citatet att det är från samhällets ovanskikt som ruttenheten nu börjat sprida sig.

Men tolkningarna av denna berömda rad slutar inte här. Pauline Kiernan har forskat och undervisat om Shakespeare på Oxford University i England och är författare till boken Filthy Shakespeare (2006), en av få böcker, tillsammans med Frankie Rubinsteins A Dictionary of Shakespeare’s Sexual Puns and Their Significance (1984), som handlar om Shakespeares alla snuskiga ordvitsar i hans författarskap. I Filthy Shakespeare presenterar Kiernan tolkningen att det ’ruttna’ i kungariket Danmark i själva verket är en vits som syftar på något av en könssjukdom, någonting infekterat, som har drabbat kungariket. Även ”state” ska i sammanhanget vara en omskrivning med betydelsen ”tron” – liksom det man sitter på den med, alltså rumpan.

Det låter kanske lite grovt. Men innan vi ska försöka besvara om den här tolkningen är rimlig eller inte, måste vi kanske först ställa oss en annan fråga. Hur väl känner vi egentligen författaren och dramatikern William Shakespeare?

Något som framgår av både Kiernan och Rubinsteins böcker är att Shakespeares verk svämmar över av sex och snuskiga vitsar. Ändå har detta studerats och kommenterats förvånande lite över århundradena. Det har troligtvis att göra med det faktum att man ända sedan Shakespeares tid faktiskt har försökt se till att det ska sopas under mattan. Det verkar till och med vara snarare en regel, än ett undantag, att verk måste städas på snusk och billiga skämt, i samma stund som en författare övergår från människa av kött och blod till en litterär klassiker.

I Sverige har det skett inte minst genom att man i översättningar rensat bort snuskiga undertoner (som självklart också är svåra att återskapa i en översättning) och hela tiden sett till att välja de mer pryda alternativen av från Shakespeares håll medvetet tvetydiga ord. I England har det skett genom att man helt enkelt tagit bort det som man ansett inte passar in, såväl i teateruppsättningar som i tryckta utgåvor.

Exemplen är otaliga. Enligt Kiernan använder Shakespeare i sina verk mer än 200 olika ord eller liknelser för de manliga genitalierna, nästan lika många för de kvinnliga och mer än 700 ord och omskrivningar som syftar till att ha sex.

Hur är det ens möjligt? Många av skämten och omskrivningarna är så klart svåra att förstå idag eftersom uttrycken är ålderdomliga, de är skrivna på en gammal engelska samt att vi helt enkelt inte längre har en lika stark tradition att ägna oss åt skämt och underfundiga omskrivningar på samma sätt som i 1500-talets England. Men det gäller långt ifrån alla.

På 1500-talet var omskrivningar av det här slaget en självklar del av hur man pratade och skrev, något som inte minst visade sig i dramatiken, en genre som blomstrade under den elisabetanska eran och fram till 1642 då den nya puritanska rörelsen bestämde att alla teatrar i London skulle stängas ner. Och det var många det. I London sattes det upp närmare tvåhundra uppsättningar per termin och en av åtta gick på teater minst en gång i veckan – många oftare än så.

The Globe, där Shakespeares höll till från 1599 och fram till branden 1613, tog in närmare tre tusen besökare per föreställningen. Och dessa besökare var ordentligt tränade i att analysera och plocka isär vartenda litet ord på jakt efter vitsar, tvetydigheter och dolda budskap – inte minst av sexuell art. Man var känsligare för språkliga nyanser och kunde från läktaren snabbt identifiera de mest komplicerade ordvitsar på sätt främmande för en modern publik idag.

Dessa föreställningar besöktes av såväl borgare som bönder. Och kanske frestas man därför att tänka att de grövre vitsarna var skrivna för den publik som var av lägre rang och hade biljett till de billigare ståplatserna längst fram. Men tittar man på Shakespeares dramatik så är det inte bara narrar och dårar som excellerar i snuskiga anspelningar. Utan även kungar, drottningar, prinsar, prinsessor och adelsmän häver ur sig, utan åtskillnad, och på det mest naturliga sätt, de mest grova skämt och omskrivningar.

Några vanligt återkommande exempel är utropet ”O” och ordet ”nothing” som både kan syfta till anus eller det kvinnliga könsorganet. ”O” eftersom det ser ut som en ring, eller ett hål, och ”nothing” i betydelsen ”no thing”. Men i överförd bemärkelse kunde det även syfta till sex på samma sätt som att män i amerikanska filmer ibland pratar om ”pussy” när det snarare handlar om sex. Titeln på komedin Much Ado About Nothing (Mycket väsen för ingenting) uppfattades alltså på den här tiden som ett skämt med betydelsen ”Mycket väsen om att ligga”. Och ett adjektiv som ’merry’ (munter, glad) används hos Shakespeare ofta med betydelsen ’snuskig’ eller ’lättfärdig’ som i titeln The Merry Wives of Windsor (De muntra fruarna i Windsor).

När det kommer till könssjukdomar kan man hitta ett uttryck som ”Barber’s chair” som betydde prostituerad, eftersom att det var barberarna som på den här tiden brukade behandla de som drabbats av könssjukdomar, vilket ofta var de prostituerade. Ett annat är ”French crown” som syftade till en man som blivit skallig av syfilis (könssjukdomar överlag refererades ofta till som just ”franska sjukan”).

