Demoniseringen av ”den andre” måste upphöra

NATIONALISM. ”Det socialkonservativa nationalistiska projektet med demonisering av den andre har nått stora framgångar. Nationalisternas trick är att bygga upp och få spridning på en kollektiv frustration över allt det som inte fungerar som det bör,” skriver Haris Agic.

”Har vi varit naiva som lät det gå så här långt. Är det så fel om vi skulle börja ställa lite krav på folk som kommer hit,” sa en kär bekant till mig häromdagen – en person som jag vet inte på något sätt är främlingsfientlig. Ändå verkar ”paradigmsskifte-narrativet” ha slagit an en ton även hos henne.

Antalet svenskar som har drabbats av ett så kallat ”Jimmie-moment” tycks öka för varje dag. ”Det är dags för oss att sluta vara så godtrogna och börja ställa krav” har blivit ett alltmer dominerande narrativ som folk ute i stugorna verkar villiga att acceptera. När jakten efter en rimlig förklaring till allt galet gängvåld som har drabbat oss blir tillräckligt desperat kan våra konfirmeringsbias få mer inflytande över vårt omdöme än vi kanske önskar. Det som alla röster ändå tycks ha gemensamt är att ingen vill kännas vid något ansvar för allt det som sker.

Vilka är ”vi”, undrade jag tyst utan att ställa frågan rakt ut. Ville inte att min rättframhet skulle få min bekant att känna sig illa till mods.

Istället försökte jag möta hennes frågor med handen på hjärtat. Inte minst för att jag faktiskt anser att den frustration som hon ger uttryck för är helt rimlig. Det ÄR helt galet det som sker. Det besinningslösa och gränslösa våldet. Skräcken. Samtidigt kände jag att jag också behövde öppna upp för viktiga nyanseringar som kan hjälpa oss undvika vilseledande förenklingar.

Så jag pratade om vikten av jämlikhet. Hur ofrånkomligt det är att alla som sitter på makt, resurser och inflytande måste se sin roll och sitt ansvar i det hela.

Ingen har sagt att vi inte ska ställa lika höga krav på alla medborgare – men först måste vi säkra lika villkor för alla. Det torde vara fundamentet i ett rättvist och jämlikt samhälle. Att vi måste nå den brytpunkten där vi vågar prata om maktstrukturer, privilegier och det ansvar som följer med dessa utan att känna oss kränkta av det. Samma brytpunkt som vi lyckades nå i kampen mot patriarkala strukturer som har gett oss stora framgångar, från kvinnornas rösträtt 1921 till #meetoo-rörelsen i det nya millenniets andra decennium. Vi måste våga vara stolta över det ansvar som privilegierna ger snarare än känna skam och skuld så fort vi inte räcker till.

”Och ändå så låter du ganska skuldbeläggande när du argumenterar så,” sa hon. Jag blev stum. Det händer inte ofta men jag visste inte riktigt vad jag ska säga.

Det verkar vara många känslor kring dessa frågor överlag – och i synnerhet när vi kommer till frågan om ansvarsbördan. Folk som är schyssta – som gör rätt för sig, jobbar, betalar skatt, inte är främlingsfientliga och egentligen inte hyser något agg mot någon människa – vill se att deras goda bidrag till samhället ger en positiv effekt.

När den positiva effekten uteblir, då kryper frustrationen in. Rimligt ändå! Särskilt om någon försöker pådyvla dem ansvaret för att andra människor inte gör rätt för sig – som exempelvis alla de som faktiskt dras till kriminella nätverk och som hänger sig åt obegripligt våld. Men denna frustration är en förenkling som är ett direkt resultat av noggrann social ingenjörskonst. En konstruktion som har fabricerats för att kunna exploateras i politiska syften.

Det socialkonservativa nationalistiska projektet med demonisering av ”den andre” har nått stora framgångar. Nationalisternas trick är att bygga upp och få spridning på en kollektiv frustration över allt det som inte fungerar som det bör.

Det projektet är särdeles effektivt då det skapar en avgrund mellan ett vedertaget skötsamt ”vi” som ett offer och ett vedertaget misskötsamt ”de” som ett hot.

Denna avgrund är en social konstruktion som ändå har en förmåga att växa sig till en självuppfyllande profetia – ”vi” blir mer och mer frustrerade och beskyller ”dem” för allt som inte funkar samtidigt som ”de” som redan är socialt exkluderade och eftersatta blir mer och mer frustrerade över sin situation som de dessutom tvingas bära skulden för.

Det som – bland alla dessa starka känslor – hamnar i den döda vinkeln är det faktum att denna kollektiva frustration inte bär på några lösningar överhuvudtaget. Det enda den kan bidra med är att direkt verka för att avgrunden mellan människor växer alltmer. Historien har lärt oss att denna typ av polarisering, där grupper av människor har ställts mot varandra på ett sådant existentiellt plan, kan snabbt leda in på en lång och mörk väg – en väg utan återvändo.

Alltfler röster söker rama in invandrare och mångfald som samhällets fiende nummer ett. Så en del vill minska invandringen och dra in redan utfärdade uppehållstillstånd och medborgarskap och inleda massutvisningar i form av så kallad repatriering.

Somliga vill att vi ska ställa högre krav, ta i med hårda handskar och se till att mångfalden motas med långa fängelsestraff för de invandrare som inte kan utvisas lika lätt. Men faktum är: vi kan inte amputera bort hela segment av den svenska populationen bara för att de inte lirar i harmoni med föreställningen om ett homogent folk. Det är omöjligt eftersom föreställningen om ett homogent folk är en villfarelse om kulturell renhet.

Flertalet i de grupper av människor som så många pratar om som belastning och hot idag – som så många vill se stå där med mössan i hand, tacksamma, underdåniga och fogliga, annars helst fängslade och även utvisade –  kommer att vara kvar här om fem, tio, tjugo år och mycket längre än så.

De och deras barn kommer att bära ett kollektivt minne av den behandling majoritetssamhället utsätter dem för idag – ett trauma som riskerar att bli en tragisk men ofrånkomlig del av deras folklore. Frågan som i ljuset av detta blir allt svårare att ducka för är: hur kommer vi att kunna leva tillsammans efter allt som har sagts? Hur kommer vi att läka alla sår? Hur minskar vi avgrunden mellan oss?

Det är hög tid för uppriktig självrannsakan kring dessa frågor, innan det har gått för långt. Medan vi fortfarande har en chans att styra om denna utveckling tillbaka till det progressiva och starka Sverige jag minns – ett Sverige där vi är måna om och angår varandra.