PROSA, Ulf Cronquist som medverkat tidigare i Opulens återkommer nu med en kortnovell om en mystisk gestalt kallad Herr Bengtsson.
Ulf Cronquist är poet, författare och filosofie doktor i engelsk litteratur. Han har arbetat vid Göteborgs och Aarhus universitet och publicerat vetenskapliga artiklar i området kognition, semiotik och poetik. Hans skönlitterära texter finns att läsa i tidskrifter som Glänta och Vår lösen.
Cronquist har varit publicerad tidigare i Opulens med bland annat dikter och en text om Jeanette Winterson. Nu återkommer han med en kortnovell som drar åt det absurdistiska hållet.
CAROLINA THELIN
Herr Bengtsson
Under vintern 1999 bodde jag några månader i ett rum i Åskloster, fem kilometer söder om Bua – en plats mest känd för oss från fiskarbyn för sin värm-korv (en kokt med bröd): ”Himmelskt god” enligt grillens skylt längs gamla E6. Åskloster har även en (extremt platt) golfbana men jag har ännu inte träffat någon fiskare som spelar annat än minigolf på den årliga Makrillfestivalen hemma i Bua. Rummet jag tillfälligt hyrde – för att kunna arbeta ostört – var smakfullt minimalistiskt möblerat och närmast antiseptiskt efterhållet av husets ägare, ett moget grundskollärarpar som varje kväll långsamt och ljudligt gick genom inledningen till en grundkurs i spanska i vardagsrummet under mig där de också eldade i en braskamin (mitt golv var aldrig kallt utom kanske vissa morgnar). Deras uttalsövningar övergick ofta i grammatiska diskussioner (på svenska), speciellt om pluskvamperfekt och kasus som jag minns det. Paret hade inga planer på att åka till Spanien, de var enbart bildningsintresserade enligt egen utsago.
Herr Bengtsson bodde i rummet intill mitt på andra våningen. Mellan oss fanns ett minimalt kök med ett kylskåp och två kokplattor som jag använde av och till när jag inte, vilket jag gjorde för det mesta, satt och skrev. Herr Bengtsson visade sig aldrig där – han visade sig över huvud taget ytterst sällan. Vid olika tider på dygnet luktade det nylagad mat från hans rum som jag antog att hans hyresvärdar försåg honom med. En gång när jag var på väg till en av kokplattorna fullkomligt osade det vällagad kalops ut genom hans nyckelhål, vilket fick mig att hastigt ge mig ut för att köpa värm-korv.
Tre kvällar i veckan hämtades Herr Bengtsson punktligt klockan sex på kvällen av en svart Sedan med mörka rutor och återkom lika punktligt med samma bil vid midnatt; jag såg hans skugga därute ibland vid dessa tillfällen. Under min vistelse såg jag Herr Bengtsson fullt och tydligt endast en gång, det var ett tillfälle vid midnatt när jag stod i det minimala köket och väntade på att mitt tevatten skulle koka upp. Jag hörde inte Herr Bengtsson komma in i huset eller börja gå upp för trappan, men när en eldklotsblixt – naturligtvis helt plötsligt och oväntat – lyste upp hela huset stod han där mitt i trappan för en stund uppenbarad och konkret. Han var kort med en defensiv kroppshållning, och i ett klotformat ansikte framträdde en potatisnäsa och två tätt sittande ögonformer omgivna av en generellt anemisk hy. Herr Bengtsson, ålder svårbedömd, bar en mörkblå träningsoverall med gula revärer och en röd stiliserad fjäril broderad kring hjärttrakten. På hans vänstra axel tyngde en packad säck i juteväv ned sidan av hans kropp och handen därunder sköt fram tätt ovanför höften i en förstelnad gest som om den ville överlämna en gåva men samtidigt som för att inkassera en skuld för något som skulle betalas till honom. Herr Bengtssons vänstra långfinger lyste med sin frånvaro, växande i dess rot syntes något som bäst kunde beskrivas som en punkterad vinkork.
Från mitt fönster såg jag ibland Herr Bengtssons besökare, män och kvinnor, unga och gamla, de kom en och en stigandes ut från samma svarta Sedan som Herr Bengtsson själv transporterades i. De flesta bar som honom en blå overall med röd fjäril på bröstet och en jutesäck över vänstra axeln. Innan de närmast ljudlöst gick in och upp till hans rum stod de oftast en minut eller två vända mot Åsklosters två ruinkullar. Vad som föregick bakom dörren märkt med Herr Bengtsson, vare sig han hade en gäst eller flera, förblev för mig okänt, eftersom rummet måste ha varit ljudisolerat i ett hus vars väggar och golv i övrigt var papperstunna. Hur många kvadratmeter Herr Bengtssons rum omfattade har jag svårt att beräkna, men det måste ha varit större än mitt med tanke på approximerat antal besökare.
Egentligen hade jag alltså ingen aning om vad som föregick i Herr Bengtssons värld. Den uppenbara idén att det rörde sig om en fjärilssamlande sekt fick inte min fantasi att ta nya språng, vilket är ovanligt. Men jag var fullt upptagen med att sammanställa ett filmmanuskript som utspelade sig i den grekiska övärlden och Herr Bengtsson och hans förehavanden befann sig påtagligt långt från det som pågick i de kreativa delarna av min hjärna.
Jag lämnade Åskloster. Vid midsommar återvände jag för att hämta ett par lådor med böcker som jag hade lämnat kvar i ett förrådsutrymme. När jag blivit inbjuden av paret i husets finrum och erbjuden ett glas sherry frågade jag hur det stod till med Herr Bengtsson. De två sänkte sina huvuden och tittade ut mot ruinkullarna. Efter ett utdraget kraxigt harklande sa frun: ”Nej, det är upp till polisen nu.”
Mannen lade till: ”Du gick upp med frukost, det var på långfredagen, och då var han inte där.”
”Det är så underligt…”
”… men han var ju söderifrån… Falkenberg kan jag tänka mig…”
”… eller Slöinge… och rummet var helt renrakat…”
*
Tio år senare sitter jag en ovanligt kall aprildag på tunnelbanan i Aten. Det är få passagerare i den mörka vagnen och min hjärna är försjunken i grekisk poesi, Cavafy – Rex Dimitrios: som kastar iväg sina lila koturner… likt en skådespelare som efter pjäsen byter kostym och försvinner… En kontrollant knackar på min axel och utan att titta upp håller jag fram min biljett. Nu får jag en häftig utskällning – xenos barbarikos malaka etc. – och ett skrynkligt ID-kort trycks upp mot mitt ansikte. Jag inser att den slitna handlingen är något så ovanligt som ett gammaldags tiggarbevis och tittar upp. På väg mot dörrarna rör sig nu en än mer ursinnigt svärande Herr Bengtsson med den enda skillnaden i hans kroppsliga uppenbarelse från tidigare att från hans vänstra hand sticker ett groteskt långt korkpekfinger upp utsträckt ovanför axeln. Jag är på väg att resa mig när dörrarna blixtsnabbt öppnas och stängs och Herr Bengtsson försvinner i folkmassan på perrongen. Jag hinner notera att han inte bär på någon jutesäck därute.
info@opulens.se
