HUMOR. De aparta tankar som roade i en apolitisk tid, har i en apart tid blivit till identitet och politik, skriver Mattias Svensson.
Det har funnits något bekant över de senaste årens urballade höger. Till slut hittade jag vad i bokhyllan. Peter Bagge! Serietecknaren vars antihjälte Buddy Bradley personifierade 90-talet. Bagge lät oss möta skruvade, misslyckade och psykotiska karaktärer, alltid nära till raseriutbrott, i en serie som till och med hette Hate.
I Hate drevs det inte sällan pricksäkert med politisk korrekthet och feminism. Som när Buddy har en lång rant om att hans flickvän borde skaffa sig en hämmad snubbe med examen från konstfack om hon vill ha någon som säger sig uppskatta håriga armhålor. Eller när han anklagas för rasism, sexism och homofobi och svarar att han hatar alla oavsett kön, läggning och hudfärg – vilket han därpå illustrerar genom att dricka sig full och förolämpa värdinnans nya frisyr.
Visst, det fanns något störande redan då med att Bagge lät Buddy Bradley beklaga sig över att vår kultur gått åt skogen. Med programledare som han menade tyckte att västerlandets undergång var något gulligt. Men Buddy var å andra sidan en slacker med tvivelaktig moral, så det gjorde inte så mycket att han kanske svalt en och annan alternativmedial konspirationsteori.
Töntig ”rättighetsaktivism” eller frispråkighet om irriterande och pompösa nationaliteter? Se där, en konflikt som hämtad från samtiden, fast att den skrevs på 80-talet.
Tecknaren Peter Bagge är libertarian och driver i serien sannolikt både med sig själv och med sina karaktärer. Det intressanta är snarare hur mycket som känns igen i vår tid. Allt utom humorn, faktiskt. Det är bra mycket roligare att möta dessa karaktärer i serieform än i sociala medier.
Bagge har dessutom skildrat en riktig ”sanningssägare”. 1980-talskaraktären Studs Kirby, en parodi på en högervriden radiopratare. I ett avsnitt dricker Kirby sig full och dödshotar hela lokaltidningen för att deras recensent sågat artisten Brenda Lee (något som i Kirbys värld bevisar att recensenten är kommunist). I ett annat avsnitt vill Kirby att abort ska förbjudas så att ”feminazis” får ett riktigt problem att klaga på.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Studs Kirby är ett ännu mer utpräglat praktarsle än Buddy Bradley. Men det är samtidigt omöjlig att inte skratta med, och tycka om, när han ryter ifrån mot hyckleri, religion, politisk korrekthet eller bara mot allt som råkar irritera honom. I ett av de bästa avsnitten hamnar Kirby i krig med en gammal radioidol som gjort comeback i hans stad, på en konkurrerande radiostation. Idolen har nämligen blivit mesig på äldre dar. Nykter alkoholist och ungefär lika försiktig med sina åsikter och ämnesval som i sina nya dryckesval. Bagge illustrerar pricksäkert genom att låta den forne idolen diskutera ”dagis för husdjur – borde arbetsgivaren betala?” medan Kirby bjudit in en kuf som skrivit avhandlingen ”Fransmännen – och varför vi hatar dem”.
Töntig ”rättighetsaktivism” eller frispråkighet om irriterande och pompösa nationaliteter? Se där, en konflikt som hämtad från samtiden, fast att den skrevs på 80-talet.
Precis som dagens sanningssägare har Kirby en tendens att, från sin skoningslösa kritik mot allt och alla, undanta nazister och fascister. Inte för att Kirby själv skulle sympatisera med åsikterna. Utan just för att de inte verkar lika illa enligt honom, som allt det andra han kritiserar utan pardon – som mainstreammedier, feminister och vänstern. Vännen Tate är lågmäld och reserverad, men uppenbart intolerant mot allt avvikande. Han spionerar på sina kaliforniska grannar och anmäler anonymt den ensamstående mamman på gatan till socialen. I ett av Kirbys program outas Tate som sympatisör till nazist- och rasistorganisationer, vilket programledaren själv mest tycker är komiskt.
Idag hör samma budskap och agerande till sanningssägarnas standardrepertoar. Komiken har skavts bort av envetna upprepningar, det skruvade har blivit mainstream. De aparta tankar som roade i en apolitisk tid, har i en apart tid blivit till identitet och politik. Men serien är fortfarande jävligt kul.
mattias.svensson@opulens.se
