Ro hit med en tredje säsong!

Scen & film
Kerry Godliman och Ricky Gervais i den andra säsongen av After Life. (Bild: Ray Burmiston)

SORGESÅNG. ”Evig kärlek finns. Kärlek som inte kan dö. Det kunde inte gestaltas vackrare och mer berörande än i After Life, skriver Lasse Ekstrand om tv-serien vars andra säsong nu haft premiär på Netflix.

 

After Life (Netflix). Säsong 1 och 2. Skapad av Ricky Gervais. Medverkande bl.a: Tom Basden, Tony Way, Diane Morgan, och Mandeep Dhillon.

Att Ricky Gervais, som jag placerat i komikerfacket utan att roas av honom för att omedelbart bekänna det, kunde visa upp denna rakt igenom allvarliga sida. Huvudpersonen i After Life, Tony, lever ensam i ett litet trivsamt, typiskt engelskt hus med sin trofasta schäferhund. Han kommer inte över den djupt älskade hustruns död i cancer. I varje stund dyker hon upp på näthinnan. För det mesta skämtsam, leende och glad. Till och med i sjukhusbädden, utan hår på skallen efter cytostatikan.

Tony ägnar kvällarna åt att pimpla rödvin, klappa om hunden som vilar med sitt huvud i hans knä och att se videoupptagningar med hustrun medan hans ögon tåras. Saknaden är obeskrivlig. Sorgen och smärtan går helt enkelt inte över, bleknar inte. Han ångrar bittert det han inte sade medan tillfälle fortfarande bjöds. Så där som vi alla riskerar göra, alltför försiktiga och blyga i vardagslag med de stora orden. Sedan blir det för sent.

Dagtid arbetar Tony på en gratistidning som ekonomiskt inte går ihop. Intervjuar besynnerliga figurer, den ena konstigare än den andra, för att därefter pliktskyldigt tota ihop några rader om dessa särlingar. Fräser ifrån mot arbetskamraterna, en samling minst sagt originella figurer. Är allmänt otrevlig och kantig. En grumpy, men bara på ytan, änkling i övre medelåldern som hatar när människor försöker vara empatiska. Förutom en änka han träffar på kyrkogården så gott som dagligen. De sitter på en bänk och språkas stillsamt vid.

Efter att första säsongen av After Life försvann fortare än en avlöning längtade man efter att det skulle komma en fortsättning. Även om Tony mot slutet av den första började ”softa” till sig, nästan bli en mjukis. Och så ville man inte ha honom, den taggige ensamvargen.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 19 kr/mån eller stöd oss med 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Så äntligen andra säsongen, sex avsnitt. Tony mer mörk och ledsen än någonsin. Det är djupt gripande. Någon, jag tror det var Gunnar Rehlin, instämde i en recension att Gervais aldrig varit bättre. Men saknade humorn från ”The Office”.

Äh, håller inte med.

Däremot kunde Gervais olyckliga benägenhet som manusförfattare att lägga snuskord i personers mun med fördel nedtonas. Serien vinner inget på det. En terapeut, en sådan där som menar att man som efterlevande bedriver ett ”sorgearbete” som måste avslutas, skulle förmodligen vara kritisk mot den otröstlige, i mina ögon definitivt inte självömkande, Tony och häva ur sig: ”Han måste släppa henne, låta henne gå.”

Äh, ännu en gång.

Evig kärlek finns. Kärlek som inte kan dö. Det kunde inte gestaltas vackrare och mer berörande än i After Life. Näsduk fram. Vem kunde tro det om Ricky Gervais som jag tidigare haft så svårt för? Ro hit med en tredje säsong, Gervais!

LASSE EKSTRAND
LASSE EKSTRAND

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film