Därför kan jag inte kalla mig feminist

URVATTNAT. Det går nog utmärkt att slåss för kvinnors rättigheter men ha svårt för muslimer, ogilla flator och bögar, tycka att alla bidrag till de svaga i samhället ska sänkas till ett minimum, skriver Lars Thulin, som anser att begreppet feminism blivit urvattnat.

Det brukar hända på vissa fester. Strax före midnatt i köket eller i en hammock på altan om det är sommar. Ett antal vackra kvinnoögon spänns i en ensam man. Och så kommer frågan i en ton som kräver omedelbart svar:

–Är du feminist?

För mannen är det en lose-lose-situation. Han är körd vad han än svarar. Väljer han ja, bli kvinnornas snabba replik, fylld av både honung och ättika:

–Verkligen. Och hur kan du försvara eller förklara detta…

Därpå följer en genomgång av mäns övergrepp på kvinnor från det att Gud körde ut oss ur Edens Lustgård och fram till dags dato. Mannen antas var personligen ansvarig för allt. Han är chanslös eftersom han inte kan försvara ett skit.

Svarar han nej på frågan, försvinner all honung ur kvinnorösterna. Sedan är han förpassad till umgängeskretsens stinkande komposthög. Han blir aldrig bjuden igen.

Men man kan göra som jag brukar. Svara med krav på förtydligande, nämligen:

–Definiera feminism.

Kvinnorösterna suckar, fyllda av misstro, hur kan jag inte fatta vad feminism är?

–Att vara för jämställdhet mellan könen förstås, det är väl självklart. Har du problem med det?

Nej. Men däremot med hur mycket av feminismen själv definierar sig. För jag är för total jämställdhet på alla områden i livet. Jag upplever att den traditionella, högljudda och aggressiva feminismen som fortfarande är vanlig hos debattörer i böcker, krönikor och tevesoffor, inte alltid delar min uppfattning.

Jämställdhet innebär för mig att alla individer ska ges samma förutsättningar och samma chanser i livet. Oavsett om man heter Lisa eller Pelle i förnamn. Men också oavsett om man heter Nilsson eller al-Ahmed i efternamn, om man har en pappa med tiotals miljoner på banken eller en som jagas av kronofogden, om man fötts med en fullt fungerande kropp eller en som inte funkar perfekt. Om man älskar personer av samma kön eller det motsatta. Kampen för jämställdhet kan inte graderas, ett område är inte viktigare än ett annat.

Kvinnosvaren blir då nästan alltid följande:

–Men allt det ingår i feminism. Att vara för all jämställdhet är att vara feminist. Som feminist tycker man automatiskt rätt på alla dessa områden.

Det tror jag inte ett ögonblick på. Det går nog utmärkt att slåss för kvinnors rättigheter men ha svårt för muslimer, ogilla flator och bögar, tycka att alla bidrag till de svaga i samhället ska sänkas till ett minimum. En annan följd av tron att alla feminister automatiskt tänker ”rätt”, är att de som inte erkänner sig som feminister då självklart tänker ”fel” även på alla andra områden.

Då kommer spretigare argument. Hur kan jag säga så, när kvinnor misshandlas och mördas av sina män, när de har sämre lön, när de tar mycket mer ansvar för familjen? Förnekar jag det?

Verkligen inte. Tvärtom. Min mormor (1894-1976) var kvinnokämpe och socialdemokrat. Jag beundrade henne. Det är ingen överdrift att säga att hon var med och byggde folkhemmet. Och dessbättre hann dö innan grävskoporna började riva det.

Hon var 27 år då kvinnor fick rösta första gången. Ett år senare var det omröstning gällande förbud mot alkoholdrycker. Där röstade hon förmodligen för förbud medan hennes make röstade mot. I sitt parti kämpade hon för kvinnors rätt, i kooperationen för bättre och billigare mat för alla, som ledamot i kommunens fattigvårdsstyrelse för att kvinnor och barn som led i dysfunktionella äktenskap med svin till män skulle få det bättre. Som nämndeman hävdade hon medmänsklighet men också att alla måste ta ansvar för sitt handlande. Jag älskade min mormor för det hon gjorde.

Men hon skulle inte ha haft något till övers för den märkligt intellektuella feminism som råder nu, med välutbildade från samhällets toppskikt. Som Kajsa Ekis Ekman, som driver allt märkligare frågor i en syrefattig teoretisk luft. Eller kvinnor med obegriplig syn på rättssamhället och som kräver att lagen ska tillämpas olika för kvinnor och män. Som Cissi Wallin och Maria Sveland.

Hur hjälper deras feminism ensamstående Enisa, projektanställd trebarnsmamma i Hallonbergen som sparkats för att hon tvingas vabba mycket? Eller Jessica i Saltsjöbaden som måndagsmorgnar sminkar sitt ansikte hårt för att dölja blåmärken efter helgens helvete? Eller Britt-Inger i Farsta, nybliven änka med garantipension efter att ha skött familjen större delen av sitt liv? Men som nu inte har råd att hämta ut sin artrosmedicin.

Den typen av kvinnor slogs min mormor för. Ovan nämnda feminister umgås förmodligen i kretsar där dessa kvinnor inte finns. Att slåss för dem ger inga rubriker. Min mormor skulle kallat dessa moderna feminister för våp. Det var hennes benämning på tillgjorda kvinnor, uppfyllda av sig själva.

Men då denna typ av kvinnor fortfarande definierar feminism, kan jag inte utan förbehåll kalla mig feminist. Efter att ha framfört mina skäl på festen, gör jag därför sällskap på komposthögen med han som svarade nej på första frågan.

Om klockan är för mycket väljer jag dock mellan två ytterligare alternativ.

–Jag måste gå på muggen.

Eller.

–Kan någon numret till taxi?