Kvinnor är inte missgynnade i politiken

Krönikor.
Montage: Opulens. Grundbild: Pixabay.com

JÄMSTÄLLDHET. Att påstå att kvinnor inom politiken aldrig väljs efter kompetens är både en osanning och nedvärderande, menar Lars Thulin.

Jakten på en socialdemokratisk ledare är igång och därmed jakten på en ny statsminister. Genusfrågan har dominerat. En enkel sammanfattning av diskussionen är att givetvis ska könet inte ha en avgörande roll, men det är f-n i mig dags för en kvinna!

Det är lätt att instämma – visst är det på tiden. Resonemanget bottnar i den eviga ”sanningen” att kvinnor diskrimineras, motarbetas och glöms bort av gubbmaffian när viktiga tjänster tillsätts. Så även inom politiken och att det är därför som Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister.

I en debattartikel i Aftonbladet nyligen slår ett par S-kvinnor fast att när det gäller tidigare statsministrar och möjliga kvinnliga kandidater ”[har ingen kvinna] bedömts utifrån kompetens före kön. Kön borde inte spela någon roll, men det gör det.”

Är det så? Tillåts inte kvinnor nå de högsta posterna? Om vi vill bevisa att kön och inte kompetens avgör så krävs genomgång av varje politisk församling och en total bedömning och värdering av allas CV:n. En rättvis sådan genomgång blir en gigantisk och närmast omöjlig uppgift. Fast självklart finns det unken genuskultur på sina håll. Men tittar vi på kvantitet visar det sig att 43 procent av landets politiker är kvinnor.

I genusdebatten brukar fördelningen 60-40 mellan könen anses vara okej. Skälet är att matematisk rättvisa med 50-50 är svår att uppnå och kan paradoxalt nog innebära att könet betyder allt. Det vi vill undvika. För om man vill få absolut rättvisa måste de sist invalda bara nomineras med könet som kriterium.

Hur är det på de högsta positionerna? Finns glastaket som stoppar och diskriminerar kvinnor?

Tre av dessa fyra positioner innehas idag av kvinnor.

I riksdagen är 44 procent kvinnor. Av nio partiledare är fem kvinnor. Om Magdalena Andersson får jobbet blir det 6-3. I regeringen är 51 procent kvinnor. Olika poster har dock olika tyngd. Betyder det att kvinnor fått de mindre prestigefyllda departementen? Nja, länge bedömdes tre ministrar som så fina och viktiga att bara de hade rätt att bli kallade Ers Excellens. Det var stats- finans- och utrikesministern. Inom socialdemokratin anses också socialminister som en mycket tung post, då området är viktigt för partiets profil. Tre av dessa fyra positioner innehas idag av kvinnor: Magdalena Andersson, Ann Linde, Lena Hallengren.

I de tre största kommunerna i Sverige är kvinnor kommunstyrelsens ordförande: Anna König Jerlmyr i Stockholm; Anneli Rhedin i Göteborg; Katrin Stjernfeldt Jammeh i Malmö. Ledande oppositionsrådet i Stockholm heter Karin Wanngård.

Region Stockholm är största regionen i landet och den politiska församling som efter riksdagen har största budgeten, över 110 miljarder kronor. Mäktigaste posten, finansregionråd, innehas av Irene Svenonius. Viktigaste bland de övriga råden är den som har hand om sjukvården. Hon heter Anna Starbrink. Fullmäktige i regionen har 149 ledamöter. 74 är kvinnor, matematisk jämställdhet.

Så att kvinnor regelmässigt stoppas och motarbetas inom politiken är osanning. Att ingen nått den högsta posten, statsminister, är märkligt, en anomali. Särskilt när alla övriga statsministrar i Norden nu är kvinnor! Men att Sverige, som legat långt fram i jämställdhet, skulle byggt ett glastak just på denna post är inte troligt.

Vi har haft tre verkliga kandidater. Anna Kinberg Batra, men partiet gav henne inte chansen som partiledare i ett riksdagsval. Mona Sahlin fick dock det, men förlorade klart i valet. Då är det inte ovanligt att ledaren byts ut, oavsett kön. Mest självskriven prinsessa var Anna Lindh. En galnings kniv stoppade hennes karriär.

Nu är det hundra år sedan envisa och modiga svenska kvinnor fick igenom kravet att få rösta. Ingen av dem kunde nog drömma om att deras efterkommande systrar på tio decennier skulle nå så långt som de gjort. Förändringen är självklart underbar, rättvis och helt nödvändig.

Det märkliga är att jag i princip aldrig hört dagens feminister säga att de är stolta över detta, att de framhävt att en skicklig kvinnorörelse lyckats så bra. För så är det ju, även om det finns en del kvar att göra. Fast de pekar enbart på kvarvarande och nyupptäckta orättvisor.

Varför vill de inte skryta med sina framgångar? Min teori är att om det sker, då tyder det på att kvinnor inte alltid och regelmässigt är förtryckta och ständigt missgynnade. Därmed hotas den ”sanning” som mödosamt byggts upp under många år. En ”sanning” det är bekvämt att behålla. För inget värmer så skönt som en tjock och mjuk offerkofta.

Fast visst finns märkliga fall av icke jämställdhet kvar. En är statliga Jämställdhetsmyndigheten som ska främja jämställdhet mellan könen. Myndigheten har en ledningsgrupp på tio personer. Nio av dem är kvinnor.

Så gärna en kvinnlig statsminister. Men att påstå att kvinnor aldrig väljs efter kompetens, som S-kvinnorna anser, är grovt kränkande och nedvärderande. Främst mot alla de duktiga och kompetenta kvinnliga politiker Sverige har. Vi bör inte kränka dem på grund av deras kön.

Och kära Jämställdhetsmyndighet, behövs inte fler män i arbetet för jämställdhet?

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr