Frids roman genomsyras av hat och förakt

OBEHAG. Elisabeth Brännström har med ett stigande obehag läst Johanna Frids nya roman “Haralds mamma”. Det är en bok som, enligt Brännström, rymmer allt för mycket av hat och förakt mot kvinnor från 68-vänstern.

Haralds mamma av Johanna Frid
Albert Bonniers förlag

Den inledande scenen i Johanna Frids nya roman Haralds mamma utspelar sig på en så gott som öde liten flygplats i norra Sverige där Haralds flickvän, bokens berättarjag, oväntat stöter på Haralds mamma, en kvinna hon hatar och föraktar. Båda två suktar efter att få ta hand om Harald, som varit på ett behandlingshem i Norge, men flygplanet blir försenat och berättarjaget och mamman tvingas umgås under nästan ett helt dygn.

Det är ett umgänge som ingen av dem uppskattar, men där avskyn för den andra kvinnan ligger nästan helt hos berättarjaget, som genom att förmedla sina inre tankar visar upp ett ohöjlt förakt både för Haralds mamma och de kvinnor ur hennes generation som författaren väljer att kalla för ”rödvinsvänstern”, alltså kvinnliga feminister födda någon gång mellan 1945 och 1960.

Johanna Frids berättarteknik bygger på att den pinsamma situationen på flyg-platsen varvas med tillbakablickar på den situation som tagit båda kvinnorna dit och själva tekniken fungerar rätt så bra.

Romanen är snyggt upplagd, språket är vasst och välslipat. Läsaren får en ganska tydlig bild av den knepiga situation som berättarjaget och Haralds mamma, två helt väsenskilda människor, hamnat i på grund av Haralds tablettmissbruk.

Berättartekniken är alltså fullt fungerande och Johanna Frid är språkmässigt skicklig, men tyvärr förstörs snart den här skildringen av berättarjagets hat gentemot Haralds mamma, Enligt berättarjaget utsätter Haralds mamma henne, ständigt och jämt, för långa, tråkiga utläggningar om hur livet såg ut för FNL-are och kvinnosakskvinnor under sextio-och-sjuttiotalen, Decennier då det, enligt mamman, fanns en betydligt starkare sammanhållning mellan politiskt engagerade människor på vänsterkanten.

Berättarjagets förakt tar sig mer och mer groteska proportioner och Haralds mamma framstår alltmer som en rynkig, ständigt pratande, rökande, ätande eller drickande ”proggmumie” som det står berättarjaget fritt att reta sig på. Till och med för småsaker som att mamman säger ”men gott var det!” efter en måltid, en ganska minimal social fadäs kan man tycka. Jag har i alla fall varit med om betydligt värre.

Visserligen, kan jag förstå att berättarjaget inte vill ha Haralds mamma placerad rakt in i mitten av sitt förhållande. Tanten verkar ägna mycket av sin kvarvarande kraft till att bibehålla greppet om sin son. Det är förståeligt att berättarjaget inte heller alltid orkar lyssna på långa, monotona utläggningar om livet i vänsterkretsar på sjuttiotalet, men hennes överlägsna, snorkiga förakt tillåts gå alldeles för långt.

I de intervjuer med Johanna Frid, där hon talar om sin roman framgår det att författaren delar sitt berättarjags åsikt om de äldre kvinnor som hållit fast vid ett socialistiskt samhällsengagemang.

Frid uttrycker, med all önskvärd tydlighet att  ”sextioåttagenerationens” feminister ska sluta vara så högljudda och ”sänka sina röster så att andra kan höras”. Som jag uppfattar det betyder det här ganska märkliga uttalandet att de bör sätta munkavle på sig själva för att släppa fram den del av 80-talsgenerationens kvinnor som uppenbarligen ser negativiteter överallt.

Inte heller känns det som om berättarjaget har speciellt mycket vettigt att komma med. Föraktet för andra människor och företeelser gäller nämligen inte enbart Haralds mamma, det involverar nästan alla som finns i närheten av den godmodige, men nervöse juristen Harald (berättarjaget liknar honom ofta vid en Golden Retriever). Det är fel på alla hans vänner, både på hans manliga juristkompisar och hans tjejkompis, socionomen Amanda, och det är också fel på Malmö, staden dit berättarjaget valt att flytta för att få bo med Harald. Denne man som hon knappt verkar tåla något intimt umgänge med, fast hon påstår sig älska honom.

Eftersom romanen uppenbart ber läsaren välja sida, gör jag precis det och för min del är det är det ett ganska enkelt val. Trots att Haralds mamma, med sina långa, trista monologer, påträngande besök, sin bossiga attityd, sina fula omoderna kläder och rynkor och ”påsiga leenden” verkar vara jobbig att ha att göra med, känner jag att jag ändå föredrar henne. Hellre umgås jag med en sådan person än den snipiga, nedlåtande unga kvinna som Johanna Frid valt till sitt berättarjag.

Lite mer sammanhållning och samarbete mellan kvinnor ur olika generationer hade med tanke på dagsläget varit önskvärt.