DÖDLIGHET. Inte sedan 1993 har så många dött under en månad som i april. Då var det en ovanligt svår säsongsinfluensa under en vinter, nu är vi i början av en pandemi som kommer att ta flera år att rida ut. Skillnaden stavas vaccin, skriver Sofia Nerbrand.
SORGESÅNG. “Evig kärlek finns. Kärlek som inte kan dö. Det kunde inte gestaltas vackrare och mer berörande än i After Life, skriver Lasse Ekstrand om tv-serien vars andra säsong nu haft premiär på Netflix.
“Samma dag som farmor förlorade medvetandet blev jag attackerad av SD-anhängare när Jimmie Åkesson talade i Gävle.”
SOLIDARITET. Möten handlar inte om identifikation så mycket som om att hitta de likheter i olikheterna – eller olikheterna i likheter – som gör det möjligt att spränga sorgen åt samma håll; mot system, normer och gränser som har ihjäl oss, skriver Anna Jörgensdotter.
SORGELITTERATUR. Personlig förlust är ett grundämne i litteraturen, men hur lätt blir litteraturen inte löjlig inför sorgen? David Zimmerman finner en sorgegemenskap hos Roland Barthes.
DEN ÄLSKADE. “Jag skriver hans namn patetiskt i imman på spegeln i badrummet, det gör ont, men ingen har tagit skada, när imman försvunnit är också namnet borta.” Anna Jörgensdotter om kärlek, solidaritet och fienden som tränger in i våra intimaste relationer.
DEBUTANT. “De miljöideologiska och humanekologiska kritiska perspektiven är påfallande i Sorgens princip och det på ett underfundigt och övertygande vis.” Cecilia Persson om en övertygande debut.
FÄRGLÄRA. “Liksom ultramarinpulvret har Blått följande effekt på mig: Den har intagit mig. I alla vrår. Jag känner mig besatt, smittad, nerpudrad på ett sätt jag bara blir sällan”. Helena Lie recenserar Maggie Nelsons prosadiktbok Blått.
SORG. “Sorg är något fult och skamligt. Ska helst hållas inlåst i kroppen, bakom gardiner. Medicineras sönder. Skönt att Obrey letar efter orden åt den. Jag värjer mig först. Jag vill inte dela sorgen”, skriver Freke Räihä.