Andra ord vanliga i dessa sammanhang är de som börjar på ’con-’ eller ’coun-’ som användes för att få en att tänka på engelskans ’cunt’ (con på franska). Ett exempel på det är uttrycket ”By my count” (”enligt mina beräkningar”) som förekommer två gånger i Romeo & Juliet. Ett annat exempel är användningen av ord som ’fashion’ eller ’fascinated’ som var menade att anspela på det latinska ordet fascinum som betyder ’kuk’.

Även ”hell” (helvete) användes som synonym till det kvinnliga könsorganet (se till exempel sonett 144) och kommer från uttrycket ”stoppa djävulen i helvetet”, vilket var en metafor för att ha sex som myntades av Giovanni Boccaccio i Decamerone (1353).

Trenden att censurera Shakespeares verk i England började egentligen redan under hans livstid, men skulle få ytterligare fart efter hans död 1616. Ett av de tidiga exemplen är en replik signerad Romeos vän Mercutio: ”O Romeo, that she were, O that she were / An open-arse, and thou a popp’rin’pear”.

Enligt Kiernan är ”open-arse” slang för den äpple-liknande frukt som växer på mispel-träden, vilka var vanliga i England på 1600- och 1700-talet, men idag framför allt odlas i sydvästra Asien. Liknelsen kommer från att man tyckte att frukten påminde om ett anus. ”Popp’rin’pear” är en ordvits på frasen ”pop her in” och en päronsort från den flamländska staden Poperinghe som man på den här tiden tyckte såg ut som en erigerad penis.

Mercutios replik tyckte man var så obscen att man i vissa utgåvor – redan under Shakespeares livstid – bytte ut ”open-arse” mot ”open Et Caetera” och i andra till bara ett streck. På 1700-talet strök man raden helt och hållet. Och fortfarande idag är ”open Et Caetera” legio i engelska 1900-talsutgåvor.

Ett annat exempel är Helenas tal till Hermia i tredje akten av A Midsummer Night’s Dream (En Midsommarnattsdröm) som uttrycker en erotisk kärlek mellan två kvinnor i passionerade ordalag. Från och med början av 1800-talet och ända fram till 1950-talet i England var det mer eller mindre standardrutin att man klippte bort de sista raderna ur talet, i vilka Helena liknar de båda älskande vid ”två förtjusande bär stöpta på en och samma stam” och ”två skenbara kroppar, men ett hjärta”.

Homoerotik är i själva verket inte alls någonting ovanligt i Shakespeares dramatik eller poesi. Till exempel är Shakespeares sonett-samling, vad jag vet, den enda samling kärlekssonetter (förutom Michelangelos) som är skriven av en manlig författare – inte till en kvinna – utan till en yngre man.

Om vi ska återgå till där vi började denna text visar Kiernan i sin tolkning av Hamlet hur det osar mellan raderna i dramat av anspelningar på sex, könssjukdomar och prostitution. Hamlet äcklas av sveket mot hans far och vad han anser vara ett incestuöst förhållande mellan hans farbror och hans mamma. Det fyller honom med både förakt och hat mot sina släktingar, liksom mot kvinnor i stort och allt som har med sex att göra.

Detta visar sig tydligast i Hamlets relation till Ofelia som han å ena sidan älskar, men å andra sidan föraktar för hennes kön. Denna tvetydighet uppkommer bland annat i Hamlets uppmaning till Ofelia att gå i kloster: ”To a nunnery, go – and quickly.”

Enligt 1503 års upplaga av Oxford English Dictionary betyder ”nunnery” nämligen både kloster och bordell. Genom en vits på denna tvetydighet i det engelska språket avslöjar Hamlets ord de tankarna som han slits emellan. Å ena sidan hans önskan att Ofelia ska gå i kloster för att komma undan denna ruttna värld som befinner sig i moraliskt förfall, och å andra sidan hans fix idé att Ofelia, precis som hans mamma, inte är bättre än en prostituerad och hör hemma på en bordell. Även ”quickly” är en referens till detta. ”Quickly” är nämligen namnet på bordellmamman som förekommer i fyra andra av Shakespeares dramer och som på hans tid uttalades ”Quick-lay” – det vill säga ”en snabbis”.

Vad dessa exempel kan tänkas illustrera är att det finns tendenser i historien att hela tiden vilja bortse från aspekter i de klassiska verken som skulle kunna anses som obscena, eller bara humoristiska, vilket i sin tur leder till en idealiserad och förenklad bild av de kanoniserade författarskapen. Dessutom visar det på en likriktning inom vår bedömning av kultur där vi ständigt verkar värdera tragedi över komedi, Sofokles över Aristofanes, Racine över Molière och Fellini över Tati. Litteraturvetaren Michael Bakhtin härleder denna syn på kultur till just 1600-talet, det vill säga till tiden efter Shakespeares död, då det klassiska blev det dominerande och det groteska och det humoristiska kom att exkluderas ur den fina litteraturen. Det är en syn som varit rådande långt in på 1900-talet och som på många sätt fortfarande är det idag.

Men lika mycket visar dessa exempel på en annan språksyn där ord betraktades som någonting mångtydigt, fullt av nyanser och bibetydelser som man kunde använda sig av på ett lekfullt – och ofta subversivt – sätt. Lika mycket som det visar – som i exemplen från Hamlet – hur ordvitsar faktiskt kan vara så mycket mer än en lite torr och förnumstig göteborgsvits, nämligen ett sätt att ge språket ofrivilliga och undermedvetna dimensioner som kan användas för att mellan raderna uttrycka så mycket mer än vad som visar sig vid ett första ögonkast.

CARL MAGNUS JULIUSSON